Med tanke på föregående blogginlägg kan det ligga nära till hands att ana att Mimmi har varit framme, men faktum är att hon är oskyldig och fortsätter att bete sig väldigt bra med valpenJ Denna gång är det jag som är skurken genom att totalt misslyckas i det jag ofta förespråkar på mina kurser ”att vara en bra coach för sig själv”.   

Sedan den 29 december 2007, dagen då Skalman fick tassa vidare, kan jag med handen på hjärtat säga att det inte har gått en enda dag utan att jag har ifrågasatt mig själv i rollen som hundägare. Innerst inne vet jag att de starka känslor inför det som har hänt i sig själva är ett bevis för att jag gjorde allt som stod i min makt för att han skulle bli en lycklig hund. Även mitt ständiga ifrågasättande av mitt handlande kan jag se som ett bevis för hur viktig Skalman var – och fortfarande är - för mig.

Samtidigt drabbas jag oerhört starkt av alla dessa ”sanningar” som uttalas i hunderiet, tex ”hunden blir vad du gör den till”, ”om ägaren spänner sig blir hunden aggressiv”, ”det är bara miljöträning”, ”du får den hund du förtjänar”, ”det är bara att slappna av”,  o.s.v.  Säkerligen har dessa uttalanden alltid existerat, men jag hörde dem helt enkelt inte innan jag blev Skalmans matte. När vi hade haft Rudolf ett par veckor skojade en person och sa ”Hur mycket har du hunnit förstöra av den här hunden då?”. Sånt känns även om det inte sägs av elakhet.

Rudolf har under sin tid hos oss fått hälsa på så många trevliga hundar som möjligt. I och med att det finns en del kelpie som har problem med andra hundar så vill jag försöka ge honom så många trevliga erfarenheter som möjligt medan han är valp. Så även igår, då jag hade en mycket trevlig, ung, mallepojk här på privat träning. Efter träningen frågade jag ägaren om inte Rudolf kunde få komma ut och hälsa.

Medan en rätt så intensiv hälsningsceremoni pågick blev jag väldigt förvånad över Rudolfs beteende då han verkade rädd och även visade tänderna upprepade gånger. Jag kände att något inte stod rätt till, men avfärdade det tyvärr som nojighet från min sida(…) Instinktivt ville jag ta undan honom, men litade alltså inte på den känslan utan intalade mig att Rudolf bara blivit överraskad över att det plötsligt fanns en främmande hund utanför huset.

 Efter ett tag upptäckte jag att Rudolf blödde ordentligt på benet. Trodde att han hade skrapat upp ett sår under ”leken”. När jag kom in och tvättade såret såg jag att det var rätt djupt. Dessutom satt det dumt till på en led, så det ville inte sluta blöda. Det hela slutade med veterinärbesök där de kunde konstatera att det var en bitskada. Rudolf syddes ihop med 5 stygn, fick drän insatt och får bo i en tratt några dagar…

Förstår inte hur jag - i all min nojighet - kunde missa att detta inträffade. Både jag och den andra hundägaren gissar att det hände direkt då de gick fram till varandra, vilket förklarar Rudolfs konstiga beteende därefter.

Många gånger när jag inte ville släppa Skalman lös blev jag ifrågasatt. Tyvärr ledde dessa ifrågasättanden till att jag även ifrågasatte mig själv på ett osunt plan. Har kommit i kontakt med många andra hundägare som har upplevt samma sak.

 Innerst inne är jag rätt säker på att när man får den där känslan att något är fel, så är det förmodligen det. Speciellt om man tycker mycket om och står väldigt nära sin hund. Jag kan utan problem släppa hundar jag passar – och inte känner särskilt väl - på ställen där jag aldrig skulle drömma om att ha Skalman lös. Troligtvis ligger det något i den känsla man grundar detta beslut på. Hade det bara handlat om mig så hade jag förmodligen varit lika nojig med alla hundar i dylika situationer. Jag är tex aldrig orolig för att I-or ska bli aggressiv när vi möter en joggare eller  att Mimmi ska dra efter en bil…

Vad jag vill komma till är att även om ägaren spänner sig och detta kan ha negativ inverkan på hundens beteende, så finns det förmodligen en grundläggande orsak till själva anspänningen hos föraren. Givetvis bör man sträva efter att fungera som en resurs för sin hund då det uppstår obehagliga situationer, men där är jag övertygad om att skvallerträning på förarens signaler är betydligt mer konstruktivt än att försöka ge sken av att vara avslappnad i ett läge där det faktiskt finns all anledning till hög anspänning.

Frågan är hur det hade gått om jag hade ”slappnat av och släppt kopplet” på Skalman…  Tror inte att någon person bakom ovan nämnda uttalanden hade ryckt in och tagit konsekvenserna i mitt ställe.

Jag är inte ute efter att lägga skulden på någon annan, givetvis är det mitt fel att jag inte hjälpte min hund när han hamnade i knipa. (Vill även understryka att jag definitivt inte lägger någon skuld på den andra hundägaren, då det var jag som insisterade på att de skulle hälsa. Personen ifråga var inte helt säker på hur dennes hund, som är strax under året, skulle bete sig mot valpen, men jag valde att chansa - ville ju inte vara nojig och överbeskyddande;-) Den andre hundägaren erbjöd sig även att ta undan sin hund direkt då Rudolf blev rädd.)

Däremot vill jag lyfta fram konsekvensen av besserwisser-mentaliteten som tyvärr är alltför utbredd i hunderiet – många borde tänka sig för både en och två gånger innan de uttalar sig om saker de inte har en aning om.  Jag har nu beslutat mig för att försöka stänga öronen för alla självutnämnda ”hundexperter” och börja lyssna mer på mina hundar igen. Inget ont som inte för något gott med sig.

Har haft riktigt dåligt samvete över min klantighet igår och för att jag har låtit mig påverkas av allt skitsnack. Förlåt Rudolf – jag ska bli en bättre och mer ansvarstagande matte från och med nu!

Den förlorade träningstiden ska jag använda till planering och framför allt peppning inför min och Rudolfs kommande karriär!

Tänkte att jag inte behövde ställa undan skorna efter morgonpromenaden nu när Monstret bor i tratt. Men liten kelpie - som efter omständigheterna verkar mår rätt väl - menar att tratten bara gör utmaningen roligare. Han har både lyckats släpa iväg kängorna och placera dem på ett kreativt sätt:-)

Under de senaste dagarna har det förekommit rätt så heta diskussioner i klickerkretsar (diverse bloggar och på www.klickerforum.se ). I takt med att det börjar växa fram olika inriktningar inom klickerträningen, tycks det också växa fram ett behov av att kategorisera vem som är vad, precis som inom många andra subkulturer i hundvärlden. När jag läste började jag förstås reflektera över var jag själv står i olika frågor, men efter ett tag kände jag att varken kunde eller ville placera in mig själv i något specifikt fack. Min stora drivkraft i mitt företagande och i min kursverksamhet är möjligheten att ständigt påverka, förändra, utveckla. Jag vill inte förbinda mig att följa ett visst koncept, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har sökt Canis instruktörsutbildning.

I instruktörsrollen påminner jag mig själv ofta om att en metod inte har något egenvärde om det inte finns goda förutsättningar för att den slår väl ut hos ekipaget ifråga. Det kan handla om förkunskaper, om inställning, om ambitionsnivå, om humör och om tekniska färdigheter. Den stora utmaningen som instruktör är - för mig - att försöka möta min ”elev” där denne befinner sig just nu och därifrån försöka utgöra en resurs i dennes utveckling. Eftersom det inte är livräddande insatser vi utför, utan en hobby, prioriterar jag motivation, självförtroende och träningsglädje hos båda parter i ekipaget, långt framför ”det mest optimala utförandet” enligt ett visst koncept eller enligt en metod.

Också i mitt eget hundägande inser jag mer och mer vikten av att prioritera arbetsglädje och känsla framför att följa ett koncept till punkt och pricka. Mina etiska ställningstaganden vill jag hålla stenhårt på, annars skulle jag inte trivas med mig själv som människa, men inom ramarna för dessa vill ge mig själv frihet att experimentera och gå på känsla, utan att värdera huruvida jag gjorde  ”rätt eller fel”. De flesta av de metoder som växer fram genom klickerträningen tilltalar mig mycket och stämmer väl överens med mina etiska ställningstaganden. När det kommer till vissa ”sanningar” och kontrollkrav som omöjliggör det vardagsliv jag idag njuter av tillsammans med våra hundar så drar jag öronen åt mig. Självklart vill jag i rimlig mån förhindra att min hund får möjlighet att utöva och befästa icke önskvärda beteenden, men inte till den gräns att andra personer inte kan leka med min hund för att de inte kan mina lekregler, att andra personer inte kan rasta min hund för att de inte är konsekventa med koppeldragandet, att jag inte kan ha hunden med mig i tv-soffan om jag inte pallar att inta rollen av en strukturerad hundtränare mitt i deckaren, etc. Jag tycker att man tappar alldeles för stor del av det goda i hundägandet om allt som sker ska vara strukturerat och tillrättalagt. Våra egna hundar har flera roller, träningskamrat är en av dem, familjemedlem en annan och ovärderliga vänner i vått och torrt en tredje.

När det gäller riktiga problembeteenden är kontrollbiten förstås en viktig aspekt för att komma tillrätta med problemen. Jag arbetade mycket med detta med Skalman, men det var oerhört svårt i och med att det var så mycket i en vanlig vardag som han berördes av. Och just detta – att det ibland är väldigt svårt – tycker jag  kommer  i skymundan i många diskussioner. Uttalanden som  ”Den hund du har speglar dina färdigheter som tränare” kan kännas som en kniv i hjärtat efter det jag har gått igenom och efter allt arbete jag har lagt ner. Om det vore lätt att ändra beteenden till vilken nivå som helst, så skulle vi ju inte ens behöva lägga särskilt mycket energi på att välja ras. Då skulle en basset, med hjälp av en duktig tränare  uppvisa samma entusiasm inför vallningsarbete som en rastypisk border collie. Och en cavalier skulle med hjälp av ”rätt” tränare uppvisa samma driv i skyddet som en rastypisk malle. Kanske glöms den genetiska aspekten bort i diskussionerna just för att den är så självklar, men för oss som har upplevt svåra problem med tråkiga följder så känns hurtiga uttalanden i stil med ”hunden blir vad du gör den till” väldigt tunga och lika orättvisa som "det är ledarskapet". Att beteenden kan påverkas råder det nog inga tvivel om, men till vilken grad, under vilka förutsättningar, med vilka resurser och till vilket pris?

80%-regeln är en annan faktor som tidigare har diskuterats flitigt i klickerkretsar . Jag gillar 80%-regeln som en metafor för varför vi inte 100% lyckanden i träningen behöver vara av godo. Om vi alltid gör ”alla rätt” så är träningen troligtvis för lätt genom att vi inte utnyttjar vår potentiella utvecklingsnivå. Väljer jag till exempel att gå en mattekurs i åttans gångertabell så kommer jag troligtvis ha god chans att uppnå 100% rätt på alla prov, men om jag istället läser”Matte E” och få cirka 80% rätt på de uppgifter jag utför så utvecklas jag betydligt mer.

Däremot trivs jag inte med att utvärdera min hundträning á la ”2 av 5 försök misslyckades, nu måste jag skriva en ny kriterieplan”. Det blir för statiskt för min smak och när jag har provat tycker att jag tappar såväl känsla som träningsmotivation. Jag gillar att försöka klura ut hur hunden tänker -alltså att även ägna mig även åt det som inte är observerbart- och jag tycker att det är för många påverkande faktorer att ta hänsyn till under ett träningspass för att det ska vara effektivt att dra slutsatser av antal lyckade försök.

Och om vi nu ändå är inne på 80%-regeln; om man gillar ett koncept så är det kanske god idé att sträva efter att hålla sig till ca 80% av det färdiga konceptet och därigenom lämna utrymme för egen utveckling. Gör vi allt ”enligt konceptet” till 100% så utnyttjar vi förmodligen inte vår fulla potential som hundtränare, eller hur!

Mitt nyårslöfte är att försöka leva efter 80%-regeln i andra delar av livet. När de egna kraven blir för höga kan det vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot det faktum att hade jag gjort allting rätt så hade jag inte varit särskilt effektiv. Om jag uppnår ca  80% i hur nöjd jag är med min träning, hur mycket jag hinner av det jag har tänkt mig, de studieresultat jag eftersträvar, nöjda kursdeltagare, trevligt bemötande gentemot människor i min omgivning ,o.s.v. så ligger jag ju rätt så bra till. Tänk så skönt att när träningen går åt skogen eller när jag kommer toksent till jobbet bara kunna säga "jag är effektiv enligt 80%-regeln;-)".

Att lyckas med 100%  inom dessa områden skulle förmodligen innebära att livet var väldigt förutsägbart och enkelspårigt, att jag saknade utmaningar och att jag var en rätt så neutral person. Någon loggbok på det hela tänker jag dock inte föra!:-)

På tal om inställning och vägval under det nya året - ta en titt på Yvonnes härliga blogginlägg från den 31/12! www.gemdales.se