Varning! Detta avsnitt kan avskräcka varenda bloggbesökare som inte är synnerligen intresserad av valpen Rudolf!:-) Har bestämt mig sen länge för att föra lite "dagbok" över Rudolfs utveckling. Märker, när jag tänker tillbaka på våra andra hundars valpperioder, att det är lätt att glömma alla små roliga detaljer. Har försökt att beskriva utan att värdera alltför mycket. 

Ambitionen är att uppdatera beskrivningen månadsvis. Hade egentligen inte tänkt lägga ut detta i bloggen, då jag har skrivit "till mig själv" men om det kan vara av intresse för någon annan så håll till godo!

Månadsavstämningen som skulle gjorts vid 6 månader fick stå tillbaka pga att jag hade så mycket i plugget just då. Känns som om det finns hur mycket som helst att skriva om våren, men jag ska försöka sammanfatta till de aspekter jag tycker är viktigast i utvecklingen. Och så lite träningsrapport, förstås!

Till vår förvåning börjar den bruna lilla grisen vi köpte utvecklas till en riktigt stilig hund. Liksom de andra kelparna här hemma stortrivs han på stranden!

Rudolf går allt oftare under smeknamnen Ruff eller Ruffe. Han är fortfarande en hund med många sidor, varav merparten är väldigt positiva. Hans labradorliknande hälsning där hela bakpartiet vigglar med svansviftningarna används fortfarande flitigt. Han hälsar gärna på stora som små. Om någon ger honom ett leende tar han det direkt som en hälsningsinvit och om han själv får bestämma svarar han med ett kelpieleende tillbaka – dvs mängder av svansviftningar och minst lika många pussar.  

Överraskningsmoment kan han fortfarande reagera på med skall. Oftast är det dock på saker där det är logiskt att han reagerar – och ibland till och med önskvärt då han gör en bra insats som ”vakthund”. Bilar bryr han sig inte alls om längre. Upplever att han är duktig både på att generalisera och sortera. När kossorna för första gången under Ruffes tid hos oss hade släppts ut i en hage vi passerar dagligen visade han lite reaktioner med ragg och skall. Därefter undersökte han vad det var och konstaterade snabbt att de verkade vara fredliga varelser. Dagen därpå gick han förbi helt lugnt och bara tittade på dem.

 Ruffes första möte med kossorna :-)

När vi sedan har passerat andra kor i andra hagar är han bara ”glad och intresserad”. Det har även hänt att han lägger sig ner och ”eyear” – med andra ord verkar han snabbt ha fått ökad förståelse om vad dessa djur är bra för…:-) Liksom med hästarna har vi skvallertränat lite och kommandot ”var är hästen” innefattar numera både hästar och kor:-)

 Hästar har han för övrigt mycket mer positiv förväntan på nu. Oftast säger han inget om de skrittar förbi gården, men om de travar eller galopperar kan han slänga ur sig några skall.  På tal om boskap har det blivit några vallningspass i hagen. Än så länge i lina eller lös runt fålla. En träningshage är på g. Av det lilla vi kan av vallning, tycker vi att det ser lovande ut. Han är relativt cool och lyhörd i hagen, men samtidigt intensivt intresserad av fåren. Flankerandet verkar naturligt för honom och han lyssnar bra både på ligg- och framkommandon. Har inte heller gett intryck av att låsa sig i eye som den gode I-or utan det blir lite mer action!

…och på tal om träning så är vi i igång med lite delar i lydnaden. Han provar sig gärna fram och är rolig att jobba med. Den svåraste biten är att han lätt tappar koncentrationen, speciellt inledningsvis i passen. Precis som Farbror I-or gjorde i sin ungdom kan han låsa sig i ”blängande”. Jobbar själv på att tänka till ordentligt i planeringen för att kunna ge både honom och mig själv bilden av att lydnadsträning är ”action och fullt fokus”.

På senaste tiden har vi tränat ”bakåttänk” vilket bland annat har innefattat backa framför mig, backa vid sidan, vänster om, sitt och ligg från stå inför fjärren, samt lite bakåtkryp. Trivs själv bra med att tematisera utifrån vad jag vill att hunden huvudsakligen ska ha förväntan på och tycker att det har gått relativt snabbt att få fram de olika delarna genom att samköra på det här viset. Stadgedelar har vi också pillat lite med och han har betydligt lättare för att ligga och lite svårare för att sitta längre stunder. Tror att jag ska följa de råd jag brukar ge mina kursdeltagare – att tidigt försöka få fram hög förväntan på längre kvarsittanden, för att slippa de så vanliga problemen på sitt i grupp i de högre klasserna:-)

 Annat vi har pillat lite med är hoppet, ingångar, samt ligg i rörelse. Nya delar som jag är sugen på att introducera närmast är ställande och sättande i rörelse, samt apportering (det värsta generella valptuggandet har avtagit, så det kan nog vara läge nu). Har jobbat mycket med att han ska välja att komma direkt till mig med upplockade leksaker och det sitter långt inne hos den lille grabben, men jag tycker träningen ändå ger resultat – vi har en bra kamplust att bygga på. Nästa tema får nog bli ”avlämnanden” – kanske får vi in både träapport, metallapport, vittringspinne, föremål i spåret, samt uppletande. Och så vidareutveckling av föremålshantering i leken förstås. Har inte tematiserat så medvetet med någon tidigare hund, men det känns som sagt kanon. Inte minst för att det ger mig som tränare struktur och fokus.

Vi försöker utnyttja tillfällen till träning på nya platser. Bland annat får Ruffe åka med om jag ska småhandla i byn och så tränar vi lite utanför affären. Sist hade vi turen att tajma skolbussen. De tuffare killarna ville förstås gå så nära hunden som möjligt –om de hade vetat vilken nytta de gjorde hade de förmodligen låtit bli!;-) Jag anade scenariot i god tid och hann lägga Ruffe plats. Killarna gick så nära man kan gå utan att kliva över hunden. Ruffe var jätteduktig. Svansen gick, han sneglade på killarna, men valde rätt. (Hade valet fallit på att flyga upp och hälsa så utsatte jag hellre dessa grabbar för det, än en oskyldig pensionär:-) Faktum är att Ruffe – peppar, peppar – faktiskt inte en enda gång har hälsat ”olovligen” på hund eller människa och då är han ändå lös för det mesta.

Nyfunna glädjeämnen i livet är lantpaté och insekter. Det förstnämnda utnyttjar vi som belöning, det sistnämnda som störning.

Mimmi och Ruffe har verkligen funnit varandra. Nu är de tillsammans dygnet runt och har till och med somnat i biabädden ihop (det är ett STORT steg för Mimmi, I-or är den enda övriga hund hon har klarat detta med). För ett par veckor sedan fick Mimmi dock ett spel – efter många veckors harmoni - vilket gjorde Ruffes mule rödare än vanligt. Även I-or fick sig ett par tykna gläfs den dagen och oss höll hon sig undan ifrån. Det var tydligt att hon inte mådde bra, men som tur var kom den goa lilla Mimmi tillbaka dagen därpå. Ruffe verkade inte ta så illa vid sig, men det syns tydligt att han förstår allvaret och är duktig på att läsa av hennes signaler. De leker mycket och det känns så kul att de två har väldigt stor glädje av varandra i vardagen. I-or är fortfarande en duktig Farbror och Ruffes stora förebild.

Vid tillfällen då främmande hundar går rakt emot honom kan han ge ett lite spännigt  bemötande med skall, men är allt som oftast väldigt trevlig när han hälsar och leker gärna. Umgänge med och bemötande av andra hundar är ju generellt inte en av kelpiens styrkor - vi har haft tur med I-or - så för säkerhets skull skvallrar vi på med de hundar som dyker upp lite plötsligt, oväntat och rakt på.   

Ruffe funkar fint i lek med andra hundar, här med BC-tiken Saga. En av hans favoritkompisar! 

Ruffe verkar rent förälskad i 5-månaderstiken Tea (en jack russel / shih-tzu-blandning som har fallit väldigt väl ut).  

Som jag tidigare har berättat har han arbetat litegrand som ”cirkelledare” och funkar väldigt fint i detta arbete. Främst av denna anledning har vi försökt vara extra konsekventa med att ha fyra tassar i backen när man hälsar och det har gett resultat. Visst kan det komma ett par glädjehopp, så definitionen ”bra” utgår från att han är WK-valp. En sak jag försöker jobba bort just nu är att han gärna inleder en hälsningsceremoni med skällande. Tidigare hade han lättare att skälla om han blev osäker (det kan fortfarande uppstå på människor som dyker upp plötsligt på håll och ser skumma). Nu är han betydligt mer framåt och välvilligt inställd, men skallen kan vara kvar men med ny betydelse (kom och hälsa på mig). Det komiska i situationen är att han låter precis som I-or när han blir glad, men med lite ljusare röst:-) Absolut inget stort problem, men jag tycker att det blir betydligt trevligare för alla utan skällandet.

För övrigt har han väldigt lätt till skall om jag jämför med Mimmi och I-or. Nästan som en kees, faktiskt! Upplever dock att vi går åt rätt håll med det och han är fortfarande väldigt lugn och avslappnad när han lämnas i bilen eller blir uppbunden. Skönt!

Sammanfattningsvis är jag väldigt, väldigt, glad över min mysiga lilla valp. Uppfattar honom verkligen som en blandning av alla våra tidigare hundar. Ibland är han kusligt lik Skalman, både på gott och ont. Många har sagt att ”du kan inte jämföra med Skalman”. Vet att det sägs i all välmening, men Skalman har en så stor plats i mitt hjärta och finns med mig varje dag, så något annat vore omöjligt. Och varför kan man inte jämföra? Tror att de flesta - medvetet eller omedvetet - jämför en ny hund med tidigare hundar.  De små tendenser jag tidigt anade att Ruffe är den lite nojigare sortens WK visade ju sig dessutom stämma (några menade att jag ”såg fel” av rädsla för att få Skalmans problem i en ny hund men jag anser att jag såg precis rätt:-).

En stor viktig skillnad, som jag också har lyft fram sedan första veckan, är att Ruffe inte uppvisar tendenser till all den negativa stress Skalman bar på. Reaktiv, lite bufflig som alla WK och ibland nojig – men ingen stress eller totala blockeringar. För Skalmans del var det ju just den extrema stressen som var det värsta och vi sa många gånger att hade han sluppit den så hade det förmodligen gått att hjälpa honom på ett bättre sätt med allt det andra.  

Ruffe har livsglädje. Han trivs med livet, han fixar att vara ensam utan problem, han klarar att sortera och undersöka även om han blir skrämd och han generaliserar sina positiva upplevelser så att han inte alltid behöver börja om från noll. Han är tillgänglig, fjäskar mer och mer ju närmare någon kommer och det är aldrig någon som blir rädd för honom. Detta alltså till skillnad från Skalis, men positiva likheter med Skalis är hans följsamhet, lyhördhet, kelsjukhet. De har även många likheter i leksätt och konstigt nog vissa ”vanor” och rutiner här hemma.

Ibland vill jag tro på reinkarnation och jag vill tro att Skalman har kommit tillbaka i en annan kostym, med ett gott och harmoniskt hälsotillstånd. Det lättar den stora sorgen och saknaden något. Ruffe är en fantastisk liten terapeut som steg för steg hjälper mig att komma tillbaka till hundägandets glädjeämnen. Han har redan en stor plats i mitt hjärta och jag är väldigt tacksam över att få vara hans matte.

Idag har det varit dagen D - jag har försvarat min uppsats - samt opponerat på en annan uppsats. Kände mig väl förberedd i båda rollerna, men det senare är faktiskt det svårare (att kritiskt granska utan att såga...) Inte kunde man gömma sig bakom Domare Glasögas siffor och konstiga förkortningar som "sns" eller "dk", utan det gällde att värdera på djupet.

 Var först ut som opponent och där var mer folk än jag trodde - tack Mimmi för mina tävlingspsykologiska kunskaper som snabbt hjälpte mig att plocka fram fördelarna med att starta, samt hjälpte mig att kunna njuta av att så många satt och lyssnade på vad just lilla jag hade att säga. Min uppsats handlar framför allt om vad hundträning kan tillföra i personlig utveckling - denna aspekt är alltså ännu ett exempel. 

Betyg på uppsatsen och slutligt omdöme av examinatorn får vi inte förrän om ett par veckor(...) Ikväll firades det i alla fall - vi studenter + kursansvariga gick direkt från det stora helvetet till "Lilla helvetet" (lokal restaurang) där hela kvällen har tillbringats - samtliga av oss "magistrar" satt med fåniga flin på läpparna fram till midnatt;-) Kommer att sakna de härliga människor jag har studerat tillsammans med under två års tid. Vi har haft väldigt roligt ihop!

En liten konstig känsla har infunnit sig - har jag gjort mitt på studiefronten nu (eller snarare om två veckor när Malmökursen är avslutad)? Jag skulle bli förvånad om jag aldrig pluggar igen, men eftersom jag nu har poäng motsvarande drygt 4,5 års heltidsstudier sätter jag punkt för denna "epok". Det ska bli spännande att satsa lite mer på firman och få TID att praktisera alla tankar som har vuxit fram genom studierna. Det ser inte ut som att det finns en större risk att jag tvingas in i arbetslöshet under de närmaste 10 åren. Om arbetet kommer att inbringa några slags värdehandlingar återstår dock att se...

Det ska även bli skönt att få lite mer avgränsade arbetsdagar och mer avgränsad ledighet. Inte en självklarhet, men jag tänker se till att det blir så. Ser också fram emot att komma igång ordentligt med Ruffes träning!

När uppsatsen är färdigtryckt kommer den att publiceras på hemsidan. Kommer även att jobba fram ett mer läsvänligt och sammanfattande exemplar som komplement till de 67 sidor skrift av mer akademisk karaktär som nu existerar...

Tack för alla heja-på-rop som har utdelats i olika form, det betyder mycket!  

Extra tack till Marie som ställde upp som kommentator till uppsatsen (dvs representant från verkligheten som kommenterade uppsatsens relevans i praktiken). Det kändes väldigt tryggt att ha dig vid min sida idag!

Slutligen en liten rättelse av ett tidigare gratulerat TMG-resultat:

Jytte  och hennes schäfer Asta har tagit LP i klass 2! (En etta smög sig in i föregående gratulation)

Grattis också till våra kompisar Lena och Axa som gjorde kalasbra lopp på helgens agilitytävling i Falkenberg med uppflyttning till 2:an ena dagen och pinne i 2:an den andra. Tyvärr fick vi inte se loppen, pga att vi var funktionärer i "fel ring"... Hur som helst; stort grattis!

Idag har jag lämnat in min magisteruppsats; Projekt Pedadoggen. Är själv så imponerad över denna bedrift så jag valde att trotsa Jante och avsluta alla "tackhälsningar" i förordet med att ge mig själv en stor eloge för genomfört arbete. Det är ju inte för inte som man är 80-talist;-) Med tanke på att kursledning, handledare och övriga studiekamrater snittar min ålder gånger två, så är det ju inte säkert att det blir så uppskattat...

Faktum är att denna lilla gest faktiskt har en lite djupare symbolik också. Projektarbetet är genomfört med hjärtat och den praktiska betydelse arbetet kan ha för andra - och mig själv - är så oerhört mycket viktigare för min del än hur rapportens form kommer att bedömas rent "akademiskt". Jag tilltalas inte särskilt mycket akademsiska skrifter i allmänhet - i synnerhet inte det upplägg som gäller för C- och D-uppsatser. Upplever att de oftare tenderar att utgöra underlag för inbördes beundran, snarare än att få en praktisk relevans.

Med andra ord har jag fått jobba en hel del med min motivation under resans gång. Hade inte projektet handlat om hundträning så är jag inte säker på att jag hade pallat att genomföra detta just nu. Samtidigt har jag märkt att det finns nackdelar med att skriva en uppsats om något man verkligen brinner för - ambitionsnivån växer.

En strategi för att inte passiviseras av prestationsångest var att ha följande budskap på datorskärmen:

Prio 1: Skriv så att du har material att lämna in

Prio 2: Skriv "rätt" och korrekt

Det hjälpte! Har just fått klartecken för att den är godkänd för att gå vidare till examination. Skönt!

Lite studietid återstår dock. Nästa vecka ska jag genomföra "offentligt försvar" av min uppsats som då har blivit granskad i sömmarna av en opponent. Har även ett examinationsarbete kvar på kursen i Malmö, men det är en droppe i havet i jämförelse. Dessutom har det en extremt praktisk inriktning, som tur är.

Nu ser jag fram emot att bli lite mer närvarande i verkligheten igen. Är på väg till tv-soffan nu - ren lyx!

Lammen har fungerat som "avstressare" under arbetets gång. Den fina bilden är tagen av Fredrik.

Har kläckt en idé när det gäller ambitionen att hålla kurser ideellt för min klubb, samtidigt som det varken praktiskt, motivationsmässigt eller ”etiskt” ska behöva krocka med den verksamhet jag driver inom firman. Då jag inte riktigt har hunnit ”komma in” i min nya klubb än så visste jag inte vad jag hade att vänta då jag lämnade mitt förslag till styrelsen och utbildningssektorn. Förslaget ifråga går ut på att några platser i mina kurser – närmast 8 platser på sommarens kurser - är reserverade för klubbens medlemmar. Intäkterna för dessa kursavgifter tillfaller klubben.

Till min stora glädje har jag enbart fått positiv respons från klubben och nu, knappt 2 veckor efter att förslaget lämnades in, kommer kursplatserna att utannonseras för medlemmarna.

Det känns fantastiskt bra att det ena inte ska behöva ta ut det andra.  Jag tror att både egenföretagare och brukshundklubbar har mycket att vinna på samarbeten av det här slaget – uppmanar både andra privatinstruktörer och andra klubbar att göra detsamma!

För ett par år sedan skrev jag en kandidatuppsats där ideellt engagemang inom brukshundklubben utgjorde huvudtemat. En av slutsatserna var att om det är roligt och smidigt att engagera sig i sin klubb så ökar chansen för att den kompetens som finns utnyttjas och sprids bland medlemmarna. Är övertygad om att arbetsglädjen och "trevlighetsfaktorn" är de viktigaste nycklarna för att värna om det ideella engagemanget och klubbarnas framtid.

Idag har vi haft avslutning för studiecirkeln ”Härliga hundar”. Samtliga deltagare har varit mycket engagerade och uppvisat stora talanger som hundtränare.  Tack till er för fem härliga eftermiddagar tillsammans och tack Marie Lempe för ett väldigt trevligt och givande samarbete i cirkelledarrollen!

Richard och Ruffe har hittat varandra.

I-or tycker att arbetsuppgifterna som cirkelledare är utmärkta - träna, leka, kela!

Lille Ruffe börjar komma väl in i rollen, här tillsammans med Hanna på väg från dagens träning som bestod av en blandning av rallylydnad och agility. Deltagarna har bland annat hunnit lära Ruffe att gå igenom tunneln.  

Om jag hade hunnit ha framme kameran under själva träningen hade det blivit många roliga bilder. Eventuella besökare på Travet fick se en annorlunda syn - på självaste travbanan kom I-or som häst (läs åsna) med Richard som kusk. Detta gav många skratt och dessutom fick den gode I-or lite konditionsträning på köpet!

En annan sak som säkerligen har gett upphov till många skratt är Postkodmiljonärens miljonregn över Halmstad. En nära väns mamma, en klasskompis från gymnasiet och en gammal klubbkompis är numera nyblivna miljonärer. Riktigt roligt då dessa tre dessutom känns som väldigt värdiga vinnare!

Slutligen ett dagsfärskt foto från hagen:

Vi är kanske ett sånt där par som får en del människor att undra "Ska inte dom ha barn snart?" Senast idag när jag dömde på SBK Halmstad lydnadstävling fick jag frågan om jag är gravid(...) Det är lika bra att gå rakt på sak. Jag har dubbla anlag för att få tvillingar, men att det verkligen skulle bli så...  I fredags kväll hände det.

Helt utan förvarning stod det plötsligt ett par tvillingar i hagen!!:-) Timingen var sådär - jag hade just satt mig på tåget till Lund där jag skulle övernatta hos Cicci till lördagen när jag fick ett mms av Fredrik... Träffade de små för första gången igår kväll och oj så söta de är!

Skånevisiten var dock lyckad på alla övriga vis.  Cicci mötte upp på tågstationen och därefter avnjöts en god sen middag inne i mysiga Lund, följd av en smarrig latte till "efterrätt". Cicci  är en av de mest generösa människor jag känner - hennes stora säng var bäddad till mig och själv sov hon på soffan i vardagsrummet. På lördagmorgonen fick jag en riktig mysfrukost och sedan bar det av till Malmö där jag och mina härliga kurskamrater genomförde konferensen "Djur - en resurs i arbete med människor". Föreläsningarna var kanon, en publik bestående av massa trevligt hund- och hästfolk och allt flöt på som det skulle. En av två stora examinationsuppgifter i den kursen är därmed avklarade. Tack Cicci för ännu en mysig lyxvisit hos dig! Och tack pluggkompisar och lärare för att jag har fått möjlighet att sköta "min del" av konferensförberedelserna på distans!

Tillbaka till lammen - timingen är bra med tanke på veckan som kommer. Är i slutfasen av arbetet med min magisteruppsats och även om den är vansinnigt rolig att skriva så är det en tuff kamp mot klockan. Om jag känner att stressen slår över åt fel håll så har jag en väldigt bra plan B - gå ut i hagen och bara titta på de små lammen. Mindfulness på bonnavis!

I Halmstad hade jag äran att döma tre "Tävla med glädje"-deltagare; Lena med Koja tävlade klass 2 och Stine med Santo, samt Cattis med Trassla tävlade eliten. Ni gjorde ett kanonbra jobb allihop. Tyvärr blev det ett par missar var så samtliga låg en bra bit från sin bästanivå rent poängmässigt, men det viktigaste - samspelet och förmåga att hantera svårigheter på ett strategiskt sätt - funkade kalas. Bra jobbat!

Grattis också till ytterligare en TMG-deltagare, Ingela med Tuva, som just har påbörjat sin tävlingskarriär. Idag fick de ihop 158,5 poäng i ettan, trots en förarglig nolla.

På tävlingen fanns flera duktiga ekipage, men tyvärr fick jag inte dela ut något förstapris idag (Lena och Koja var snubblande nära dock). Däremot uppvisades flera fina prestationer från förare och hundar både i momentteknik och i samarbete. Bl.a en 10-årig golden i eliten som i flera moment - med ständigt viftande svans- låg precis så nära tjuvstart man kan göra utan poängavdrag - sånt blir jag glad av!

Och nej, jag är inte gravid. Vad skulle I-or säga om det kom småapor på gården?

Ja nu undrar ni klart vad som står på i och med att jag bloggar på en onsdag. Det finns dock två anledningar till detta. Tisdagarna är inte längre lika tråkiga i och med att vi numera träffas med träningsgänget då. Husse övar oftast med sin orkester på onsdagar. Men inte idag; för den andra stora anledningen är att undertecknad just idag fyller 5 år!

Lite äldre än vanligt, men fortfarande smidig som en katt.

Det är inte klokt så fort tiden går. Man befinner sig liksom i den gyllene medelåldern och nu ska livet vara som bäst. Och tja, det är inte så tokigt. Under dessa fem år har jag hunnit med en hel del. Bland annat har jag tämjt två lustiga apor och fått dem att utföra följande uppdrag:

- byta bil från sedan till kombi

- flytta från lägenhet till radhus eftersom jag ville ha en egen trädgård

- flytta från radhus till gård eftersom jag ville bli gårdshund

- renovera gården eftersom jag tyckte att den var ful och bättre kunde anpassas efter mina behov

- bygga en hundgård där jag kan gå ut och in som jag vill eftersom jag inte vill vara beroende av andra

- skaffa ankor eftersom jag vill ha en egen djurbesättning

- placera vallningsbarafår utanför trädgården eftersom jag inte vill bli mobbad av de andra vallhundarna

- öppna en hemsida så att världen får veta att jag finns

- öppna en blogg så att jag kan utrnyttja yttrandefriheten

Därtill har man ju även hunnit med en massa tävlande inom brukshundklubben, men det handlar ju först och främst om apans egoistiska behov av att hävda sig bland andra apor. Sen att jag ställer upp och bjuder på mina talanger, ja där har Husse haft tur.

Aporna har börjat yra om att jag behöver konditionstränas. Undrar just vem som behöver det. På senaste tävlingen, när vi fick fullt på spåret, avslöjade Husse sig själv genom att helt överlycklig konstatera ”Jag trillade inte en enda gång”. Nu fattar väl alla vem som är orsaken till diverse småmissar vid tidigare tävlingar. Det är ju liksom inte så lätt känna vittring av en pinne när apan ligger på den, eller att snabbt och smidigt ta sig ur en upptagsruta när apans båda bakben har trasslat in sig i linan. Ja, ja. Han börjar också bli till åren. Faktum är att jag och Husse är i princip jämngamla just nu. Det kan man inte tro när man ser oss.

Häromsistens träffade jag en professor på ett läger. Han var väldigt lärd och hade många kloka visdomsord att dela med sig av. Bland annat samtalade vi mycket kring livets mening. Han, liksom jag, var helt inne på att livet är till för att njutas av och att man inte ska anstränga sig mer än nödvändigt.  Ja, jag får helt enkelt erkänna att jag har mött min överman:

Professor Buster 

Tillbaka till mig själv. Mitt födelsedatum är alltså 040506. Det måste betyda att jag är något speciellt. Och det är jag ju.

Egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka men jag har fortfarande en drivkraft inom mig som ibland får mig att uträtta saker. Bland mina närmaste framtidsplaner finns titeln godkänd vallhund. Vet att jag är sent på det, men med tanke på att jag alltså började min karriär i en etta på 40 kvadrat tillsammans med en galen showkelpie, så har jag vandrat en längre väg än många andra vallhundar. Dessutom är jag ju Husses första hund och utbildning måste få ta tid. Det är inte mer med det.

Börjar även känna en viss vinnarinstinkt i det andra tävlandet och ser fram emot kommande starter i eliten, både i dressyren och i mularbetet. Får trots allt erkänna att vi har rätt kul när vi jobbar ihop, jag och Husse.

Ser fram emot att bli firad ikväll. Matte har gått och blivit sjuk, men hon kommer inte undan. Jag förväntar mig att kvinnan i hushållet  bjuder på croque monsieur och slänger ihop en smaskig tårta. Vore även fint om hon kan stryka min frack och lägga fram flugan.

För övrigt tänker jag helt enkelt fortsätta med att varje dag njuta av att vara jag.

Det är lätt att lägga att lägga märke till de dagar då allt går åt skogen. De dagarna som flyter på går rätt ofta obemärkt förbi.

Idag har jag haft en alldeles underbar dag. Teoretiskt borde jag kanske inte ha det då jag har många hektiska veckor bakom mig och ett par ännu mer hektiska veckor framför mig. 

Men - så kommer en sån där härlig dag som idag när det inträffar den ena roliga saken efter den andra. Egentligen började det redan i helgen då jag under firmans första deklaration upptäckte att slutsiffrorna för skatten blev betydligt bättre än jag hade räknat med. Idag har jag vickat på hunddagiset och morgonen inleddes med ett trevligt erbjudande om ett litet jobbuppdrag . Vid lunchtid får jag ett telefonsamtal  som innebär en vansinnigt spännande möjlighet (inget spikat och inget officiellt:-). På eftermiddagen letar jag efter frimärken i plånboken och hittar då en bortglömd utbetalning på dryga tusenlappen(!) På kvällen tränar vi med träningsgänget och det flyter på bra för mig och lilla Ruffe. Fick i stort sett ut precis det jag hoppades av träningen. Efter träningen bjöd uppflyttade Falco på de enda tårtsort jag egentligen gillar - marsipantårta. När jag kommer hem ligger favorittidningen i brevlådan. Nu när jag gick in på hemsidan delgavs jag ytterligare ett härligt tävlingsresultat från en kursdeltagare - som grädden på mosset av alla härliga rapporter jag fick i helgen:

Ingela fixade inte bara 183,5 poäng i ettan med Zammy, utan debuterade också i eliten med sin andra långhårscollie Zolo. Detta gick strålande fint - läs mer på deras hemsida! Stort grattis!!!

Ja, dessa fantastiska dagar dyker upp emellanåt. Imorgon är det någon annans tur!

I-or tvingar mig dock att även nämna en incident som inte var lika rolig.

Har under sena eftermiddagen haft studiecirkeln "Härliga hundar" , så I-or och Ruffe har varit med mig hela dagen. De har skött sig kanonfint både på hunddagiset och i sitt arbete i cirkeln. Dessvärre lyckades jag, som tack för detta, glömma dem i bilen nu när vi kom hem från träningen. Kom förstås på det rätt snabbt, men I-or är inte glad. Ruffe bryr sig inte så mycket, men I-or är inte rätt hund att glömma bort. Han känner sig kränkt. Nästa gång, när vi kör två bilar från träningen ber han hälsa att han inte ska åka med Matte i alla fall...

• För dig som har deltagit i "Tävla med glädje", eller läger/helgkurs med liknande upplägg, finns det möjlighet att delta i träningsdagar/-kvällar under sommaren. 15/5 är sista anmälningsdag för tillfällen i juni!

• Pga återbud finns det plats kvar i kursen Momentteknik. Det finns även ett par platser kvar i sommarens omgång av "Tävla med glädje".

• Du som vill prova på eller utvecklas vidare in om klickerträning har chansen på endagarskurser under sommaren!

• Mer info om respektive kurs finns på hemsidan. Välkommen!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

VOV Pedagogik firar 1-årsjubileum på fredag och en bättre present än mängder av positiva rapporter från tävlande kursdeltagare går väl inte att önska sig!

Vi börjar med ett gäng från "Tävla med glädje":

• Martin och flatten Kavu har debuterat i brukset med resultatet 270 poäng och uppflyttning till lägre!

• Jeanette och långhårscollien Zally har fixat LP 1 med fina 170 poäng trots nolla på hoppet(!)

• Ingela och långhårscollien Zammy har presterat 183 poäng och klassvinst i klass 1!

• Frida och berner sennen Bella har fixat sitt andra förstapris i klass 1 på 177 poäng!

• Eva och långhårscollien Mindy har tagit förstapris i klass 1 med 161 poäng!

• Jytte och schäfern Azta har fixat sitt LP i lydnadsklass 1 på 161 poäng!

Också ett av de ekipage som tränar här privat har visat framtassarna:

• Alexandra och mallen Tyke har tävlat appell spår, vilket resulterade i 255,5 poäng och uppflyttning till lägre.

...och en deltagare på Mandylike´s kenneläger har också genomfört fina prestationer med båda sina hundar:

• Ann har debuterat appellen med unga labben Pommac på fina 296,5 poäng. Och tillsammans med "gamleman", som är brukschampion, presterade hon en riktigt bra lydnad på helgens elitspårtävling i Borås!

Stort grattis till er alla!!

Jag är så glad över att ni hör av er och berättar hur det går, både när drömmar uppfylls och när det inte blir riktigt som man har tänkt. Det är ingen lätt sport vi sysslar med, det är mycket som ska stämma - och det är ju just det som gör att det känns så häftigt när det går riktigt bra!

Vi har också anledning att gratulera  duktiga träningskompisar:

• Christer och schäfern Falco har blivit uppflyttade till högre klass sök!

Också här hemma finns ett ekipage som har varit ute på tävlingsbanan. Jag är så stolt över Fredrik och I-or som  har kommit igång ordentligt med sin elitspårkarriär och utvecklas i rasande takt. De har haft turen att komma med på hela sex tävlingar på en dryg månad(!) Egentligen kanske lite FÖR många för det hann knappt tränas emellan:-) Under dessa tävlingar har de brutit tre spår och tagit certpoäng på de övriga tre tävlingar. Tyvärr har inte allt klaffat helt och hållet på samma dag, men sammantaget ser det mycket lovande ut inför framtiden. Betyg 10 har erhållits på upptag, spår, inkallning med stå och ligg, skall, metallapport, tungapport, hopp och platsliggning. Fria följ-träningen har också gett resultat. I fredags fick de 8:or från båda domarna - och där delades, enligt min mening, inte ut några gratispoäng. Framåtsändandet är på g - andra sträckan på senaste tävlingen var kalassnygg. De har  fått en nolla under dessa tävlingar och den inföll på krypet. I-or tappade fokus i en sväng och kom, under en kort sekund, upp lite för högt när han skulle "komma ifatt". Under tävlingen dessförinnan gav fick de betyg 9 i detta moment, så de är på g där med. Under momentet stegen är han fortfarande tveksam - och ser väldigt rolig ut. Tror att de har fått 8:or på samtliga tävlingar pga höjdrädslan och detta är ett tydligt exempel på när jag tycker att man ska vara rädd om det betyg man har istället för att riskera att  "experimentera sönder" ett moment för att få 10:an.

Övergripande står det klart att I-ors kondition och uthålliget måste tränas upp bättre, vilket redan är påbörjat. Under flera av tävlingarna har det varit varmt och han är tyvärr väldigt känslig för detta, sitt australiensiska ursprung till trots.  Våra andra hundar har varit förhållandevis lätta att hålla upp konditionen på i och med deras höga aktivitetsnivå. Men inte I-or. Han lufsar som en gammal pensionär på promenaderna, fastnar ibland med tassen i örat för att han inte orkar klia färdigt, kissar under trappan för att slippa gå ut i trädgården på kvällen, använder anlagda vägar och upptrampade stigar så långt det är möjligt, går runt stenar och andra hinder, kliver upp i sängen istället för att hoppa, går på bakbenen i vattnet tills han absolut inte bottnar längre och springer sällan om han inte har något konkret att springa efter eller för. Det kan man  inte tro när man ser honom in action. Nu väntar dock hårdträning för den gode I-or!

Det är hög tid att lämna ny månadsavstämning för härliga Ruffe, men just nu MÅSTE jag  återgå till ett krävande uppsatsarbete... Börjar få en väldigt klar minnesbild över varför jag en gång lovade mig själv att inte skriva någon mer uppsats...