Upptäckte just att sista anmälningsdagen till Kamratfesten på Bruks-SM är idag. Om du inte redan har anmält gör du det här. (Tänk på att även funktionärer måste anmäla sig.)

Orsaken till att jag ylar till om detta är att Husse och hans orkester står för musikunderhållningen under kvällen. Jag har bestämt namnet; Nils-Runez. Jag har också bestämt låtarna och rockigt blir det, ungefär som mitt fria följ. Med tanke på de hundratals träningstimmar som detta jippo har stulit från mig och Husse vore det synd om någon missar när Husse ger hals.

Vill härmed också passa på att hälsa er välkomna till Halland. Tror förresten att det är jag som är SM-general. Anmälde mig som det på funktionärslistan i alla fall, vilket är orsaken till att jag inte är med och tävlar själv. Hur skulle det se ut – SM-generalen tog hem guldet i spårhundsgruppen. Nä, fiffel och båg är inget jag vill bli förknippad med.

Ett tips kan vara att ta med egen dricka till festen. Matte ska nämligen stå i baren och hon är rätt sträng.

Nu får jag återgå till mina sysslor. Nya kursstarter väntar till veckan, så jag har en del att stå i.

Tack förresten för alla kommentarer, de får svansen att vifta. Basta undrade om min apa är från arbetande linjer. Det är han förvisso, men han har en väldigt brokig stamtavla med en del skotträdslor. Imma skrev något om avel på utseende...och det kan han ha drabbats av. Han har orangutangens rastypiska särdrag både i uttryck och resning.

Ses på SM. /I-or

Ja, nu förväntar sig säkert de flesta av er att jag ska tillstå att jag tog hem hela WK-mästerskapen, eller åtminstone "Bonnhundsklassen", som jag konkurrerade i. Tyvärr får jag göra er besvikna. Det hade kunnat mycket väl kunnat bli så, men jag ska inte ursäkta mig - det handlar helt enkelt om att jag har tränat min apa för lite. Bara att bryta ihop och komma igen.

Foto: Lotta Hägglund

Vi inledde med ett bra hämt på 150 meter. Här får jag erkänna att apan hart gjort ett bra jobb, för detta har jag haft svårt för ganska länge, men nu fick jag till alltihop - styr bort mulen, spring fort och ignorera utställningsapan.

Foto: Lotta Hägglund

Ja, titta så fint. Bara det att lära Apan att gå baklänges utan att snubbla på träd är ett delmoment att beakta. Det kan Hammarlind och Måsarpar´n intyga.

Foto: Kenneth Gustavsson

Det var här eländet började. Momentet "hantering" ingår, så det är alltså svårare än ett vanligt VP. Åtminstone för Apan. Jag gjorde en fin infållning, talangfull som jag är.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Här syns jag inte, men jag är precis där jag ska vara. Fåren går lydigt in i fållan.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Och Apan klarar av grindmomentet. Än så länge.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja, här börjar Apan får problem. Jag gör som alla andra SBK:are och skyller på bristande miljöträning. Han är ju född som Stads-Apa.

 Foto: Kennet Gustavsson

När vi väl får fåren att röra sig åt rätt håll...så öppnar Apan fel grind och vi är lika borta som Jeppe Stridh på ett Chicken-camp.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja,ja. Det var inte värre än att Apan kunde skratta åt det. Själv var jag rätt tjurig ett tag. Snygg arnetofs han har där bak förresten.

Har hela tiden hävdat att Ruffe är för liten för att vara med på tävlingar av det här slaget. Egentligen tycker jag inte att han behöver valla alls innan han har fyllt fem år men det är en annan sak. Och mycket riktigt - det blev alldeles för svårt. Visserligen fick han ingen lätt start då han av vissa orsaker fick inleda med hämt av flyende får - och jag ska erkänna att han har visat riktigt fin stil - men om ändå Aporna kunde lyssnat på mig. Jag behöver mer tid för att hinna lära min brorson allt jag kan. Det kan ta hur lång tid som helst när man tänker efter.

 Ruffe lyckades flirta in sig hos publiken i alla fall!

Nu tänkte jag skriva "Foto Kenneth Gustavsson" men det kan det ju inte vara för han är ju mitt i bilden. Fotot kan vara taget av Florence eller Master. (Tänk så bra ledarskap man måste ha när man heter Master.) Masters WK-flicka Fila är väldigt söt. Tänkte bjuda hit henne på vallning och pyjamasparty.

Ja, hur som helst hade jag en riktigt trevlig fan-club. Förutom de redan nämnda, som reste från Varberg, var även syrran Vilda med sina apor med, vilket var jättekul. Den andra fotografen, Lotta, är en av mina trogna bloggläsare och det var synnerligen trevligt att träffas IRL. På söndagen kom trevliga Lina med Ruffes syster Rut. Besök hennes blogg - där finns fler trevliga bilder från dagen. Rut är riktigt söt. Jag kan för mitt liv inte förstå varför mina apor inte valde en tik istället.

 Foto: Lotta Hägglund

Tillbaka till Ruffe - jag fick underhålla honom lite emellanåt. Men ska erkänna att han var rätt duktig som medföljande 9-månaders slyngel bland hundar, folk och får. Behövde inte skämmas mer än vanligt.

Foto: Lotta Hägglund

Matte stoppade in Ruffe i tygburen för att kunna kolla på min stiliga runda i lugn och ro. Men typiskt nog försökte han förstås stjäla showen så gott det gick! (Angående dom där tejpbitarna så tillkom dom en dag när Aporna trodde att det var käckt att ha mig i buren när de hjälpte släktapor med renovering. Ursäkten löd att jag inte skulle skada tassarna på byggmaterialet inne i lägenheten - hallå, man är väl inte valp längre!)

Man får tacka alla föreningsapor som har drivit igenom detta mästerskap. Allt var otroligt fint ordnat. Vi delade dessutom boende med min nätdejt Basta, men någonstans blev det fel för vi fick inte dela rum... Matte som hade pratat om att vi skulle få så trevliga stugkamrater...  Börjar dessutom undra om hon har varit otrogen med en tax - Basta alltså, inte Matte - för hon hade någon slags liten kortbent WK med sig. Hm...

Roligare än så här blir det inte. Nu ska jag bortsta tänderna.

Hejdå.

Ibland hamnar man i situationer där man inte har något annat val än att lita till sin egen - och i detta fallet även hundarnas - förmåga. I måndags knackade en svettig joggare på dörren och undrade om jag visste vems får det var som tagit sig ur "fållan där borta". Dessvärre pekade han åt motsatt håll där vår hage är och då det inte går några andra får här i närheten insåg jag snabbt att det var "vårt" gäng som var på rymmen. (Den hagen joggaren trodde att fåren rymt från är en kohage.) Från verandatrappan kunde jag skymta alla femton fåren i snabb takt rörde sig bort mot den gård där de kommer från. (De har lyckats ta sig dit förut vid två tillfällen, ena gången då vi glömt en grind öppen och andra gången då de lyckats putta väck en provisorisk staketlagning. Att får skulle vara dumma djur tror jag inte ett dugg på - gott lokalsinne är något som definitivt imponerar på mig!:-)

Med Fredrik sisådär 40 mil hemifrån fanns det inte mycket annat att göra än att ta med I-or och slänga sig i bilen. Vi körde fortare än jag visste att man kan göra på våra grusvägar och kom ifatt fåren uppe vid landsvägen (ca 1 km hemifrån). Hade sinnesnärvaro nog att parkera vid vägkanten - om vi väl fick fatt i fåren skulle jag ju inte få med bilen hem igen.

Understrykas bör att jag inte har någon större koll på vallningen. Kom inte ihåg vilket håll som I-or har lättast för i hämtet, men tog ett snabbt beslut att skicka höger så att han skulle hamna mellan fåren och landsvägen. Först såg han inte fåren då de rört sig över ett krön, så iförd ett par foppatofflor fick jag springa med I-or en bit över en åker som var totalt genomdränkt efter förmiddagens ösregn. När fåren kom inom synhåll fick vi till ett bra hämt och det var en rejäl kick att se I-or få kontroll över hela gänget. Han drev sedan dem väldigt fint mot mig och vi påbörjade vandringen hemåt. En bit bort kom en annan hundägare som nog blev något förvånad över sällskapet han mötte. I-or lyssnade väldigt fint på höger och vänster, vilket gjorde att jag kunde parera eventuella avstickare där fåren tenderade att vilja smita in.  Hade inte ens hunnit få med mig telefonen i stressen, så jag är oerhört tacksam över att det gick så väl som det gjorde. Synd att inte ha kameran till hands så att jag hade haft bildbevis på våra dolda talanger. Ska erkänna att jag blev ännu mer biten av vallningen nu när det verkligen var på riktigt!

 Tackor, lamm (varav ett riktigt litet) samt en bagge, hemma i hagen igen!

Orsaken till "rymningen" visade sig vara en öppen grind. Tyckte det var lite konstigt då vi varit extremt noggranna sedan förra rymningen... Med grinden stängd skulle man kunna tänka sig att historien slutar där. När jag morgonen därpå gick ut på verandan möttes jag dock av en oönskad syn - hela gänget utanför hagen igen!!! Denna gången hade de dock inte hunnit så långt. Tog återigen med mig I-or, men i samband med att vi några dagar tidigare hämtade fler får fick han tyvärr ett par rejäla elstötar och hade sedan dess inte velat röra sig nära elstaketet (när han inte ens vill valla är det illa!). Lyckades få in 13 får, men tackan med det lilla lammet hamnade utanför och satte av parallellt med staketet bort mot grannen. Insåg snabbt att jag inte skulle kunna övertala I-or och sprang därför in och hämtade...Ruffe! (Alternativet Mimmi kändes inte klokare.) Fick tänka igen - vilket är det nu Fredrik har sagt att han har svårast för -fösa eller driva- och vilket är vilket... När vi väl kom ikapp fåren och fick stopp på dem tyckte jag det kändes bäst att ha fåren mellan oss - dvs driva. Ruffe lyssnade jättefint trots att jag råkade släppa honom lite för nära vid ett par tillfällen. Denna gången hade jag med mig kameran!

Det såg nog riktigt stiligt ut emellanåt, hans unga ålder till trots.

När jag skulle få väck eltrådarna till hagen för att kunna släppa in fåren höll de på att dra igen, men Ruffe gjorde då en riktigt fin "räddningsaktion", helt på egen tass. Häftigt att se!

Det visade sig att fåren hade satt i system att "klia upp" den nya grinden, så nu är den försedd med rep. Hade någon sagt till mig för en vecka sedan att du och I-or ska valla hem 15 får från landsvägen och dagen efter ska du och Ruffe stoppa och valla in en rymmande tacka med ett lamm, så hade jag helt klart betvivlat kompetensen - hos samtliga inblandade. Det är verkligen häftigt med dolda talanger som kommer fram i ljuset när man är så illa tvungen. Dessutom visade det sig att det är drivningen som Ruffe har svårast för!

Under semestern hade vi förmånen att få bra coachning i vallningen av Ingrid Hammarlind, i sällskap av Kalle Andersson (Måsarps) och hans fru. Ett pass hos Kalle och sedan ett pass här hos oss. Tack till er alla för riktigt trevlig träning, inspiration och samvaro!

Ruffe har stenkoll på fåren (ha,ha) och väntar på sin tur!

Har ibland saknat den pedagogiska delen i vallningssammanhang, men definitivt inte med Ingrid - hon är en föredömlig vallningspedagog och Ruffe får fin assistans av härliga "Lad".

Känslan av att Ruffe kan bli något i vallningen, vilken vi fick redan då Ruffe var 12-veckor och vallade ankor, blev bekräftad av Ingrid och Kalle. Han fick bl.a cred för att han var lydig och för god förmåga att "hålla sig på benen". Kalle hade svårt att tro på att han verkligen bara är 9 månader! Faktum är att vallningsträningen har gått så fint att Fredrik har anmält sig och Ruffe till nybörjarklassen på WK-mästerskapen. Helt galet egentligen, men med målsättningen att starta, utnyttja det som ett bra träningstillfälle och bryta direkt om (när) det blir för svårt så känns det som en kul grej!

I samband med visiten hos Kalle utökades även vårt ankbestånd.

Tre glada fransmän - Monsieur Qvack, Monsieur Fjedér och Madame Nebb!

Sorten heter "Rouen" och tillhör gräsandssläktet.

Åsa-Nisse är något fientligt inställd både till nykomlingarna och till sin egen son "Elling" som börjar bli stor, så han och Eulalia får gå utanför ankgården ett tag.

Nu ser vi fram emot ett spännande WK-mästerskap! (I-or har börjat komma över elchocken och idag kunde de träna som vanligt igen. Klassen han startar i är dock i svåraste laget för hans del, så vi åker iväg med låga prestationskrav rent poängmässigt - men desto mer mod!;-)

Har både en och två gånger funderat kring om jag kommer att ångra att jag har lovat bort Ruffes vallningskarriär till Fredrik - börjar upptäcka hur kul det är! Fredrik var helnöjd när han gav mig följande "feedback" efter ett pass där jag körde Ruffe- vet du att du sa "ligg SA JAG":-)

Jag kryper till korset och erkänner att när det hettar till i vallningen så är det inte så lätt att vara den där strukturerade, genomtänkta och pedagogiska hundtränaren man vill vara. Snarare beter man sig lika primitivt som den galna apa man en gång kom ifrån!:-)