Nu går jag emot alla mina principer och gör min ylande stämma hörd här fast det inte är tisdag. Men det finns saker som måste utredas i ett nafs. 

Tur att man svansar in här på bloggen emellanåt så att det kan bli nån hejd på det hela. Det låter ju ambitiöst när man läser Mattes beskrivning av jobbet med manegen, men ni kan ju själva gissa vem som har åkt på större delen av arbetet...

Hejdå.

”Fokus på det du kan påverka”  - viktiga ord för oss som sysslar med tävlingslydnad. Jag avskyr att träna lydnad när det är dåligt väder. Den halländska ”vintern” brukar alltså inte bjuda på särskilt inbjudande träningskvällar för min del. Samtidigt gillar jag inte att en så stor del av året ”går till spillo” när det gäller träningen och jag gillar framför allt inte att hundarna får en tråkigare vardag. Så, vad göra?

Träna inomhus! Vi har turen att ha fina träningsmöjligheter i ridhus (egentligen stort växthus) bara tre minuters bilfärd hemifrån. Detta utnyttjar vi ordentligt och det är guld värt. Jag ägnar mig gärna även åt träning i köket eller tv-rummet. (Reklampauser kan utnyttjas till att slippa välja mellan att se ett tv-program som lockar och att sysselsätta hundarna!)

Men... Träning i ridhuset kräver planering eftersom det ska bokas i god tid. Träning i köket blir lite småbökigt eftersom det är så små ytor att röra sig på och de hundar som inte är avsedda att delta ska sättas undan eller hållas pausade...

Förra helgen färdigställde vi därför ett projekt som ger oss ännu bättre träningsmöjligheter – en egen ”manege” i vårt lilla stall.

”Manegen” är ett väldigt ironiskt namn då ytan mäter ca 5 x 5 meter. Men den ytan kan användas till mycket...

 ...tex inomhusvallning. Extra bra med tanke på att vi inte har något mellanting mellan fållan och den stora hagen. Dessutom gränsar fårhagen till husets gavel och baksida. Som ni ser har Rudolf redan hunnit genomföra sitt första vallningspass - en aktivitet som han visade tydligt intresse för!   Det går även fint att träna gripande av apportbock... 

...tasstarget... .

...fritt följ...

 ...och vi får bra störning - på andra sidan nätdörren bor nämligen ankorna!

Själva underlaget ger fin störningsträning i sig (speciellt för en liten valp som kan leka väldigt kreativa lekar med ETT spån). När vi vallar med ankorna där så tillkommer dessutom extra störning för lydnadsträningen i form av ankbajs. (Ett bra delmoment mot slutmålet att låta bli hästskit!;-)

Att alla moment inte kan tränas där i sin helhet är kanske tur, för då hade vi nog blivit för bekväma:-)

"Stallet" är egentligen ett gammalt boningshus som sitter ihop med garaget. När vi köpte huset verkade denna byggnad rätt så avskräckande – grå eternit, trasiga fönster och ett tak som rasat ihop totalt under Gudruns framfart. (Av någon konstig anledning fick inte bilden plats i husannonsen på Hemnet:-) Förmodligen var det många som vände på gårdsplanen när de fick syn på spektaklet. En annan såg ett får- och ankhus framför sig, kanske även med lite möjligheter att träna hund inomhus…

   Så Så här ser fasaden ut idag, med ankgård på framsidan. (Skulle haft en bild på utgångsläget men har ingen i denna datorn just nu.) Vet inte hur många timmar vi har lagt på denna byggnad - massa tråkigt rivningsarbete, bortforsling av allt nedrivet byggmaterial, nytt tak, måla väggar invändigt, sätta plåtväggar utvändigt, konstruktion av inne- och utedel till ankgård, vattenavrinning, nya fönste, invändig och utvändig belysning...

 ...och specialdesignad ankanpassning!

Idag kände jag verkligen att vi nu får lön för mödan! Kombinationen kolsvart när jag kommer hem från jobbet + Fredrik jobbar över + två av tre hundar som inte har fått göra något roligt på hela dagen löstes med trevliga pass i manegen där samtliga tre hundar fick tillfälle att jobba för sin kvällsmat! (I-or och jag passade på att påbörja ett hemligt trick som vi hoppas kunna visa för Husse inom en snar framtid:-)

  Med andra ord blir det inte så värst mycket utomhusträning för mig när det är kallt, blött och mörkt. Å andra sidan gillar jag inte att tävla under dylika förhållanden heller, så jag känner just nu inget behov av att kunna prestera under de förhållandena. Och dessutom; i mitt fall hade det inte blivit mer uteträning utan ”manegen”, utan det hade snarare blivit mindre tränat överhuvudtaget.

Stort grattis till lilla Imma som fick ihop 192,5 poäng(!) på sin tävlingsdebut. Grattis Camilla (www.freewebs.com/rastahunden) till ett fantastiskt fint kvitto på all din träning med Imma och grattis Christel (www.freewebs.com/xaxxa) till att du tillvaratar och lyfter fram detta arbete så fint!

Grattis också till två av deltagarna i höstens Tävla med glädje:

• Jytte med schäfern Azta har tagit ytterligare ett förstapris i klass 2!
• Ingela med collien Zammy (www.zting.se) har tagit ytterligare ett förstapris i klass 1!

 Grymt bra jobbat!

Slutligen även ett stort grattis till Johanna som med sin vita herdehund Grimm har fixat rasens första lydnadschampionat. Superkul!!

Varning! Detta avsnitt kan avskräcka varenda bloggbesökare som inte är synnerligen intresserad av valpen Rudolf!:-) Har bestämt mig sen länge för att föra lite "dagbok" över Rudolfs utveckling. Märker, när jag tänker tillbaka på våra andra hundars valpperioder, att det är lätt att glömma alla små roliga detaljer. Har försökt att beskriva utan att värdera alltför mycket. Efter Skalman vågar jag inte ta ut någonting i förskott - varken positivt eller negativt - vi kunde inte ana hans problematik när han var i samma ålder som Rudolf är nu.

Ambitionen är att uppdatera beskrivningen månadsvis. Hade egentligen inte tänkt att lägga ut detta i bloggen, då jag har skrivit "till mig själv" men om det kan vara av intresse för någon annan så håll till godo!

Sammanfattningsvis tycker jag att det är väldigt mysigt med valp igen och jag har redan fäst mig mycket vid min lille Rudolf!

Månadsavstämning – Rudolf 3 månader! 

Människor:

• Blir väldigt glad när människor kommer nära, viftar på hela rumpan som en labrador.
• ”Flirtar” ofta med människor vi möter. 
• Kan vara lite spökig och skälla på människor som närmar sig på avstånd (uppfattar det som att han skäller innan han ser att det är en människa, därefter blir han glad!) Var häromdagen på galgberget och möte joggare m.m i mörkret. Skallerträningen gav snabbt resultat!
• Var från början inte så glad i att bli fasthållen, utan protesterade med både kropp och ljud. Har tränat på detta en del och inte fått några protester de senaste veckorna
• Blir extra glad när han ser barn. Vill gärna pussa dem från topp till tå!
• Vi har varit inne i stan ett flertal gånger. Första gången var han lite ”hämmad” av allt nytt, men därefter har han blivit mer och mer kavat för varje besök. Ser inga tendenser till stress, utan han verkar rätt nöjd med att strosa på gatorna.
• Funkar kanonbra på jobbet, blir glad när det kommer in både bekanta och nya människor i klubbstugan.
• Faktiskt mer ”krypig” än hoppig när han hälsar.
• Det första han gör när vi kommer hem från jobbet är att med full fart rusa in i tv-rummet och slänga sig upp i soffan, med hopp om att han ska landa på Husse som brukar ta en tupplur vid den tiden. Ofta landar han på Husse, som än så länge bara skrattar. Vi får väl se hur det låter om någon månad…:-)

Andra hundar:

• Leker gärna
• Förstod inledningsvis inte tillsägelser utan kunde morra och skälla tillbaka på ett lekfullt sätt, mer lyhörd för signaler nu i slutet av månaden.
• I-or är hans stora idol. Han blir alltid överlycklig så fort det ses efter att ha varit ifrån varandra mer än 10 minuter.
• Leker gärna ”brottningslekar”. Om den andra hunden inte vill leka gör han allt – inklusive terrierliknande skallattacker – för att få igång den andra hunden.
• Jag försöker skapa tillfällen för honom att träffa och umgås med så många stabila hundar som möjligt. Han har hittills träffat många olika hundar – allt från en chihuahuavalp på 4 månader till stora hovawarten Hymer.
• Går lätt igång och ”svarar” om hundar skäller. Har börjat skvallerträna detta litegrand
• Kan skälla lite på främmande hundar på avstånd, när han kommer närmare övergår detta ofta till lekinviter (om inte den andra hunden svarar tillbaka och skäller). Misstänker att detta i första hand handlar om ”okända saker som närmar sig på avstånd” snarare än att skälla på andra hundar. Skvallertränar när tillfälle ges och tycker att det ger snabbt resultat.
• Han har inte hälsat ordentligt på Mimmi än. Har kompostgaller emellan inomhus och Rudolf kopplad när de är tillsammans utomhus. Mimmi blir mer och mer intresserad av honom på ett positivt sätt och Rudolf börjar bli mer och mer lyhörd för hennes signaler. Känns som att de skulle kunna ha riktigt roligt ihop så snart Mimmi känner sig helt trygg med honom. Hon pussar honom genom kompostgallret, visserligen på kommando, men ändå!

• Skeptisk både på nära håll och på långt håll. Kan skälla en del, men upplever inte att han blockerar sig helt. Ska tränas under månaden som kommer! (Här kan dyka upp hästar snabbt och oväntat under våra promenader – då är det skönt om hundarna funkar som vanligt med inkallning o.s.v.)

Bilar:

• Reagerade på bilar ibörjan av månaden (ville först fly undan, efter ett tag gå efter, skvallertränade en del på bilar och vistades en del i bilrika miljöer. Mot slutet av månaden ganska oberörd, något större reaktion i mörker.
• Viss tendens att, med blicken, följa bilar som kör riktigt fort. Tror inte att det kommer att bli några problem, men kommer självklart att vara observant på det. Skvallertränar för säkerhets skull.

• Verkar ha en bra på- och avknapp.
• Kan sova djupt och länge även när det är full aktivitet runt omkring.
• Kopplar snabbt av i buren.
• Inledningsvis gnällde och ylade han lite när vi lämnade honom, men detta gick snabbt över. Var ibörjan noga med att försöka lämna honom i buren när han var riktigt trött. Nu ser han detta som sin sovplats och går ofta in och lägger sig där spontant när han ska sova. Ibland ”slår det över” i kelpiansk övertrötthet och då får vi hjälpa honom in i buren. I sådana lägen slocknar han direkt så snart dörren stängs.
• Har varit i innedelen av hundgården, både själv och tillsammans med I-or, där han snabbt finner sig tillrätta.
• Verkar rätt så oberörd när han blir uppbunden. Fixar till och med att jag leker med andra hundar utan att han stressar upp sig.
• Sover oftast när han är i bilen – både när vi åker och när han är själv.
• Har varit väldigt duktig på min arbetsplats där han är med bland massa människor och hundar. Han har kommit in i små rutiner som består av bengnagning på morgonen, förmiddagssömn, lite bus före lunch, sova middag, lite monstervalp på eftermiddagen och sen sova igen. 
• Sover hela nätterna utan problem.

Lek:

•  Leker ofta och gärna, både på egen tass, med oss och med andra hundar.
• Har riktigt bra föremålsintresse och ordentlig kamplust.
• Lite svårt att skilja på vad som är kamptrasor och vad som är klädesplagg…
• Älskar att hänga i saker som sitter fast, till exempel morgonrocken och gardiner….
• Går gärna iväg med mina fårskinnstofflor.
• Har bitit av ett par sladdar, men för övrigt inte bitit sönder något av värde.
• Är en samlare, precis som I-or. I våra biabäddar kan man hitta allt möjligt spännande som han hittar på sina upptäcksfärder i huset.
• Vill gärna ”äga” sina skatter, precis som I-or. Har försökt betinga handflata som närmar sig med ordentlig kamplek. Detta har gett snabbt resultat och det händer nu att han emellanåt spontant kommer med leksaker för att kampa.

• Förstod snabbt "shejpingleken"
• Lik I-or i att bli lite avvaktande och ”fundera”, ska jobba vidare på att snabbt få honom så aktiv som möjligt.
• Bjuder gärna sitt, ligg och tasstarget.
• Omvänt lockande lärde han sig supersnabbt – nästan för bra. Lätt att få stadga i stå, sitt och ligg.
• Har påbörjat lite träning av externbelöning, vilket vi ska fortsätta med under månaden som kommer.
• Har påbörjat träning av handtarget och pallen.
• Duktig på att söka upp kontakt och vara aktiv med mig även i mer störningsrika miljöer tex med träningsgänget i ridhus, på jobbet, i stan, på parkeringar utanför affärer etc.
• Gillar hans aktivitetsnivå i träningen. Ser ingen negativ stress eller frustration. Kan förstås tappa fokus ibland, som valpar ofta gör…

Ljud:

• Första dagarna reagerade han på många ljud; tv:n, telefonen, hosta, motorer…

• Till synes helt oberörd på nyårsafton då det smällde en hel del från en av granngårdarna. Reagerade vid ett tillfälle starkt (svansen mellan benen och pep) på ett skott som sköts i skogen medan han var i trädgården. Dock såg inte reaktionen ut att vara särskilt länge. Hoppade till ordentligt vid ett jaktskott som kom under en skogspromenad. (Helt normal reaktion, vi befann oss av misstag ”mitt i jakten”. Sekunden efter sprang tre rådjur ut en bit framför oss). Fortsatte gå och när han iakttog Mimmi och I-or verkade han snabbt släppa det. Visade ingen panik . Lite nojig för ett ”knackande” från skogen senare under rundan.
• Går och lägger sig under sängen när vi dammsuger.

Underlag:

• Rör sig obehindrat såväl i skog och mark som i trapphus.

• Kliver upp i soffan – istället för att hoppa - precis som I-or.
• Tog sig upp i sängen just när han fyllt tre månader. La sig snabbt tillrätta där och somnade.
• Orädd för kompostgaller, kan försöka ta sig ut om han blir instängd men går och lägger sig när han märker att det inte går att komma ut (återigen en likhet med I-or).
• Sover gärna på mjukt, varmt, underlag.
• Gillar att klättra. Trillar han ner från något är han snabbt på det igen.

Mat:

• Äter 2-3 mål per dag.

• Gillar inte när maten har stått i vatten för länge.
• Kan ta  matkulor som belöning.
• Gillar frolic
• Älskar kattmat.
• Tuggar gärna på oxhudsben. Helst väldigt små eller gigantiska. Mellanbenen – som varken är lönt att släpa på eller kan kastas upp i luften – är lite tråkiga.
• Grisöra är väldigt spännande.

• Inga tecken på resursförsvar mot hundar eller människor, varken på sig själv, buren, leksaker eller mat.
• Trodde ett tag att han hade öroninflammation, vilket vi kollade när han vaccinerades, men detta var ingen fara enligt veterinären. Har haft en del smuts i öronen som vi har tvättat bort. Tyckte även att han var röd i öronen, men det har avtagit. Var för övrigt väldigt duktig och lätthanterlig hos veterinären.
• Kan småbita, ”nagga”, på sina ben. Växtvärk?
• Trots många reaktioner på saker och ting uppfattar jag honom som rätt cool under en lite kaxig yta. Han verkar ligga inne med ett ordentligt temperament och har relativt lätt att ta till skallet i olika situationer , men uppfattar inte att han bär på negativ stress eller obefogad oro. Hade en dag vecka 4 då han var riktigt spökig på allt – människor, hundar, stenar, papperskorgar. Dagen efter var han återigen cool. Upplever att han hanterar saker bra när han vet vad det är. Skvallertränar saker som dyker upp plötsligt för säkerhets skull. En av skvallerträningens alla fördelar är ju att det knappast gör saker värre. Oavsett om han blir en misstänksam individ eller  som I-or – att han väldigt gärna vill hälsa på allt och alla – så är det väldigt skönt om första steget är att söka kontakt med oss!
• Blir glad när han ser sin egen spegelbild.
• Intar skepnaden av en ettrig terrier när saker och ting går honom emot. Det kan handla om en hund som inte vill leka med honom, spenar som inte ger mjölk (han har kollat upp detta på många hundar), eller en godis som ligger precis utom räckhåll.
• Rumsrenhetsträningen har gått relativt lätt. Han kissar ofta så fort han kommer ut, däremot har han haft lite svårare för att förstå att det även kan vara idé att göra "det stora" utomhus.
• Har varit väldigt frusen när vi är ute, men det verkar avta i takt med att han äter upp sig och växer till sig. Dessutom har han ju Qvittras lilla svarta överrock när han ligger i bilen. Den gillar han!
• Gillar att pussas!
• Snarkar ofta högljutt och är väldigt morgontrött!:-)

Hade tidigare konstaterat att mitt förra inlägg nog var rätt torrt och tråkigt och mest skrivet för min egen skull… Men idag när jag nu loggade in på bloggen upptäckte jag att jag hade flera sporrande kommentarer som väntade på godkännande… (hade missat en inställning på det avsnittet). Tänk så snabbt man kan ändra uppfattning om saker och ting – tack för trevlig feedback!

Rudolf har uppnått 12-veckors ålder och i torsdags var vi på djursjukhuset för vaccination. Det är så härligt att gå till veterinären med en hund som inte har några förutfattade meningar om att där ska ske något obehagligt. Fick god användning för vår träning av ”omvänt lockande”. Tog fram bollen när det var dags att lyssna på hjärtat och Rudolf stod blick still. Smidigt!

Våra träningspass med träningsgänget har bland annat utgjorts av massa lek, ingång på plan, fritt följ med kommendering och störning av andra människor på bara en meters avstånd, påbörjade användande av externbelöning, samt tränade stadga i stå och sitt.  Det låter nog märkvärdigare vad det är - genom att plocka ut små, små delar ur viktiga helheter så går det att göra en hel del med en liten valp trots att den inte kan ett enda kommando. Är riktigt nöjd med det samarbete och fokus vi får till, trots spännande saker som lockar runtomkring.

Helgen som gick har bjudit på blandade inslag för lille Rudolf. På grund av att julen innehöll sorgliga inslag på det privata planet, fick Rudolf i fredags följa med på begravning. Detta innebar detta många timmar i bilen - både åkandes och stillaståendes. Varje gång jag kom ut till bilen låg Rudolf och sov och gäspade stort när jag tog ut honom. Detta trots att han inte hade I-or med sig och trots att han befann sig i en främmande bil (men egen bur). Skönt! (Svart långkjol och högklackat är inte den ultimata klädseln vid rastning av WK-valp, men jag lyckades faktiskt låta bli att smutsa ner mig.)

Lördagen blev betydligt mer hundvänlig då vi tillbringade en heldag tillsammans med vårt "bruksträningsgäng". Tack alla för en riktigt trevlig dag!

Rudolf under sitt första besök i Skedala skog.

Söta labradoren Qvittra tipsar Rudolf  om att kolla av området där grillen har stått! (Dessa två hade för övrigt riktigt roligt senare under kvällen med ordentliga brottningsmatcher!)

Ibland är Rudolf jätteförsiktig med andra hundar och ibland är han superkaxig. Här är han i full färd med att kissa över den ståtliga hovawarten Hymer... (Men det var förstås en slump, egentligen hade han rätt mycket respekt för denne stora herre. Skönt att se sådana sidor också:-)

 Snälla lekfarbrorn Falco har just lärt Rudolf hur man vallar en uppletanderuta.

Idag har vi varit tillbaka en sväng i stan igen och det var en relativt avslappnad liten valp med svansen rätt upp i vädret som följde vid min sida. Vid första besöket var han betydligt mer ”hämmad” av miljön, idag gav han sken av attityden ”Jaså, är vi här igen. Här har vi varit innan”. Han söker kontakt med många av de människor vi möter och många faller för hans charm. Märkte återigen att han är särskilt förtjust i barn. De hundar vi mötte var han nyfiken på, men släppte intresset så snart vi passerat. (Häromdagen fick han tokspel och skällde som en ettrig terrier på en mötande collie. Skönt att se idag – både på jobbet och i stan – att detta förhoppningsvis bara var en tillfällighet.) Kör lite skvallerträning på de flesta hundmöten- oavsett om han visar sig vara en hund som vill fram och leka eller en hund som blir osäker så känns det kanonbra att lära honom "skvallra". Likadant med bilarna och bussarna som han idag hanterade kanonfint. Vi mängdtränade detta lite under rastningarna i samband med begravningen. Jämfört med utgångsläget har han utvecklats mycket - med andra ord  verkar det bara vara lite överlevnadsinstinkt han har uppvisat, inga djupare rädslor. Passade även på att hälsa på lejonen igen. Det ena fick sig en liten utskällning även idag, men det tog inte många sekunder innan Rudolf vågade ta en godisbit mellan lejonets tassar. Allra gladast blev Rudolf när han fick syn på sin egen spegelbild i något av skyltfönstren. Vilket ego!

Nu jobbar jag heltid några veckor och har bestämt mig för att utnyttja tillfället att träna i lite olika miljöer på väg hem från jobbet. Själva arbetsplatsen ger kanonfin socialiseringsträning som kan bjuda på lite av varje. Större delen av dagen ger värdefull träning på att ligga bakom kompostgaller och ”ha tråkigt” trots full aktivitet med människor och hundar i rummet. Detta fungerar långt över vad jag vågat hoppas på. (De riktiga spelen får han när vi kommer hemJ) I och med att han sover en hel del mellan varven (bokstavligt talat) finns det möjlighet att få till bra träning av det vi gör på hemvägen!

Idag frågade jag gruppen jag jobbar med om olika raser:

Vad är Imma för ras? Svar: Border collie

Vad är Ninja för ras? (kollegans hund) Svar: Golden

Vad är Rudolf för ras? Svar: Vildsvin(…)

När Rudolf kelpade loss ordentligt efter att ha sovit en längre stund frågade jag en i gruppen om han trodde att han skulle bli likadan som I-or. Svaret på detta: ”Nej, den här lugnar sig nog när han blir stor”(…)

Under de senaste dagarna har det förekommit rätt så heta diskussioner i klickerkretsar (diverse bloggar och på www.klickerforum.se ). I takt med att det börjar växa fram olika inriktningar inom klickerträningen, tycks det också växa fram ett behov av att kategorisera vem som är vad, precis som inom många andra subkulturer i hundvärlden. När jag läste började jag förstås reflektera över var jag själv står i olika frågor, men efter ett tag kände jag att varken kunde eller ville placera in mig själv i något specifikt fack. Min stora drivkraft i mitt företagande och i min kursverksamhet är möjligheten att ständigt påverka, förändra, utveckla. Jag vill inte förbinda mig att följa ett visst koncept, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har sökt Canis instruktörsutbildning.

I instruktörsrollen påminner jag mig själv ofta om att en metod inte har något egenvärde om det inte finns goda förutsättningar för att den slår väl ut hos ekipaget ifråga. Det kan handla om förkunskaper, om inställning, om ambitionsnivå, om humör och om tekniska färdigheter. Den stora utmaningen som instruktör är - för mig - att försöka möta min ”elev” där denne befinner sig just nu och därifrån försöka utgöra en resurs i dennes utveckling. Eftersom det inte är livräddande insatser vi utför, utan en hobby, prioriterar jag motivation, självförtroende och träningsglädje hos båda parter i ekipaget, långt framför ”det mest optimala utförandet” enligt ett visst koncept eller enligt en metod.

Också i mitt eget hundägande inser jag mer och mer vikten av att prioritera arbetsglädje och känsla framför att följa ett koncept till punkt och pricka. Mina etiska ställningstaganden vill jag hålla stenhårt på, annars skulle jag inte trivas med mig själv som människa, men inom ramarna för dessa vill ge mig själv frihet att experimentera och gå på känsla, utan att värdera huruvida jag gjorde  ”rätt eller fel”. De flesta av de metoder som växer fram genom klickerträningen tilltalar mig mycket och stämmer väl överens med mina etiska ställningstaganden. När det kommer till vissa ”sanningar” och kontrollkrav som omöjliggör det vardagsliv jag idag njuter av tillsammans med våra hundar så drar jag öronen åt mig. Självklart vill jag i rimlig mån förhindra att min hund får möjlighet att utöva och befästa icke önskvärda beteenden, men inte till den gräns att andra personer inte kan leka med min hund för att de inte kan mina lekregler, att andra personer inte kan rasta min hund för att de inte är konsekventa med koppeldragandet, att jag inte kan ha hunden med mig i tv-soffan om jag inte pallar att inta rollen av en strukturerad hundtränare mitt i deckaren, etc. Jag tycker att man tappar alldeles för stor del av det goda i hundägandet om allt som sker ska vara strukturerat och tillrättalagt. Våra egna hundar har flera roller, träningskamrat är en av dem, familjemedlem en annan och ovärderliga vänner i vått och torrt en tredje.

När det gäller riktiga problembeteenden är kontrollbiten förstås en viktig aspekt för att komma tillrätta med problemen. Jag arbetade mycket med detta med Skalman, men det var oerhört svårt i och med att det var så mycket i en vanlig vardag som han berördes av. Och just detta – att det ibland är väldigt svårt – tycker jag  kommer  i skymundan i många diskussioner. Uttalanden som  ”Den hund du har speglar dina färdigheter som tränare” kan kännas som en kniv i hjärtat efter det jag har gått igenom och efter allt arbete jag har lagt ner. Om det vore lätt att ändra beteenden till vilken nivå som helst, så skulle vi ju inte ens behöva lägga särskilt mycket energi på att välja ras. Då skulle en basset, med hjälp av en duktig tränare  uppvisa samma entusiasm inför vallningsarbete som en rastypisk border collie. Och en cavalier skulle med hjälp av ”rätt” tränare uppvisa samma driv i skyddet som en rastypisk malle. Kanske glöms den genetiska aspekten bort i diskussionerna just för att den är så självklar, men för oss som har upplevt svåra problem med tråkiga följder så känns hurtiga uttalanden i stil med ”hunden blir vad du gör den till” väldigt tunga och lika orättvisa som "det är ledarskapet". Att beteenden kan påverkas råder det nog inga tvivel om, men till vilken grad, under vilka förutsättningar, med vilka resurser och till vilket pris?

80%-regeln är en annan faktor som tidigare har diskuterats flitigt i klickerkretsar . Jag gillar 80%-regeln som en metafor för varför vi inte 100% lyckanden i träningen behöver vara av godo. Om vi alltid gör ”alla rätt” så är träningen troligtvis för lätt genom att vi inte utnyttjar vår potentiella utvecklingsnivå. Väljer jag till exempel att gå en mattekurs i åttans gångertabell så kommer jag troligtvis ha god chans att uppnå 100% rätt på alla prov, men om jag istället läser”Matte E” och få cirka 80% rätt på de uppgifter jag utför så utvecklas jag betydligt mer.

Däremot trivs jag inte med att utvärdera min hundträning á la ”2 av 5 försök misslyckades, nu måste jag skriva en ny kriterieplan”. Det blir för statiskt för min smak och när jag har provat tycker att jag tappar såväl känsla som träningsmotivation. Jag gillar att försöka klura ut hur hunden tänker -alltså att även ägna mig även åt det som inte är observerbart- och jag tycker att det är för många påverkande faktorer att ta hänsyn till under ett träningspass för att det ska vara effektivt att dra slutsatser av antal lyckade försök.

Och om vi nu ändå är inne på 80%-regeln; om man gillar ett koncept så är det kanske god idé att sträva efter att hålla sig till ca 80% av det färdiga konceptet och därigenom lämna utrymme för egen utveckling. Gör vi allt ”enligt konceptet” till 100% så utnyttjar vi förmodligen inte vår fulla potential som hundtränare, eller hur!

Mitt nyårslöfte är att försöka leva efter 80%-regeln i andra delar av livet. När de egna kraven blir för höga kan det vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot det faktum att hade jag gjort allting rätt så hade jag inte varit särskilt effektiv. Om jag uppnår ca  80% i hur nöjd jag är med min träning, hur mycket jag hinner av det jag har tänkt mig, de studieresultat jag eftersträvar, nöjda kursdeltagare, trevligt bemötande gentemot människor i min omgivning ,o.s.v. så ligger jag ju rätt så bra till. Tänk så skönt att när träningen går åt skogen eller när jag kommer toksent till jobbet bara kunna säga "jag är effektiv enligt 80%-regeln;-)".

Att lyckas med 100%  inom dessa områden skulle förmodligen innebära att livet var väldigt förutsägbart och enkelspårigt, att jag saknade utmaningar och att jag var en rätt så neutral person. Någon loggbok på det hela tänker jag dock inte föra!:-)

På tal om inställning och vägval under det nya året - ta en titt på Yvonnes härliga blogginlägg från den 31/12! www.gemdales.se

Tisdag var det här och idag blir det ingen munter blogg. En annan har drabbats av lågkonjunkturen. Är mer eller mindre varslad från min kommunala anställning. Har arbetat tillsammans med Matte i en Daglig verksamhet för människor med utvecklingsstörning. Verksamheten driver ett hunddagis (beläget på brukshundklubben i Halmstad). Matte arbetar där främst på måndagar och smidigt nog gjorde jag också det. Vi kunde alltså samåka.

Det där med att dela arbetsplats med en kvinna ur flocken kan förstås ha både för- och nackdelar. Kunde skönja en oro hos Matte att jag skulle ställa till trubbel. Välta folk i pussattacker, slå ut kaffekoppar och dylikt. Självklart såg jag till att uppföra mig exemplariskt, jag hade ju ett ansvar att förvalta. Svårast var kanske att förhålla sig professionell gentemot en väldigt söt hundflicka i gänget. Men för att inte utnyttja min maktposition på fel sätt gällde det förstås att lägga band på sig. Under rastrundorna gick jag, som ansvarig, sist i ledet. Då kunde man i alla fall spana in henne bakifrån utan att varken Matte eller någon annan på jobbet anade ugglor i mossen.

 Mina arbetsuppgifter gav en stor dos personlig utveckling. Bland annat fick jag tillfälle att koppelträna, något jag slarvade förbi i min ungdom. Alla dagishundar är kopplade på rastrundorna och då var det även viktigt att jag, i min ledarposition, också var det för att motverka det här med "vi och dom".

 Ibland höll matte ytterligare en hund på rundorna. Typiskt nog blev det aldrig tiken jag spanat in, utan en stor hårig hane som skällde mig rakt in i öronen. Snäll, men gapig. Blev lite irriterad, men upprätthöll min professionella hållning. Hade varit lätt att skrika ”håll käften, din fuskvallare”, men valde istället att – helt enligt aktuella teorier för konflikthantering – beskriva problemet ur min synvinkel; ”Jag får väldigt ont i mina öron när någon skäller på så nära avstånd. Min tillvaro skulle underlättas betydligt om du skulle kunna tänka dig att vara tyst ett slag.” Konceptet fungerade till viss del. Resten av den rundan var han förhållandevis lågmäld, men nästa gång vi skulle ut upprepades det hela igen…

Ja, det fanns alltså inget att anmärka på i utförandet av mina arbetsuppgifter.

Jag var alltid noggrann med att fylla i tidrapporten.

Om någon ville spela Fia, ställde jag alltid upp (bara jag fick vara blå).

Ändå – chockbeskedet var ett faktum. En sak om min tjänst skulle dras in, men nu handlade det om att bli utbytt. Det tar på självförtroendet. Den nytillträdde är liten, valpig, brun och har röd mule… Matte, som jag tror ligger bakom det hela, försvarar sig med begreppet ”arbetsträning”. Hon menar att jag har en fin utbildning i bagaget och nu är det valpens tur. Jag, å min sida, menar att jag i första hand inte är intresserad av utbildningen, utan av lönen. Visserligen klarar jag mig fint på mina inkomster som gårdshund, men det är ju aldrig skadligt med lite extra klirr i kassan.

En liten tröst i det hela är att Matte inte har så lång tid kvar på sitt vikariat. Försöker därför se det som att jag ger den lille en chans genom att han får jobba de sista veckorna, istället för att se det som att "han tar mitt jobb". Det är ju ändå min brorson. Kanske får vi  jobba ihop litegrand under de återstående veckorna, då blir han min lärling.

 Som ni förstår har jag det förhållandevis lugnt för närvarande. Fåren kommer inte förrän till våren, men jag har i alla fall min ankbesättning á 3 djur att ta hand om. A man´s gotta do what a man´s gotta do, som de säger i Amerika.  

Så, nu gäller det att se framåt. Eventuellt blir det fler studiecirklar till våren eller sommaren. Har ju även kvar min position som styrelseledamot och revisor i Mattes företag. Kan tänka mig att det finns många yrken som skulle passa mig; konsult, företagsledare, statsminister…   Gör nog ändå smartast i att hålla igen lite och njuta av hur bra jag har det. Man värnar ju om sina sovmorgnar.

 I fredags gjorde Rudolf sitt första besök inne i city.  Det var mycket folk på stan vid tillfället, vilket han verkade trivas bra med. Allra gladast blir han när han får syn på barn, dem vill han gärna fram och pussa på. Som tur var kom det till slut - bland fleraa vuxna -fram en liten tjej som vågade klappa honom. Lille Rudolf plockade fram många leenden hos folk när han strosade fram på gatorna.

Han gillar han inte när bilar och bussar kommer för nära, men utifrån de små framsteg han hittills har gjort så tror jag inte att det är värre än att det är en vanesak. Det är ju samtidigt skönt att se att han har LITE självbevarelsedrift...

Däremot  är han rätt skeptisk mot lejon....

Ett av lejonen utanför "Harry´s". Efter att ha skällt ut det några gånger - och skapat många skratt hos förbipasserande - vågar Rudolf slutligen gå hela vägen fram.

 Det finns så mycket att upptäcka i världen för en liten valp. På det här avståndet sitter han kvar på stället när bilarna passerar. Försökte få igång lite lek, men det blev inte så mycket gensvar. Detta var dessutom i slutet av vår lilla stadsvandring, så han var rätt så trött av alla intryck. Ska försöka göra regelbundna, korta, besök i stan - och andra stimmiga miljöer - den närmaste tiden. Oavsett om han blir som I-or eller får jobba med rädslor, så tror jag att det kan vara mycket vunnet på att neutralisera "vimlet" lite. (Givetvis beror detta på hundens respons - visar han tecken på hög negativ stress, så får vi förstås lägga upp det annorlunda.)  Med tanke på hur han var i fredags, så känns det helt rätt att återupprepa på ungefär samma sätt. Fixar vi koncentration och aktiv lek mitt i torghandeln, så har vi mycket vunnet även inför en eventuell tävlingskarriär.

Idag har vi spenderat en trevlig förmiddag hos Johan och Lena.  Fick till bra träning när vi var ute - trots att Rudolf hade spännande barn och nya hundbekantskaper alldeles inpå sig, fick vi snabbt till flera steg med fin kontakt (matte backandes).

Dottern i familjen uppskattade dock inte Rudolfs pussattacker. Lösning...

 sätt barnet bakom kompostgaller:-) Så skönt det är att umgås med riktigt hundfolk!:-)

Vi har dock ett stort problem...

...Rudolfs små öron börjar resa sig. Jag vill ju så gärna ha en hund med vippöron... Ett annat problem är att han växer så fort. Tycker att valpstadiet är för kort, men det är inte omöjligt att jag har ändrat mig om någon månad...:-)

Under kvällen har Rudolf även fått vara ensam hemma för första gången (med sällskap av I-or). Verkar som om han har sovit hela tiden. Tidigare har han tränat på att vara undanstängd en del både på jobbet och här hemma, samt varit ensam i bilen. Har han bara fått "kelpa av sig" innan så verkar han trygg i att bli lämnad. Skönt!