Inlägg publicerade under kategorin I-or bloggar

Av Jenny Wibäck - 15 oktober 2009 18:27

  


Man får inleda med att bocka och buga för alla gratulationer. Nu ser jag helst att aporna här hemma tilltalar mig ”VP Ingemar” om de vill något, men det blir lite si och så med det. Skönt att ha ett av livets stora mål avklarade. Nästa utmaning blir lydnadseliten. Ska bli spännande att se vad man kan göra. Man borde ju kunna prestera bättre än sin lillebror och han har ju just kommit 5:a på VM… Hm, ja vi får se. Ett bra CV är ju inte allt här i världen. Ok…jag får väl säga grattis till dig Ylle. Men nu byter vi samtalsämne – tillbaka till mig själv, exempelvis.


Sedan sist har jag, Tant Brun och Mulen njutit av en välbehövlig semester. Bokade in aporna på ett pensionat vid Medelhavet, skickade Tant Brun till äldsteaporna i stan, medan jag och Mulen styrde kosan mot Yvonnes Harem. En utmärkt plats att vara på – där finns en synnerligen trevlig apa som gärna bjuder på korv, spännande katter som ger chans till extra motion samt – inte minst – många söta tikar. Lyckades lura Mulen att ägna sig åt Hilda, den enda kastrerade tiken, samt valparna, så att jag själv i lugn och ro kunde flirta in mig hos de fem vuxna och lovliga tikarna. Perfekt! Men, tiden gick förstås fort. Plötsligt stod aporna utanför dörren och friden var slut. Hade min portmonnä varit lite tjockare så hade de fått stanna borta lite längre.


Här på gården har vi fått två nya bekantskaper. En dag när Matte kom hem från stan stoppade jag in nosen i baksätet och hittade ingen mindre än Anna Anka. Hon är uppfödd av Camillas hönor, men i likhet med många andra som är adopterade ville hon söka sina biologiska rötter.

  

                                                  
                                     Foto: Camilla Svenäng

Hon hade en bror, Paul. Men han överlevde tyvärr inte.

  

                                                  
                                        Foto: Camilla Svenäng

Tillsammans med fostermamman. Tack till hönan och övriga familjen Svenäng!


  

Anna Anka till höger, mörkgrå med vit haklapp. De växer snabbt!


Ibörjan var övriga gänget lite avvaktande, men nu är hon en i familjen. Roligt för Elling, som kläcktes här i somras, att få en jämnårig hona. Det skulle jag också vilja ha.


Den andra bekantskapen består i att vi har ett grått lejon i källaren. Hon är här på prov och aporna tycker att hon ska få bo in sig lite först innan vi hundar får träffa henne. Är vi snälla kanske det blir av ikväll. Snäll är jag alltid och ser ni mig med plåster på nosen, så är det inte mitt fel. Ser ni lejonet med plåster eller utan svans så har hon träffat Tant Brun.


Hejdå. / I-or

Av Jenny Wibäck - 16 augusti 2009 17:04

Upptäckte just att sista anmälningsdagen till Kamratfesten på Bruks-SM är idag. Om du inte redan har anmält gör du det här. (Tänk på att även funktionärer måste anmäla sig.)

 

Orsaken till att jag ylar till om detta är att Husse och hans orkester står för musikunderhållningen under kvällen. Jag har bestämt namnet; Nils-Runez. Jag har också bestämt låtarna och rockigt blir det, ungefär som mitt fria följ. Med tanke på de hundratals träningstimmar som detta jippo har stulit från mig och Husse vore det synd om någon missar när Husse ger hals.

 

Vill härmed också passa på att hälsa er välkomna till Halland. Tror förresten att det är jag som är SM-general. Anmälde mig som det på funktionärslistan i alla fall, vilket är orsaken till att jag inte är med och tävlar själv. Hur skulle det se ut – SM-generalen tog hem guldet i spårhundsgruppen. Nä, fiffel och båg är inget jag vill bli förknippad med.

 

Ett tips kan vara att ta med egen dricka till festen. Matte ska nämligen stå i baren och hon är rätt sträng.

 

Nu får jag återgå till mina sysslor. Nya kursstarter väntar till veckan, så jag har en del att stå i.



 


Tack förresten för alla kommentarer, de får svansen att vifta. Basta undrade om min apa är från arbetande linjer. Det är han förvisso, men han har en väldigt brokig stamtavla med en del skotträdslor. Imma skrev något om avel på utseende...och det kan han ha drabbats av. Han har orangutangens rastypiska särdrag både i uttryck och resning.

 

Ses på SM. /I-or


Av Jenny Wibäck - 12 augusti 2009 21:00

 

Ja, nu förväntar sig säkert de flesta av er att jag ska tillstå att jag tog hem hela WK-mästerskapen, eller åtminstone "Bonnhundsklassen", som jag konkurrerade i. Tyvärr får jag göra er besvikna. Det hade kunnat mycket väl kunnat bli så, men jag ska inte ursäkta mig - det handlar helt enkelt om att jag har tränat min apa för lite. Bara att bryta ihop och komma igen.

Foto: Lotta Hägglund

Vi inledde med ett bra hämt på 150 meter. Här får jag erkänna att apan hart gjort ett bra jobb, för detta har jag haft svårt för ganska länge, men nu fick jag till alltihop - styr bort mulen, spring fort och ignorera utställningsapan.

Foto: Lotta Hägglund

Ja, titta så fint. Bara det att lära Apan att gå baklänges utan att snubbla på träd är ett delmoment att beakta. Det kan Hammarlind och Måsarpar´n intyga.

Foto: Kenneth Gustavsson

Det var här eländet började. Momentet "hantering" ingår, så det är alltså svårare än ett vanligt VP. Åtminstone för Apan. Jag gjorde en fin infållning, talangfull som jag är.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Här syns jag inte, men jag är precis där jag ska vara. Fåren går lydigt in i fållan.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Och Apan klarar av grindmomentet. Än så länge.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja, här börjar Apan får problem. Jag gör som alla andra SBK:are och skyller på bristande miljöträning. Han är ju född som Stads-Apa.

 Foto: Kennet Gustavsson

När vi väl får fåren att röra sig åt rätt håll...så öppnar Apan fel grind och vi är lika borta som Jeppe Stridh på ett Chicken-camp.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja,ja. Det var inte värre än att Apan kunde skratta åt det. Själv var jag rätt tjurig ett tag. Snygg arnetofs han har där bak förresten.


Har hela tiden hävdat att Ruffe är för liten för att vara med på tävlingar av det här slaget. Egentligen tycker jag inte att han behöver valla alls innan han har fyllt fem år men det är en annan sak. Och mycket riktigt - det blev alldeles för svårt. Visserligen fick han ingen lätt start då han av vissa orsaker fick inleda med hämt av flyende får - och jag ska erkänna att han har visat riktigt fin stil - men om ändå Aporna kunde lyssnat på mig. Jag behöver mer tid för att hinna lära min brorson allt jag kan. Det kan ta hur lång tid som helst när man tänker efter.

 Ruffe lyckades flirta in sig hos publiken i alla fall!

Nu tänkte jag skriva "Foto Kenneth Gustavsson" men det kan det ju inte vara för han är ju mitt i bilden. Fotot kan vara taget av Florence eller Master. (Tänk så bra ledarskap man måste ha när man heter Master.) Masters WK-flicka Fila är väldigt söt. Tänkte bjuda hit henne på vallning och pyjamasparty.


Ja, hur som helst hade jag en riktigt trevlig fan-club. Förutom de redan nämnda, som reste från Varberg, var även syrran Vilda med sina apor med, vilket var jättekul. Den andra fotografen, Lotta, är en av mina trogna bloggläsare och det var synnerligen trevligt att träffas IRL. På söndagen kom trevliga Lina med Ruffes syster Rut. Besök hennes blogg - där finns fler trevliga bilder från dagen. Rut är riktigt söt. Jag kan för mitt liv inte förstå varför mina apor inte valde en tik istället.

 Foto: Lotta Hägglund

Tillbaka till Ruffe - jag fick underhålla honom lite emellanåt. Men ska erkänna att han var rätt duktig som medföljande 9-månaders slyngel bland hundar, folk och får. Behövde inte skämmas mer än vanligt.


Foto: Lotta Hägglund

Matte stoppade in Ruffe i tygburen för att kunna kolla på min stiliga runda i lugn och ro. Men typiskt nog försökte han förstås stjäla showen så gott det gick! (Angående dom där tejpbitarna så tillkom dom en dag när Aporna trodde att det var käckt att ha mig i buren när de hjälpte släktapor med renovering. Ursäkten löd att jag inte skulle skada tassarna på byggmaterialet inne i lägenheten - hallå, man är väl inte valp längre!)


Man får tacka alla föreningsapor som har drivit igenom detta mästerskap. Allt var otroligt fint ordnat. Vi delade dessutom boende med min nätdejt Basta, men någonstans blev det fel för vi fick inte dela rum... Matte som hade pratat om att vi skulle få så trevliga stugkamrater...  Börjar dessutom undra om hon har varit otrogen med en tax - Basta alltså, inte Matte - för hon hade någon slags liten kortbent WK med sig. Hm...


Roligare än så här blir det inte. Nu ska jag bortsta tänderna.

Hejdå.





Av Jenny Wibäck - 15 juli 2009 21:58


VOV Pedagogik har nöjet att arrangera en "Clinic" med Maria Hagström, under temat "Leken som grundträning för framgångsrika tävlingsresultat". Mer info på  hemsidan - detta är definitivt ett tillfälle att fånga. Välkommen!



Tisdag var det egentligen igår, men då fastnade jag framför ”Apsång på Skansen” så det får bloggas idag istället.

 

Låg för ett tag sedan i hängmattan och bläddrade i gamla Canistidningar. Inte för att jag tänkte anstränga mig att tyda alla krumelurer som ska bilda klokheter, eller för att jag anser mig behöva bli mer lärd än jag redan är (undrar om det ens går?), utan för att kika på bilder på söta och välutbildade tikar.

 

Bläddrade mig fram till en Canis Challenge (ja, det är utrikiska och betyder utmaning) som gick ut på att man skulle få sin apa att köra en på en skottkärra. Lät kul, tyckte jag och var tvungen att prova.

 

Jag passade på när vi var på stranden för där är min apa så sprallig ändå så det är lätt att komma i träningsläge. La ut en halväten banan som extern och så var vi igång.

  Här har vi kommit en bit. Apan står vänd åt rätt håll och börjar tafatt famla efter skacklarna. Som ni ser använder jag tungan som markör.  

Japp, då var vi iväg!

 

Faktum är att det gick rätt lätt och det är inte utan att man är stolt över sig själv – det är ju ändå en förstagångsapa jag har i snöret. Det är inte för inte man är reggad som "Super-I-or". På tal om namn stör det mig fortfarande att den där tecknade åsnan har tagit mitt namn, han är ju lite dum. Föredrar därför att kallas Ingemar i mer sociala sammanhang, vilket aporna respekterar till viss del.

 

Hejdå. /I-or


Av Jenny Wibäck - 6 maj 2009 16:55

 

Ja nu undrar ni klart vad som står på i och med att jag bloggar på en onsdag. Det finns dock två anledningar till detta. Tisdagarna är inte längre lika tråkiga i och med att vi numera träffas med träningsgänget då. Husse övar oftast med sin orkester på onsdagar. Men inte idag; för den andra stora anledningen är att undertecknad just idag fyller 5 år!

Lite äldre än vanligt, men fortfarande smidig som en katt.

 

Det är inte klokt så fort tiden går. Man befinner sig liksom i den gyllene medelåldern och nu ska livet vara som bäst. Och tja, det är inte så tokigt. Under dessa fem år har jag hunnit med en hel del. Bland annat har jag tämjt två lustiga apor och fått dem att utföra följande uppdrag:

 

- byta bil från sedan till kombi

- flytta från lägenhet till radhus eftersom jag ville ha en egen trädgård

- flytta från radhus till gård eftersom jag ville bli gårdshund

- renovera gården eftersom jag tyckte att den var ful och bättre kunde anpassas efter mina behov

- bygga en hundgård där jag kan gå ut och in som jag vill eftersom jag inte vill vara beroende av andra

- skaffa ankor eftersom jag vill ha en egen djurbesättning

- placera vallningsbarafår utanför trädgården eftersom jag inte vill bli mobbad av de andra vallhundarna

- öppna en hemsida så att världen får veta att jag finns

- öppna en blogg så att jag kan utrnyttja yttrandefriheten


 

Därtill har man ju även hunnit med en massa tävlande inom brukshundklubben, men det handlar ju först och främst om apans egoistiska behov av att hävda sig bland andra apor. Sen att jag ställer upp och bjuder på mina talanger, ja där har Husse haft tur.

 

Aporna har börjat yra om att jag behöver konditionstränas. Undrar just vem som behöver det. På senaste tävlingen, när vi fick fullt på spåret, avslöjade Husse sig själv genom att helt överlycklig konstatera ”Jag trillade inte en enda gång”. Nu fattar väl alla vem som är orsaken till diverse småmissar vid tidigare tävlingar. Det är ju liksom inte så lätt känna vittring av en pinne när apan ligger på den, eller att snabbt och smidigt ta sig ur en upptagsruta när apans båda bakben har trasslat in sig i linan. Ja, ja. Han börjar också bli till åren. Faktum är att jag och Husse är i princip jämngamla just nu. Det kan man inte tro när man ser oss.

 

Häromsistens träffade jag en professor på ett läger. Han var väldigt lärd och hade många kloka visdomsord att dela med sig av. Bland annat samtalade vi mycket kring livets mening. Han, liksom jag, var helt inne på att livet är till för att njutas av och att man inte ska anstränga sig mer än nödvändigt.  Ja, jag får helt enkelt erkänna att jag har mött min överman:

   

Professor Buster 


Tillbaka till mig själv. Mitt födelsedatum är alltså 040506. Det måste betyda att jag är något speciellt. Och det är jag ju.


Egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka men jag har fortfarande en drivkraft inom mig som ibland får mig att uträtta saker. Bland mina närmaste framtidsplaner finns titeln godkänd vallhund. Vet att jag är sent på det, men med tanke på att jag alltså började min karriär i en etta på 40 kvadrat tillsammans med en galen showkelpie, så har jag vandrat en längre väg än många andra vallhundar. Dessutom är jag ju Husses första hund och utbildning måste få ta tid. Det är inte mer med det.

 

Börjar även känna en viss vinnarinstinkt i det andra tävlandet och ser fram emot kommande starter i eliten, både i dressyren och i mularbetet. Får trots allt erkänna att vi har rätt kul när vi jobbar ihop, jag och Husse.


Ser fram emot att bli firad ikväll. Matte har gått och blivit sjuk, men hon kommer inte undan. Jag förväntar mig att kvinnan i hushållet  bjuder på croque monsieur och slänger ihop en smaskig tårta. Vore även fint om hon kan stryka min frack och lägga fram flugan.

 

För övrigt tänker jag helt enkelt fortsätta med att varje dag njuta av att vara jag.

Av Jenny Wibäck - 24 mars 2009 22:26

 

Jaha, då har man fått ytterligare uppdrag – månadsavstämning. Matte säger att hon har mycket att göra och en annan har svårt att säga nej... Detta trots att man har mycket att göra själv, dessutom viktiga saker.

 

Nåväl, "just då it" som de säger i Amerika. Den lille utvecklas väl och tur som han har blir han mer lik mig för varje dag som går. (Det där med bh:arna som Matte bloggade om i förra avsnittet väljer jag att inte kommentera. Alla har vi våra ok att bära.)

 

Nu är vi just hemkomna från träning med gänget. Vi har varit på klubb. Allt förlöpte väl. Den lille var riktigt duktig och visade bland annat upp en lika fin tasstarget i rutan som undertecknad. Bra tempo och sedan rakt på med båda tassarna á la Stålmannen. Han fick även ligga med på platsliggningen och man behövde inte skämmas inför polarna.

Det som troligtvis ska bli ett fotgående ser förstås lite lustigt ut. Det är framlänges, baklänges, hit och dit. Dutt här och dutt där. Men har dom tur blir det fint när det blir färdigt. Han klarade även störningarna bra. Kan ju vara lite spökig, speciellt när det är skymning, men han går nog från klarhet till klarhet även där. Minns inte att jag var lika nojig, men en sak gillade jag inte som ung och det var folk i badkappor. Och ärligt talat – det ser ju inte klokt ut. Vuxna apor i någon slags hängande sparkdräkt med luva och skärp. Ja, dom hittar på och gör sig till.

 

Kiss och bajs har man sluppit ta hand om det senaste. Får dock fortfarande följa med honom ut och kvällskissa när det är mörkt, annars stannar han på trappan och glömmer sitt ärende.

 

Ruffe börjar även lära sig de mer avancerade nyanserna i apornas språk. Det är ju inte alldeles enkelt alla gånger. Ofta tror de att de hjälper oss när de viftar och pekar med sina små hårlösa händer, men det blir bara ytterligare en grej att tolka. Funderar på att skriva en bok: "Apans språk".

 

Jag har bland annat visat Rudolf hur gott det är att ligga och koppla av på bästa solplatsen på altanen. 

Fortsätter förstås med min pinnskola. Det finns mycket att lära inom detta

ämnesområde.

Jag visar lite mer akrobatiska övningar som den här...

...och den här. Han är för liten för att klara det själv, men jag menar på att det är bra att han får tydliga målbilder att jobba mot.

Men hallå, det är JAG som håller pinnskolan. Tant Bruns pinnar gör du klokast i att låta bli, lille vän!

 

Här dresserar jag både Tant Brun och Rudolf att springa i en ring runt mig.

På väg mot nya äventyr. Jag har som ni förstår mycket visdom att dela med mig av. Snart fem års heltidsutbildning som working kelpie och den utbildningen är rätt omfattande må jag säga.   


Såg att någon antydde i en kommentar att Husse hjälper mig att blogga. Jag förstår inte vad som åsyftas. Den enda karl som kan blogga i detta hushåll är jag. Och det är inte mer med det.


Hejdå.

Av Jenny Wibäck - 5 mars 2009 10:29

 

 Om man är lite slug, exempelvis som undertecknad, så införskaffar man sina klädesplagg vid den här tiden på året när det är rea på rea. En annan är ju född i komplett kostym, men det halländsla vinterklimatet inbjuder till att utrusta tassarna med extra atteraljer. Har därför inhandlat följande:

 

2 par stövlar, perfekta när Matte tvingar ut mig att nattkissa i den gyttjiga trädgården.

 

2 par tofflor i fårskinn, kommer väl till pass (tass?) innan Husse har fått igång golvvärme.


Jag är inte bara Rudolfs farbror, utan även hans gudfar. Förser honom därför med det han behöver - allt från pinnar, till vägbeskrivningar, samt en och annan uppläxning. Nu när jag ändå var på shoppinghumör med portmonän i högsta hugg, så köpte jag honom en heltäckande overall:

 

 Rudolf har ju samma åsikt som jag angående det klimat våra apor har valt att bosätta sig i. De fick för övrigt bara varsin banan efter min shoppingrajd. Mer pengar än så vill jag inte lägga på dem.


Hejdå.



Av Jenny Wibäck - 10 februari 2009 21:26

 

Då var det tisdag och även om det börjar gå mot ljusare tider så hinner jag knappt umgås med aporna i dagsljus numera. Är inte glad i den halländska vintern eftersom jag inte gillar att smutsa ner kostymen i onödan. Precis innan vi går och lägger oss brukar vi hundar släppas ut i trädgården för sista toalettbesöket för natten. Om det är gyttjigt och eländigt på gräsmattan har jag ibland valt att, helt sonika, vandra över trädäcket för att längst bort i hörnet försiktigt lyfta benet i riktning mot gräsmattan. När apan med den ljusaste rösten ser mig har jag dock insett att det kan vara fiffigare att välja ett annat alternativ. Hon blir så väldans arg av någon anledning. Överreaktion, om jag får uttrycka min åsikt, och det får jag. Lite änglapink har väl aldrig skadat någon?

 

Har under en längre tid lyckats lura Matte genom att målmedvetet spatsera iväg över trädäcket mot utgången till gräsmattan. Precis när Matte tror att jag entrar gräset så befinner jag mig i döda vinkeln. Vis som jag är, passar jag då på att smyga längs husväggen tillbaka mot trappan. Matte stannar nuförtiden ofta kvar på trappan för att kolla att Mulen kommer ihåg att kissa, så jag måste alltså röra mig smidigt som en iller. Väl på plats under trappan har jag lyft på benet, för att därefter avancera tillbaka samma väg jag kom. Konceptet funkade bra ända till häromdagen då Matte kom på mig. Oj, så irriterad hon blev, men det var det värt. Dels för att jag åtskilliga kvällar har sluppit kyla ner mina tassar och dels för att det alltid är roligt att överlista en apa – speciellt i det ögonblicket då den inser sitt underläge.

 

Över från lurendrejeri till litteratur; passar på att läsa en hel del den här tiden på året. Vill idag rekommendera följande bok:

  

Författaren är, liksom undertecknad, hund. Alltid roligt att ta del av tankar och reflektioner från likasinnade. Dessutom delar Boy, som han heter, många av mina grundläggande värderingar och han skriver ytterst underhållande.  Jag har ibland skrattat så att jag har varit på väg att trilla ur fåtöljen. Boys roliga formuleringar och fräcka jargong inspirerade till framtida bloggar. Känns skönt att få ta del av andras klokhet och inte bara ge hela tiden. Boken rekommenderas till alla. Stort tack till Ingela och Göte för att ni lånade ut boken till mig.

 

För att inte aporna ska bli understimulerade när jag sitter och läser har jag försett dem med varsin egen bok:

 

En bra bok till Husse så att han blir visare när det gäller fria följet. (Tur att jag har en ängels tålamod)

 

Eftersom Matte fortfarande inte kan klockan tycket jag att denna bok kunde passa bra. Vet inte om det är lönt egentligen, men – som ett klokt ordspråk lyder - bättre den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Eller nå´t.

 

Tant Brun läser helst serietidningar. Speciellt Bamse eftersom hon gillar Husmusen. Vad gäller Mulen så ger jag honom böcker jag inte gillar, så tuggar han sönder dom för mig.

 

Hejdå.

Skapa flashcards