…är det för oss i dubbel bemärkelse. Idag är det två år sedan vår älskade lille Skalman fick tassa vidare. Det sägs att första året är det värsta, men för mig har andra året varit – om möjligt – ännu svårare. Saknaden växer alltmer ju längre tid det går sedan sista dagen tillsammans. Ångesten kring beslutet växer när minnena av hur dåligt han mådde börjar blekna. Som med alla hundar som har lämnat oss är det de positiva minnena som stannar kvar, vilket förstås är bra ur en synvinkel, men det blir inte enklare att ge sig själv ett övertygande svar på den fråga jag ställer mig varje dag - ”Gjorde vi rätt?” . Det som hjälper mig är dagboksanteckningar som påminner om hur det verkligen var  (tack Pia för att du tipsade om det) och att  vi var två om beslutet - två personer som levde med Skalman och som älskade honom väldigt, väldigt mycket. Tack Fredrik för ditt tålamod med  mina tankar.

Mimmi, I-or och Ruffe är världens bästa terapeuter. Tack för all glädje ni ger och för att ni hjälper mig att fokusera framåt.

Det är också i det närmaste ett år sedan Ruffe flyttade hit. Det har inte varit helt enkelt känslomässigt att knyta an till en ny hund –jag är själv förvånad över det, men inser samtidigt logiken i att vara livrädd för att uppleva samma smärta en gång till. Tyckt om honom mycket har jag förstås gjort från dag ett, men det där att våga tänka riktigt långsiktigt - och att våga se sin hund som sin bästa vän som alltid finns där- har tagit längre tid än vanligt. Kanske har det blivit svårare av att både jag och Fredrik tycker oss se en stor del av Skalmans personlighet i Ruffe. Som jag nämnt tidigare känns det ibland som om Skalman har kommit tillbaka som en välmående hund i ny kostym och utan stress. Ofta väljer jag att tro det och jag önskar av hela mitt hjärta att det är sant.

Skalman - jag tänker varje dag på om och hur jag hade kunnat hjälpa dig på ett bättre sätt. Jag hoppas vi gjorde det bästa för dig, att du är en lycklig hund nu och att du väntar på oss vid regnbågsbron. I varje tår finns ett vackert minne och ett bevis för hur mycket jag älskar dig. Tårarna tar aldrig slut.

 

prissy

22 december 2009 01:04

Vi glömmer aldrig Skalman!! Kram

 

Åsa

22 december 2009 06:50

Såklart att det är Skalman som är tillbaka i sin bästa form. Jag kände precis samma sak i Fajta....att där fanns ett litet JR hjärta i den svartvita kroppen!!

http://www.brakstakarna.se

 

Lotta

22 december 2009 07:59

Utan att ha träffat Skalman, men med ledning av det jag läst så fattade du/ni utan tvekan rätt beslut. Jag önskar att jag själv förmått ta samma beslut tidigare med min första hund som var av ungefär samma kaliber. Men visst är det tungt, och jag undrar fortfarande … efter 10 år.

http://www.bruksterrier.se

 

Stine

22 december 2009 09:10

Efter att hört er berätta om Skalman så är jag övertygad om att ni tog rätt beslut! Tyvärr är inte alltid rätt beslut ett lätt beslut... Tänker på er!
Kram

http://www.16tassar.se

 

Lena

22 december 2009 09:19

Är helt övertygad om att han
är tillbaka i kelpiekostym och
finns med er : )
Tänker på er!
Kram Lena å Yummie

 

Lydia

22 december 2009 17:03

Tungt! Men jag är säker på att skalman har det bra nu. Kanske kommer du alltid att undra om du gjorde rätt, men jag är säker på att det var det enda alternativet för er då. Hoppas ni kan stötta varandra i saknaden. Kram

http://lydiaodingo.wordpress.com

 

Camilla

22 december 2009 21:07

Jag kan verkligen förstå hur du känner det, och jag är liksom alla andra som kommenterat övertygad om att beslutet ni fattade var det rätta. För Skalman, för er själva och för de andra hundarna.

Visst är det en vacker tanke, att dom liksom aldrig lämnar oss helt? Hoppas du finner tröst i den och i hela din fina flock som finns där för dig.

Och om vi nu ska minnas Skalman lite grann, så tänk på när han var med på jobbet, och vi efter en hel dag med spår, sök och allt möjligt ändå var den mest minnesvärda av hundarna genom att... våga bada! :-D
Eller när han och Imma röjde i skogen tillsammans... Eller när Lisa fick honom att ta vittringspinnen/spårpinnen... Det klappade ett gott hjärta i honom, och det var synd att det var så mycket annat som kom ivägen för det. :-(

Massor med styrkekramar!!

 

Kajsa, Cliff & Voodoo

23 december 2009 07:41

Åh vad jag känner igen mig i dina funderingar. Du gjorde det som kunde göras och Skalis hade aldrig kunnat ha en bättre "mamma" än du. Skönt att hans själ hittade en sån fin boning i din nya vän.

Julkramar från ett snöigt Umeå
Kajsa, Sven & hundarna

http://www.cliffvoodoo.bllogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Utmaningen från I-or är antagen   Välkommen till vår nya blogg "HUNDra ord" som finns på vår hemsida! ...

  Knappt hade vi hunnit lämna tillbaka ett par extra apögon till dess rättmätige ägare, förrän någon annan glömde sina... Återfås mot beskrivning.   Tack för alla grattisar, de får  svansen att vifta. Extra tack till Fia för  praktiskt samordn...

   Då är man inte vem som helst längre - jag har blivit champinjon!  Efter ett par uppvärmningstävlingar fixade vi detta på tre raka och jag säger som Henke Larsson - "Njaee, jag é helnöjd". Å Apornas och mina egna vägnar vill jag inledning...

Först och främst vill Fredrik och I-or TACKA för alla "grattisar"!   23/2 bjöd på fler tävlingsframgångar: Sussie och groenendaeltiken Himbi som tränar här fixade sin uppflyttning till lydnadsklass tre! Stort grattis!!!   Under helgen som gic...

   Ja, det är lika bra att komma till sak direkt. Igår genomförde jag och min apa årets första lydnadstävling - och hej vad det gick. Vi fick ihop PB på 283,5 poäng och det andra förstapriset är nu i hamn. Vet inte om det egentligen var lite dum...