Senaste inläggen

Av Jenny Wibäck - 2 januari 2010 13:26

  

I-or och Ruffe vilar ut efter ett dygns härligt nyårsfirande med träningsgänget här hemma på gården!  



Egentligen ska jag ju ha alldeles julledigt nu, men i samband med nyårsfirandet gör hjärnan automatiskt en liten summering av året och smider planer för framtiden – och då är det lika bra att få ner det i skiftlig form. Gränsen mellan fritid och arbete blir emellanåt lite flytande, men det är ett pris som jag är beredd att betala för ett väldigt roligt jobb!  

 

När hunderiet är som häftigast!

En av de delar jag kommer att prioritera särskilt i firmans framtid är möjligheten att jobba ännu mer med människor med funktionsnedsättning. Detta har länge varit ett stort intresseområde för mig och det har blivit ännu mer aktuellt sedan förra julen då en nära anhörig till oss drabbades av en trafikolycka. Följden blev tragisk - hjärnskada och förlamning. Eftersom personen ifråga tycker mycket om våra hundar har de fått följa med på besök. Nu senast hade jag Ruffe med mig och genom den positiva överraskningen att hundar fick följa med in på boendet mitt i centrala Göteborg, kunde Ruffe göra ett riktigt fint jobb. Extra kul att unga Ruffe funkade så bra och kunde vara tillräckligt lugn i den miljön med hissar, korridorer och mycket människor. Dessutom var han riktigt duktig på att växla mellan kamplek och att bara ligga vid sidan. Detta är definitivt den del i hunderiet som jag tycker är allra häftigast – kicken av att se hur hunden med väldigt små medel kan få fram leenden, respons, livslust och självförtroende slår alla tävlingsmeriter med hästlängder.  Samtidigt är det också kul att känna sambandet mellan hur kurser och egen träning hänger ihop med detta jobb på ett väldigt tydligt sätt. Allt jag lär mig om hundar och människor kommer till stor nytta och kan spela stor roll när det verkligen gäller, det vill säga i en dimension utanför sneda sättanden, startskall och slarviga gripanden. Jag hoppas också att det blir fler studiecirklar, eller liknande verksamhet i annan form, gärna tillsammans med mina härliga vänner Lena och Marie. Det är ett jobb som är så roligt så man förstår inte att det är möjligt att få betalt för det  

 

 

Lärare

Uppdraget på Plönningegymnasiet är väldigt spännande och utvecklande. Jag som egentligen aldrig har funderat direkt på att bli lärare trivs bra i rollen och tycker att det är riktigt kul. Hundtemat på lektionerna gör förstås att skillnaden mellan instruktörsrollen inte är jättestora, men det blir ändå på ett helt annat sätt. Vissa aspekter är betydligt enklare medan andra är lite svårare.  Tack till alla inblandade för denna möjlighet. Jag ser fram emot att fortsätta till våren. Eftersom jag har förmånen att delta i utvecklingsarbetet arbetar jag för att få med det ovan beskrivna temat på ett hörn i utbildningen. Vet ni någon som ska börja gymnasiet till hösten 2010 och gillar hundar, så tipsa om Plönninge. På MyDog (Göteborg 7-10/1) har gymnasiet en monter som enligt uppgift ska vara mittemot Häromi. Jag finns där av och till under torsdagen - kom gärna och hälsa på!




Studier och projekt

Kursstarten för Hund och Hälsa på Malmö Högskola är framflyttad till hösten, men allt talar för att programmet blir av, vilket känns jättekul. Ska bli särskilt kul att få planera och genomföra detta tillsammans med Matilda – en kanontjej som brinner för samma område!


Projekt Pedadoggen var väldigt roligt att genomföra. Tack Camilla som fick in mig i verksamheten och tack Helena och Kicki på Daglig verksamhet för praktiskt stöd i arbetet. Jättetack till deltagarna i projektet för extremt roliga och givande arbetstimmar. Under hösten har jag även haft ännu en kurs i hundkunskap med detta härliga gäng. Projektet har även skapat lite ringar på vattnet, dels fick jag ett hedersutnämnande från Halmstad kommun i samband med internationella handikappdagen. Igår ringde dessutom en kursansvarig på Halmstad Högskola som sprungit på uppsatsen och ville att jag skulle komma och gästföreläsa om projektet i kursen ”Att arbeta med vuxna med funktionsnedsättning”. Ser verkligen fram emot det!


En del i firmans satsning på detta område är att plugga lite till – denna gång blir det kursen ”Positiv psykologi” . Räknade ut att jag efter denna kurs har 292,5 högskolepoäng. Det känns ju som en fruktansvärt ojämn siffra att sluta på, så det blir säkert någon 7,5-poängare till inom en inte allt för avlägsen framtid;-)


Förutom att kursen i sig lockar är det extra kul att jag kommer att läsa den tillsammans med Camilla. Jag blev lite nervös att planen skulle gå i stöpet ett tag då Camilla kom in på psykologprogrammet i Lund(!)  men som tur var lockar läraryrket henne mer så allt blir som planerat.  Camilla har även tagit del i ett projekt som jag påbörjade efter Skalmans tid hos oss.  Är jätteglad över att få sällskap och ny kunskap i detta arbete och det ska bli kul att spendera lite mer tid tillsammans igen. Ytterligare en anledning till att vi förmodligen kommer att ses mer igen är Kaxe, som har flyttat in på prov hos familjen Svenäng. Ska träffa honom om ett par timmar, vilket jag verkligen ser fram emot. Kommer definitivt att göra plats i almanackan för regelbundna träffar med Camilla och Kaxe där vi både kan ägna oss åt gemensamt jobb, gemensamma studier och gemensam hundträning, varvat med promenader och kaffepauser. Vilka trevliga arbetsdagar det kan bli!


Under en stor del av min uppväxt var drömjobbet journalist. Sen hände massa andra spännande saker som ledde in mig på andra vägar, men ambitionen att få ägna en del av yrkeslivet åt att skriva lever kvar. Utöver bloggeri och uppsatser bjöd 2009 på lite av en debut i tryckt och publicerad form genom en artikel i ”Hundtränaren”. Tack till er som föreslog mig som författare – jag vet inte vilka ni är – och tack Lina för förtroendet att medverka!





Kurser och träningar

De flesta av årets kurser har jag nämnt i tidigare bloggavsnitt, men ett par inslag under december har jag inte hunnit nämna.


 Föredrag på Dogz; ”Kom igång med klicker”

Till min hjälp hade jag duktiga lilla Mimmi som verkligen trivdes ”i centrum”. Det var riktigt kul att ha med henne som demohund och jag hoppas att det kommer fler tillfällen till det. Tack Michaela på Dogz och tack alla trevliga deltagare för en mycket härlig kväll tillsammans med er!



 Avslutning för ännu en valpkurs

Deltagarna visade riktigt stora framsteg och diskussionerna genom hela kursen var givande och trevliga. Tack till er alla – jag kommer att sakna kvällarna med er. Extra tack till Anna på Rosenberg som tog initiativ till kursen – tack för allt gott fika och möjligheten att vara på er härliga gård!



 Rolig träning med trevliga träningsgäng

Utöver valpkursen har det blivit fler timmar i ridhuset på Rosenberg genom några härliga kursdeltagare – Pia, Cicci och Anna - som bokat in gemensamma träningar. Det är verkligen kul att fortsätta följa valpar och vuxna efter kursens slut. Gänget ifråga är otroligt skickliga och ambitiösa. I kombinationen med väldigt lovande hundar känns det nästan som en egen liten talanggrupp! Nu har ytterligare ett par duktiga deltagare från valpkursen anslutit till detta och jag ser fram emot att följa er alla till våren.


Många trevliga privatträningar!

Planen var att avsätta en del tid i december åt skribentprojekt, för jag trodde inte att det skulle bli så många bokningar i kylan, men det har rullat på bra och med trevliga, inspirerande förare och charmiga hundar så blir det inte så kallt när man väl är ute  Tack till er alla för förtroendet att vara delaktiga i er träning. Exempel på duktiga förare är Helena och Thomas och jag vill rikta ett extra tack till er för den extra underhållning ni bjuder på i egenskap av ett sammanboende par som ska träna tillsammans  


TACK alla  kursdeltagare och lägerdeltagare, ”privattränare” och arrangörer, för rolig och givande träning tillsammans med er. Extra tack till alla som spontant mailar lite feedback och värmande ord. Det betyder väldigt mycket!


 Kommande kurser!

Flera spännande kurser väntar till våren, både hemma och på bortaplan. Tidigare år har jag åkt mycket söderut och nu väntar lite uppdrag norrut och österut. Allra närmast väntar en kurs alldeles nästgårds - en inspirationskurs för instruktörerna på min gamla klubb, SBK Halmstad. Denna väljer jag att lägga bland ideella åtaganden, eftersom jag har många av vännerna där att tacka för mycket. Såg också till att få hålla den tillsammans med Gunnel, dels för att vi ofta har väldigt kul ihop, dels för att hon är en av hundsveriges bästa pedagoger och dels eftersom det var hon som fick in mig på instruktörsvägen.  

De kurser som arrangeras på hemmaplan är utannonserade på hemsidan.





På hemmafronten har vi jobbat på en del med huset och under 2010 siktar vi på att genomföra det sista stora renoveringsrycket, vilket bland annat innefattar utvändigt arbete på fasad och gårdaplan, samt lite satsningar för firman med kontor och kurslokal ovanpå garaget. Därtill vill vi förstås hinna med de egna hundarna en hel del. För I-or blir det förhoppningsvis många elittävlingar i både spår och lydnad. Fredrik har gjort lite comeback i innebandyn, så tiden är väl den mest avgörande faktorn för de satsningar som sker. För Ruffes del siktar jag på tävlingsdebuter i lydnad och spår. Och så ska vi förstås komma igång med vallningen ordentligt! Fredrik kommer att köra den huvudsakliga vallningsträningen, men jag har blivit sugen på lite grundträning med hjälp av ankorna, så det ska jag ta tag i redan under veckan som kommer.


För Mimmis del satsar jag på mycket kvalitetstid tillsammans - spår, frishejping och mycket lek står nog högst upp på hennes önskelista. Igår fick hon spåra ett 25 timmar gammalt spår, vilket hon fixade galant. Häftigt att se! Och att se hennes glädje när spårutrustningen åkte fram och det var hennes tur fick mig att direkt avge ett nyårslöfte till henne om minst ett spår i veckan under 2010. Förhoppningsvis blir det även fler jobbuppdrag där hon kan rycka in som assistent.


Det känns som att året som väntar kan bli roligt och innehållsrikt år på många vis. Variationen mellan jobbuppdragen och nu även lite plugg igen, tilltalar mig väldigt mycket. För att det inte ska bli för mycket av det goda kommer jag att ligga kvar på 80% sysselsättning. Den tredje "helgdagen" har varit guld värd nu under hösten och den tänker jag vara rädd om. Tror att flera av de roliga saker vi har gjort på senare tid är tack vare denna dag. Vi slappnar av på ett helt annat sätt och tar oss tid för det som verkligen är kul och meningsfullt. En väldigt trevlig träningsdag med Martin och Stine, med efterföljande middag, är ett exempel på detta. Innehållet i en härlig nyårshelg med vårt suveräna träningsgäng är ett annat, men det har jag lovat I-or att han ska få blogga om  . I mellandagarna hade vi mysig ”lillajul” med Mia och Sonny med hundar. Och så givetvis en del saker som inte har med hund att göra, till exempel var vi på en mysig bio med Fredriks brorsson Max! Att det en hund hade huvudrollen i filmen var faktiskt inte planerat…  Mer sånt ska det bli under 2010. Hoppas till exempel snart få till en mysig dag med mysiga Cicci i mysiga Lund!

Avslutningsvis vill jag på att tacka alla som på ett eller annat sätt bidragit till såväl höjdpunkter som vardagsmys under året.

 

Hela flocken önskar alla våra vänner ett riktigt roligt och spännande 2010!


Av Jenny Wibäck - 23 december 2009 00:57

Tillägg 23/12: Glömde ju  länka till den här häftiga vallningsfilmen - tack snälla Kajsa för länk och utmaning. Nu behöver jag bara hitta ett gäng som är lika kompetenta som jag och det är nog inte alldeles enkelt... Fajta, du får vara med och så bröderna Ylle och Kecke förstås. Något säger mig att vi kan ha nytta av en vallterrier, så Karlsson - du är utvald!  Men vem kan mer? Och vilka apor ska vi ha?  Nu fick jag fullt upp i alla fall. Jag som skulle vara julledig...


  


Vill förstås börja med att tacka å det varmaste för alla grattisar!


Tyvärr lyckades inte aporna filma mästerverket - den stora kameran glömde de hemma bland bananerna och den lilla räckte inte till på det avståndet. Inte mycket att göra - ni får helt enkelt utnyttja julefriden till att visualisera hur jag utför ett av världens snyggaste lydnadsprogram.


Tack också till träningsgänget för finfina presenter - bland annat blinkeblink till halsbandet, gott tugg och fint fotocollage med massa bilder av mig själv. Perfekt!På senaste träningen med gänget bjöd jag alla de andra hundarna på öra och aporna utfodrades med lussefika. Det kostar att ligga på topp!


Det förekommer massa lustiga påhitt så här i juletid. Blev övertalad till att medverka på ett knasigt julkort. Vem är det egentligen som har bestämt att pepparkaksgubbar ska vara tre stycken? Och varför kan det inte lika gärna vara lakritstroll? Har du tur får du kortet i din mailbox. På nedanstående bilder ser du i alla fall delar av förberedelserna och med dessa vill jag tacka min trogna läsekrets för 2009 och önska er alla en riktigt god jul!

      




Av Jenny Wibäck - 21 december 2009 12:40

…är det för oss i dubbel bemärkelse. Idag är det två år sedan vår älskade lille Skalman fick tassa vidare. Det sägs att första året är det värsta, men för mig har andra året varit – om möjligt – ännu svårare. Saknaden växer alltmer ju längre tid det går sedan sista dagen tillsammans. Ångesten kring beslutet växer när minnena av hur dåligt han mådde börjar blekna. Som med alla hundar som har lämnat oss är det de positiva minnena som stannar kvar, vilket förstås är bra ur en synvinkel, men det blir inte enklare att ge sig själv ett övertygande svar på den fråga jag ställer mig varje dag - ”Gjorde vi rätt?” . Det som hjälper mig är dagboksanteckningar som påminner om hur det verkligen var  (tack Pia för att du tipsade om det) och att  vi var två om beslutet - två personer som levde med Skalman och som älskade honom väldigt, väldigt mycket. Tack Fredrik för ditt tålamod med  mina tankar.


Mimmi, I-or och Ruffe är världens bästa terapeuter. Tack för all glädje ni ger och för att ni hjälper mig att fokusera framåt.


Det är också i det närmaste ett år sedan Ruffe flyttade hit. Det har inte varit helt enkelt känslomässigt att knyta an till en ny hund –jag är själv förvånad över det, men inser samtidigt logiken i att vara livrädd för att uppleva samma smärta en gång till. Tyckt om honom mycket har jag förstås gjort från dag ett, men det där att våga tänka riktigt långsiktigt - och att våga se sin hund som sin bästa vän som alltid finns där- har tagit längre tid än vanligt. Kanske har det blivit svårare av att både jag och Fredrik tycker oss se en stor del av Skalmans personlighet i Ruffe. Som jag nämnt tidigare känns det ibland som om Skalman har kommit tillbaka som en välmående hund i ny kostym och utan stress. Ofta väljer jag att tro det och jag önskar av hela mitt hjärta att det är sant.


Skalman - jag tänker varje dag på om och hur jag hade kunnat hjälpa dig på ett bättre sätt. Jag hoppas vi gjorde det bästa för dig, att du är en lycklig hund nu och att du väntar på oss vid regnbågsbron. I varje tår finns ett vackert minne och ett bevis för hur mycket jag älskar dig. Tårarna tar aldrig slut.




  

Av Jenny Wibäck - 13 december 2009 21:31

Idag, knappt en månad efter elitdebuten och på tredje elittävlingen, fixade grabbarna sitt första förstapris. 273 poäng, med klassvinst som bonus!  


Domaren Willy Gustavsson (som jag var livrädd för när jag som liten tävlade med min kees - men som jag idag tycket dömde väldigt korrekt och enligt regelboken) sammanfattade det hela rätt så bra när han under prisutdelningen sa något i stil med följande:


"När jag såg det här ekipaget påbörja sitt fria följ kunde jag inte i min vildaste fantasti föreställa mig att de skulle fixa resten så bra. Fin precision och med flera saker som var 10-mässiga."


Och ja, det var alltså lite Hawaii-varning på fria följet även denna gång  , men vad gör det när resten går kalas! Till nästa moment var I-or mer samlad och dumrutan gav betyg 8,5. Programmet flöt på och I-or fick visa upp sina absoluta styrkor med riktigt fin inkallning (9,5), snygg dirigeringsapportering (9 - slant lite i gripandet) och stabil och snygg fjärr (9). I rutan fick Fredrik ge ett extra kommando då I-or tappade riktningen något från konen, resten gick kalasfint och de fick betyg 8.  I hoppapporten blev det betyg 8,5 pga lite ljud vid gripandet. Vid vittringen vågade jag knappt titta. I-or var rätt så laddad och mer intensiv än önskvärt men löste nosarbetet och fick betyg 7 (tugg = ingen överraskning, men något jag tror att Fredrik kommer att lösa inom en snar framtid). Gruppmomenten gav 10:or med kommentaren "utmärkt". Idag blev det extra prövning då hunden till höger gick upp på sittandet, hunden till vänster gick upp på liggandet och ännu en hund gick mot föraren i avslutningen av platsliggningen. 


Fria följet har blivit betydligt bättre på träning och Fredrik är nu mer motiverad att jobba vidare med det. Men det går ju inte att säga annat än att det har varit ett vinnande koncept att fokusera på de moment man själv och hunden tycker är roliga!


 Många har åsikter om fria följet- och det är säkerligen många som låter bli att tävla just för att detta moment inte ser ut som man önskar. I praktiken är det ändå bara ett moment av tio, visserligen det första, men poängmässigt inte värt mer än något av de andra. Jag själv tillhör dom som tycker fritt-följ-pill är roligt, men tycker man inte det kan det vara rent förödande att lägga alltför mycket fokus på detta i träningen, såväl för sin egen som för hundens motivation. Det finns troligtvis rätt många som har gett upp sin tävlingskarriär på grund av detta och jag tror tyvärr att andras värderingar kan vara en starkt bidragande orsak. När problemet  handlar om att hunden är  överladdad och sprallig och föraren får lägga in ett par freestyle-moves för att återfå någon slags position, så är det ju dessutom publikunderhållning...  


Ruffe visade framsteg i att hantera många hundar på liten yta. Höstens skvallerträning har gett fint resultat, även om det fortfarande kan vara svårt ibland. Speciellt i "träningsmiljöer" just när man kommer ut från bilen. Då är aktivitetsnivån hög och intensiv, så även idag  men fick vi till riktigt bra och meningsfull träning just i att "kastas ut bland hundarna" och bara vara . Detta trots intensivt skjutande från  en närliggande skjutbana - det underlättar i regel inte  sinnesstämningen om man säger så:-). Idag visade han inte någon reaktion med skall eller ragg på något av skotten, utan tittade bara till (även på de enstaka skott som kom lite mer överraskande). Härligt!


Mia och söta BC-tiken Saga fixade fina 181 poäng och LP i klass 2. Bra jobbat Mia - 6 förstapris på sina första 6 tävlingar är imponerande statistik! Efter en stor prisutdelning för alla tävlingens 66 ekipage, med det mest välfyllda prisbord jag någonsin sett, drog vi vidare till Liseberg med Mia och Sonny, där vi firade dagens framgångar. Tack för en fantastiskt trevlig dag tillsammans med er!!!  


Tack SBK Göteborg för en välarrangerad och mycket trevlig lydnadstävling. Vi kommer gärna tillbaka fler gånger!


Grattis Fredrik till en riktigt proffsigt genomförd tävling, till en fin avslutning på årets tävlingssäsong och till att du har fixat ett förstapris i elit med din allra första hund. Du är grym!!!  





Av Jenny Wibäck - 5 december 2009 21:38

Fredrik gjorde en väldigt träffande sammanfattning av dagens tävling: ”Det kändes som om I-or hade en siren på huvudet som gick hela tiden”   I-or var i sitt ”Hawaii-mode” och Fredrik gjorde en strålande förarinsats som lyckades ”hålla kvar i ratten”. Med facit i hand blev uppvärmningen för kort och väl på plan gick det…fort!  


Totalpoängen förtränger vi, men attityden, utstrålningen och dynamiken var fantastisk. Ytterligare ett plus är att många precisionsdelar funkade riktigt fint trots den överspeedade sinnesstämning som I-or intagit. Dagens starkaste plus på den fronten är rutan som gick så vansinnigt fint till konen, från konen, rakt in i rutan med full fart. Tyvärr blev I-or något sen i ställandet, kom nog på sig själv och skyndade sig att lägga sig. Detta skedde dock före liggkommandot, så halva kroppen låg utanför. Fredrik fick blixtsnabbt upp honom på fötter och med perfekt dirigering in i rutan, men det bedömdes som en nolla. (Inte självklar nolla enligt de domarkonferenser jag har varit på, men personligen hade jag nog också nollat det utförandet.)


Gruppmomenten renderade i 10:or. Gött! Fria följet var attitydmässigt bra, men alldeles ”för mycket”. Dumrutan gick riktigt fint förutom någon liten tassförflyttning och gav en  9:a. Inkallningen var lika magiskt snygg som alltid fram till läggandet som blev något mer fördröjt än vanligt (vilket nog har att göra med att I-or hade ett galet högt tempo). Även i dirigeringsapporteringen fick de till ett finfint konskick, men sen blev I-or för tight i bågen och var blixtsnabbt framme vid mittapporten. Fredrik hann slänga in ett snabbt ”stanna” varpå I-or hoppar över mittenapporten istället för att gripa(!) När han sedan får ett nytt ”höger” är tyvärr inte de stora lurarna påslagna utan han tar detta som grönt ljus för att gripa. Den andra nollan är ett faktum. Metallapporten går kalasfint, men lite ljud vid gripandet sänker till en 9:a. Sen gör I-or en helt osannolik vittringsapportering (hans andra, en annan helt galen gjorde han i klass 3). Han rusar ut mot pinnarna i alldeles för hög fart, dessutom med ett startskall, hamnar flera meter bakom pinnarna där han själv inte riktigt vet vad han gör, rusar tillbaka, griper en pinne i farten…och det är rätt pinne  . Många skratt och betyg 5. Varken jag eller Fredrik tror att det är en slump, men vi lyckades nog inte övertyga någon annan om   Avslutningsvis får de till en riktigt fin fjärr – en fantastisk prestation i den sinnesstämningen.


De gjorde verkligen en sådan där tävling som bådar mycket, mycket gott för framtiden. Nu handlar det bara om att hitta rätt uppvärmningsrutiner så att all den härliga energi och arbetsglädje som grabbarna har tränat upp tillsammans kan styras in i mitten på måltavlan. Fast ”bara” är nog fel ord. Den här aktivitetsnivån kommer I-or sällan upp i på träning – och den är som sagt extremt dynamisk - så det är inte ”bara till att”, men som jag ser det är det ett angenämt ”problem” att arbeta med.  I-or kommer med all säkerhet få fler nollor i sin elitkarriär, men oj så bra de kommer att vara när de ligger på andra sidan om den hårfina gränsen!!!  


Träningskompisarna Tina och Hymer kunde också stoltsera med en härlig attityd i lydnadsklass 3, liksom Lena som gjorde en lovande debut med lilla söta Koja. Tack Fia för fantastisk coachning – du är en klippa  . Stort grattis Mia och Saga till en fin insats i lydnadsklass 2 och ännu ett förstapris!


Vi hade fler vänner på plats, men fick åka innan prisutdelningen på grund av andra åtaganden. Grattis till er alla som fick en bra dag på tävlingsbanan och tack för trevlig samvaro. Tack Varbergs BK för en trevlig tävling!

Av Jenny Wibäck - 1 december 2009 22:41

Nu blir det sista månadsavstämningen för Ruffe och han har dessutom hunnit fylla 13 månader i skrivande stund. Kort sammanfattat så börjar bitarna verkligen trilla på plats nu. Under de senaste träningspassen har det känts som att arbeta med en "ny hund", det har varit lätt att få fokus, relativt enkelt att arbeta bland störningar och han har uppvisat en riktigt härlig och intensiv attityd. Det har funnits stunder - ganska många - då jag har undrat om vi verkligen var "rätt på det", eftersom jag inte tyckte att träningen gav förväntad respons. Men med ett citat från Niina Svartberg i bakhuvudet "underskatta inte mängdträningens betydelse", samt inställningen att det får ta den tid det tar så har jag ändå lyckats lita på känslan och ta det hela med relativt stor ro:-)


Idag fick vi till exempel till en fin tävlingsmässig kedja, inkallning-rutan -hopp, med träningsgänget. Ett stort plus var att vi genomförde detta relativt ouppvärmda (innan har detta tagit mkt tid) och med en del störningar som tidigare varit mycket svåra för honom. Också under resten av träningen uppvisade han kanonattityd! Just nu har han även riktigt fin förväntan på att snabbt (relativt ) komma tillbaka med bollar och trasor. Ett minus med intensiteten är att han har lättare att få ljud, så det måste jag se upp ordentligt med. Men tusen gånger hellre en Ruffe som är på och vill för mycket, än "gamla" Ruffe som ganska ofta var någon helt annanstans... Även om det hade varit skönt att få en av de hundarna som lite mer medfött har "rätt" attityd, så känns det lite häftigt och extra värdefullt att detta är något vi har jobbat upp tillsammans!


  

Ruffe tränar platsliggning med ordentlig störning (en favoritmänniska på backen och en annan bakom är inte helt enkelt när man heter Ruffe:-) Bilden har jag stulit från Fias blogg   




Med facit i hand har det nog handlat mycket om mental mognad för den lille mannen. Nojig kan han fortfarande vara - och de iakttagelser jag gjorde på hans första avstämning - har visat sig stämma till stor del. Han älskar fortfarande människor - i synnerhet barn - är fortfarande skeptisk till nya hundar, kan bli skrämd vid överraskningar och har viss ljudkänslighet som dock verkar mkt träningsbar. Hästar är numera oftast ok och bilar bryr han sig inte alls om. Dammsugaren har han också blivit vän med. Vallning tycker han är superkul och överlag är han rätt så lyhörd och enkel att leva med. Väldigt kelsjuk fortfarande och en lustig liten hund som lockar till många skratt. Han funkar kanon med våra egna hundar och delar utan problem både hundgård och bilbur med I-or. En sak hade jag dock väldigt fel om - jag trodde att han skulle ha dåliga höfter. Dels på grund av hans långa sladdriga bakben och dels på grund av statistiken i stamtavlan. Men det visade sig att han till och med har A-höfter. Härligt! Veterinärbesöket gick kanon, han charmade många på djursjukhuset och veterinären undrade om han varit labrador i ett tidigare liv...


Jag börjar våga tro på att jag har fått en härlig hund att arbeta med, en hund som är relativt okomplicerad i vardagen och som jag kan sikta högt med i tävlingskarriären. Idag har vi haft en toppendag tillsammans som har innehållit träning i två olika ridhus (så ambitiösa brukar vi inte vara), en runda inne i stan och jobb på Plönninge. Min lille Rudolf är verkligen mysig att ha med som sällskap, både på jobbet och under den lediga tiden. Nu håller jag tummarna för att det får fortsätta kännas så här bra!


Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera lydnadslandslaget som har tagit guld i Nordiska!!! Imorgon ska vi påbörja lite privat träning för Mona - men den var faktiskt bokad innan hon blev guldmedaljör:-)

Av Jenny Wibäck - 26 november 2009 19:39

Helt fantatsiskt:

http://www.vimeo.com/7356697              Tack Camilla K för länken!Glad


Enligt uppgift är husse 97 år, taxen 16,5. En fantastisk målbild att ha med sig såväl som instruktör som i egen träning -fokus på möjligheterna och stäng öronen för fördomar.


Har en helt underbar 6-månaders korthårstax som lånehund till en av mina gymnasieelever. Senast idag charmade hon mig till taxtankar och jag blir ju inte mindre sugen när jag såg det här!


Hade med båda grabbarna på av dagens lektioner. Temat var beteenden och konsekvenser och Ruffe fick vara med som demo. Han funkade fantastiskt fint tillsammans med sju - för honom - helt nya hundar inne i ett litet ridhus. Var också kalasduktig på att sitta uppbunden medan de andra tränade för fullt. Vid några tillfällen skällde han för att han ville ha uppmärksamhet och då åkte han in en stund på andra sidan om den dörr där han var bunden. Detta var mer eller mindre "planerat" då jag var rätt säker på att det skulle inträffa och tycker att det utgjorde ett bra exempel på hur man kan hantera oönskade beteenden utan att vara arg, rycka, slå eller höja tonen. Resultatet idag blev långt över förväntan, till stor del låg han tyst och bara tittade. Detta har han varit relativt duktig på under hela sin uppväxt, men i takt med att hans intensitet i lydnadsträningen har ökat så har det förstås blivit lite svårare. Speciellt om han inte har fått jobba av sig först. Och med osäkerheten mot främmande hundar har det inte funkat i just dessa sammanhang innan. Just nu har han ett fantatiskt fint driv i arbetet och betydligt coolare med sina nojor. Idag klev han till och med över dammsugaren när den var igång, till exempel:-)


På slutet av lektionen ville eleverna hur tävlingslydnad kan gå till. Gillar inte att använda kurs- eller lektionstid till egna hundar utöver nödvändig demo, men eleverna och tjatade tills jag hämtade I-or i bilen:-) I-or visade kalasfint fokus trots att han inte rastats, värmts upp och med massa nya folk och hundar (varav en löptik) alldeles intill. Eleverna var riktigt impade över detta (vilket jag inte alls var beredd på). Efteråt skulle det hälsas på honom och då fick de se hur busig och burdus han är , som vilken hund som helst. Tror att det verkligen gick upp ett ljus för eleverna när det gäller skillnaden mellan en hund som lyder för att den vill och älskar det den gör och en hund som är allmänt hämmad att inte göra något alls.

 En hund som drar i kopplet behöver inte vara "ouppfostrad" eller olydig, den kanske bara är full av energi, nyfikenhet och livslust!


I-or fick många nya beundrare och eleverna som ofta brukar ha rätt bråttom ut efter sista lektionen ville inte gå hem, utan undrade om jag inte kunde vara kvar och träna. Kul!




Av Jenny Wibäck - 22 november 2009 15:10

Vill börja med att gratulera våra kompisar Pia och Jezz som har fixat lydnadsklass 1 med fina 192 poäng. Härligt!


Har mycket roligt jobb på g nu. Ett av mina favorituppdrag - hundkurs för deltagare i daglig verksamhet (gänget som driver hunddagis på SBK Halmstad) är avslutat för denna gången. Har sedan länge insett hur duktiga dessa personer är med hundarna och det blev ännu tydligare nu när jag har börjat arbeta med mina gymnasieelver. Hade lagt ribban lite väl högt, förmodligen eftersom jag är så van vid att arbeta med hundnördar. Gymnasietjejerna är  intresserade och ambitiösa, men det finns så mycket kunskap som är lätt att ta för given. Trivs i väldigt bra med lärarrollen och är lite förvånad över att alla på skolan -såväl personal som elever - är så otroligt trevliga!


I onsdags hade jag en av temakvällarna på Dogz, "Tävla med glädje" och det blev en lyckad kväll med engagerade och trevliga deltagare. Tack Michaela för möjligheten att samarbeta med er, det är verkligen kul!


I torsdags vaknade jag med feber och ordentlig förkylning och har varit mer eller mindre sängliggande sedan dess, men igår väcktes jag dock till liv från dvalan av våra underbart(?) galna hundar. En spekulant till  nuvarande kull på I-ors kennel undrade om hon och sambon fick komma och träffa våra hundar innan de bestämde om de skulle åka och titta på valparna. Eftersom valparna nu är 7 veckor och det fanns en valp kvar var det lite bråttom, så jag förklarade mitt hälsoläge men bedömde att en liten stund på gårdsplanen nog kunde gå bra.


Då personerna ifråga har boxer sedan tidigare släppte jag bara ut hundarna när de stannat bilen här utanför (underförstått - de är vana vid glada, burdusa hundar och jag behöver inte förvarna eller kolla ev. klädsel...:-) På telefon hade jag beskrivit I-ors energiska hälsningsceremonier och nämnt att vill man ha en hund med "bra" vardagslydnad, så kan man göra det enklare för sig genom att välja andra raser, så lite förvarnade var de ju...


I-or tog uppdraget "hur är en working kelpie" på fullaste allvar. Tätt följd av lillebrorsan rusade han ut till bilen med glada skall, efter en snabb hälsning fick han syn på ankgänget som var ute på promenad och tänkte att en improviserad vallningsuppvisning kunde vara trevligt(...)


Men, med lillebrorsan i hasorna blev det inte riktigt vallning, utan ett obeskrivligt kaos med väldigt uppstressade ankor. Ju mer de flaxar, desto roligare tycker Ruffe och blir bara mer intensiv. I-or gjorde i sin tur sitt bästa för att styra upp det hela och ja...det hade varit kul att ha på film:-)


Hundarna lyssnade till mina kommandon en och en kan man säga, när den ene släppte djuren enligt anvisning såg den andre sin uppgift i att hålla i flocken. Till slut var ankorna och hundarna i alla fall på varsin sida grinden. Grabbarna var vid detta läge ännu mer speedade än vad de är i vanliga fall när det kommer gäster och drog vidare en repa på altanen, förmodligen för att hämta någon leksak. Plötsligt skiker I-or till och kommer haltandes på tre ben, med Ruffe i släptåg så klart. Valpspekulanten som lägligt nog är veterinär kollade snabbt igenom I-ors tass och hittade en gammal rostig spik som han trampat på... Ut med spiken och några sekunder senare var I-or precis lika glad och galen igen. Allt detta hände nog inom loppet av fem minuter och ja, det gav nog en ganska bra bild av hur det kan vara att leva med working kelpie:-)


Showen fortsatte på olika sätt också under resten av vår pratstund med pussar, glada skall, lite hoppande och kamplek med pinnar. Galna brukar de vara, men det var längesen det var SÅ galet här hemma. Tror för övrigt att det är första gången på fyra år som I-or överhuvudtaget har skadat sig på något här hemma. Timingen med en veterinär alldeles intill var ju i alla fall god, men jag vill nog inte veta vad hon tyckte om ankvården...


Det ska bli spännande att höra om det blir någon valp, men nu vet de i alla fall vad de ger sig in på:-)


Några bilder från denna lilla episod kan jag inte bjuda på, så ni får hålla tillgodo med en bildserie från ett annat galet tillfälle när I-or var typisk WK. En härlig sommarutflykt på Vehn, 2009:

Efter båttur, cykeltur och picknick bestämmer vi oss för att vila litegrand.

Dum och tråkig idé, tycker I-or.

Nähä, så fick man visst inte göra (men jag såg allt att ni skrattade). Om jag skäller lite då?

Men dra i filten var roligare, det tyckte både jag och apan.

Ha, ha. Nu skrattar de åt mig. Och lillebrorsan tycker att jag är cool!

Apan, som fortfarande anser att det är siesta, föreslår att jag ska läsa tidningen istället.

Skulle en lärd man som jag läsa sådana ovetenskapliga tidsskrifter? Men träna "hakan" gör jag gärna.

Hepp, ingen belöning för den ansträngningen och apan har somnat. I brist på annat så får jag väl se om jag hittar någon intressant artikel då...


I sammanhanget kommer jag att tänka på att det ibland är lite småkomiskt att höra en del hundfolk yttra sig kring passivitetsträning. I deras värld handlar det om att bara åka iväg med hunden och "inte göra något". Jo, jo... Min stilla undran är - de hundar som från början har väldigt lätt för dylika situationer och "bara är"- varför är det oftast deras ägare som så gärna tränar passivitet? Kanske för att det är så lätt och för att det alltid går bra...?

Vissa hundar är ju liksom i sig själva väldigt enkla och smidiga att ha med "överallt". Andra är det inte...

Som vi sa till valpspekulanten. Det krävs lite humor, flexibilitet och självdistans för att leva med den här typen av hund, men det är vansinnigt kul!:-)





Skapa flashcards