Vi har åter besökt vårt favoritresmål Grekland. Denna gång bar det av till ön Samos och fiskebyn Kokari, vilket visade sig vara ett riktigt lyckokast. Där var så otroligt trivsamt på alla vis och när det var dags för hemfärd infann sig en stark ångest. På flyget satt jag och försökte konkretisera vad det egentligen var som gjorde att jag praktiskt taget skulle kunna tänka mig att flytta till Kokari och knappt ville åka hem. Det klassiska - det vill säga härliga stranddagar, långa härliga kvällar med mysiga restaurangbesök, vacker natur och lyxig avkoppling där dagens svåraste beslut utgörs av vilken solsäng man ska välja och vad man ska äta, är förstås något man skulle kunna tänka sig att fylla flera av årets dagar med.

  

Kokari by night!

Men denna gången var det något mer. Dels är Kokari outstanding av de grekiska resmål jag tidigare har besökt - detta var min och Fredriks femte Greklandsresa tillsammans, vår andra tillsammans med svärmor och min tolfte  totalt. Där var oerhört rent och fräscht, samtidigt som det inte var exploaterat på något negativt vis utan genuint grekiskt.

  

Jag fick mycket inspiration till hem och trädgård!

Djuren såg välvårdade ut - en del av de strosande gatuhundarna var till och med riktigt feta och de flesta hade halsband. Någon hade till och med fästinghalsband!

 

Tyvärr inte så bra bildkvalitet på denna bild, men den föreställer byns ruggigaste hund - liknade någon slags blandning mellan lagotto, puli och softis - som har lagt sig på rygg vid min stol för att bli kliad på magen:-) Vad övriga restauranggäster tyckte förtäljer inte historien. Vi mötte denna tik så gott som varje dag, en riktigt härlig bekantskap!

 

Byns äldsta hund?` 

 

Många av katterna hade väldigt vackra kostymer!

 

Ännu en snäll "luns", kanske med inslag av cattledog?

  

Fyra katter som njuter av sin siesta!

  

En ny vän som fick hjärtat att slå ett extra slag. Så lik Skalman - jag nästan sprang emot honom och ägaren kom raskt gående för han var nog rädd att jag skulle stjäla hunden:-)

  

När den gamle mannen som ägde hunden förstod att vi bara skulle klappa och fotografera berättade han stolt att hunden var 3 år och älskade turister. Fick många ivriga pussar. Först blev jag jätteglad, sen lite ledsen...

  

Tyvärr var det ont om åsnor på ön. När vi väl fick syn på en, under en rundtur på ön, flög jag ut ur hyrbilen med kameran i högsta hugg, ungefär som en tysk turist i Sverige som fått syn på en älg:-)

Att ha en underbar strand med kristallklart vatten, mysiga gränder med små butiker och hamnpromenad med flera härliga restauranger inom promenadavstånd från hotellet gav också ett stort plus. Invånarna var väldigt trevliga och trots att vi var där under en av säsongens sista veckor kändes deras engagemang och välvilja äkta. När vi pratade både med invånare och andra turister så var alla överens om att det infann sig en speciell känsla i Kokari och de har många återkommande gäster. Kanske blir det så att våra upptäcksresor i den grekiska ö-världen är slut och att vi också väljer att återvända dit framöver.

Det sammanfattande svaret jag kom fram till där på planet var ändå var att vi verkligen levde i nuet den här veckan. Vi hade inte en enda tid att passa. Mötte vi till exempel en hund på gatan så var det den och inget annat som upptog våra tankar. Vi införde snabbt eftermiddagsrutinen att unna oss något gott på vägen hem från stranden - till exempel en god islatte eller en milkshake - och hade verkligen tid att bara sitta och njuta. Men är inte livet för kort för att bara ha det så här bra en enda av årets veckor? För många är nog en lösning att jobba mer - tjäna mer pengar - så att man kan resa mer. Tanken slog mig som hastigast, men jag insåg snabbt att då får jag mindre av det jag vill ha - nämligen möjligheten och förmågan att leva i nuet.  Vår härliga Greklandsvecka hoppas jag att vi får möjlighet att behålla, men jag önskar samtidigt mer av den känslan under årets andra 51 veckor och i vardagen.

Dessa tankar, tillsammans med inspiration av grekernas livsstil och inställning, har lett till att Fredrik och jag nu har beslutat oss för att gå ner i arbetstid och kommer båda att gå ner till 80% ett tag framöver. Vi har mycket vi vill hinna med under vår fritid den närmaste tiden och varken husrenovering eller hundträning är något vi vill skjuta upp - huset måste tas omhand och hundarna åldras snabbt. Hade vi fortsatt i samma tempo den närmaste tiden hade vi antingen fått ändra målsättningarna, eller blivit väldigt stressade och besvikna. Vad är det egentligen man skyndar mot?  Både husprojekten och hundarna har vi valt som inslag i livet för att det är kul att genomföra, inte för att bli klara och prestera. Därtill vill vi ha en vardag där man har ro att sätta sig vid pianot, se en bra film, krypa ner i soffan med en bok, umgås med vänner och njuta av en islatte på trappan. Inte bara då och då, utan rätt ofta. Just nu är båda i en arbetssituation där vi har möjlighet att välja hur mycket vi vill jobba, en fantastisk möjlighet egentligen - inkomsten kan vi kontrollera och styra konkret, till skillnad från hälsa och välmående som snarare blir en spin-off-effekt av det andra. Det blir kanske inte mer pengar att resa för, men det blir garanterat mer tid att njuta av.

 

Utsikt från solsängen.  

  

Vackra omgivningar.

  

En av insikterna på flyget var att det är ju inte milkshaken i sig eller de halmbeklädda parasollen som gör det, utan att ha tid att njuta av dem!

  

Jag ska aldrig mer säga att jag inte har tid, för det är inte sant. Så länge vi lever har vi tid.

Tack Fredrik och Svärmor för en riktigt härlig vecka. Tack mamma och pappa, samt Yvonne för hjälp med djuren. I-or kommer själv att berätta om hans och Ruffes vecka på Gemdales.

Avsnittet är uppdaterat med text och bilder lördag 19/9!

...för tre riktigt trevliga och väldigt innehållsrika helger tillsammans med er!

2009 års omgång av "Utvecklas som klickertränare" avslutades under helgen som gick - och det kändes riktigt vemodigt... Betydligt mer upplyftande var att se hur fantastiskt bra deltagarna har arbetat mot sina målsättningar. Såväl de praktiska avstämningarna som de mer teoretiska utvärderingarna visade på riktigt hög träningskvalitet. Ibland sägs det att "klickertränare" aldrig blir klara och kommer ut och visar tävlingsresultat - men jag kan lova att detta inte gäller för det här gänget, tvärtom - här är många talanger på g. Hela helgen bjöd på riktigt fina ingångar på plan, trots att vi avancerade med en hel del störningar och "taskiga" (läs medvetet svåra) upplägg!

Ett par av deltagarna har tävlat sedan förra kurshelgen i juli, med riktigt fina resultat:

Cina med boxern Baggis och Annika med korthårscollien Boss har uppnått varsitt delmål - förstapris i klass 2. Annika med Boss har uppnått ytterligare ett delmål - uppflyttad till högre klass spår. Dessutom har de under sommaren erövrat titeln SUCH. Stort grattis!

(För denna och framtida gratulationer här i bloggen gäller att jag har fått tillåtelse att publicera resultatet. Fortsätt GÄRNA att rapportera in tävlingsresultat med andra ord och ange tydligt om de får publiceras eller inte!)

Faktum är att det här kursgänget har varit så bra, så jag vet inte om jag vågar köra någon mer omgång av upplägget...:-) Det jag framförallt gillat hos deltagarna är att de är riktigt skickliga klickertränare i praktiken utan att snöa in sig - i en sådan kurs kunde det nog lika gärna hamnat mer teorietiska deltagare som vill dra klickerträningen till sin yttersta gräns. Ett av de minnesvärda citaten från helgen rörande just detta: "Det finns ju ett mellanting mellan en klickernörd och en nazist...":-) Visserligen var just användarvänlig klickerträning min ambition med utbildningen, men flera av dessa deltagare hade många egna tankar och erfarenheter med sig som överensstämde väl med mitt tänk.

Ett annat roligt citat stod Fredrik för när han kom ner i källaren - där kurslokalen är - och undrade varför pannan lät så konstigt? Men det var inte pannan som lät, utan det var boxern Baggis som hade lånat en hundgårdsbox:-)

Cinas andra boxer, Goya, tog tillsammans med Matte, hem vinsten i "Tvättävlingen". Stort grattis - bra jobbat!

  

Cina och Goya in action!

Denna tävling kom till lite som en kul grej under föregående kurshelg, men ju mer jag funderade på uppgiften desto mer insåg jag dess värde:

Uppgift: Plocka ner tio handdukar från en tvättställning och placera dem i en tvättkorg (placerad ca 2 m från ställningen). Föraren ska vara tävlingslik och får endast ge ETT startkommando för att slippa tidstillägg. Snabbast vinner!

Både när jag tränade detta själv med Mimmi (för att veta vad jag utsätter mina stackars deltagare för) och under själva tävlingen blev det tydligt att vi i denna uppgift tampades med samma problem som lätt dyker upp när vi ska kedja flera tävlingsmoment - frustration för utebliven belöning (som hundarna tycker ska komma efter x antal handdukar eller x antal moment). Det blev också tydligt att hundarna fick stor hjälp av "bra jobbat - kör på - signal". I tvättävlingen gav detta avdrag, men mellan momenten på lydnadsplan går ju detta utmärkt, vilket vi har jobbat med en del i denna kurs. För den som vill komma över trösklar i uthållighetsträningen - och söker träningstips för att träna egenskapen att självständigt ta i och fortsätta jobba - rekommenderas alltså tvättävlingen varmt:-) Jag tror att jag för egen del ska se till att Ruffe fixar denna utmaning innan vi debuterar i klass 1. Övningens svåraste del är kanske att lägga mycket tid och engagemang på en övning som inte tydligt berör momenten, men om man vänder på det är det lättare  - utnyttja en god möjlighet att träna delar i uthållighet och kedjning utan att slita på de momenttekniska detaljerna!

  

Tävlingsinstinkten vaknade ordentligt hos Tommy och Daim. Det blåste en del, så "tävlingsledaren" fick hjälpa till att hålla i tvätten (störning eller hjälp?).

  

Annika och Boss var modiga och gjorde ett tappert försök trots att de inte hunnit träna så mycket på just detta (inte så konstigt med tanke på alla meriter de fixat sedan sist. Dessutom hade de grundat så väl för framåtsändandet att vi under helgen gick riktigt fint att länka ihop delarna. Tror att de kommer att få ett riktigt fint framåtsändande! Kanske är det så med framåtsändandet - som med mycket annat - att vi generellt tränar delarna för länge innan de länkas ihop?

 

Om man väger 4 kg - kan man då apportera en tungapport som väger 2 kg?

  

Inga problem för Ellens dvärgpinscher Bella i alla fall! Ellens fina tränarfärdigheter speglades även i hennes kelpie Pill som bjöd på många fina uppvisningar under helgen.

Återigen - stort tack för nöjet att få coacha er och äran att få vara delaktig i er träning. Jag har haft väldigt roligt och fått väldigt mycket kunskap, inspiration och peppande ord från er. Hoppas att vi snart ses igen!

Min egen träning med Ruffe går fint! Som tur var talar allt för att Bruks-SM:et sammanföll med en riktig testosterontopp, för sedan dess har Ruffe fungerat fint bland andra hundar. Ibland taggar han till om han blir osäker, men det känns i allra högsta grad träningsbart till en riktigt behaglig nivå. Denna vecka har han bland annat varit med mig tre dagar i arbete på hunddagiset på brukshundklubben, varit på vallkurs med Fredrik tillsammans med massa nya hundar, tränat på hemmaklubben och legat plats bredvid ny hund (+ oplanerade skott vilket han tyckte var lite jobbigt, men inte värre än att vi kunde fortsätta träna), gått ett par stadspromenader med tighta hundmöten, funkat fint här hemma under klickerhelgen + andra kurser i veckan, så nog har vi testat av honom:-)

  

Min tur snart? Ruffe på vallkurs för Peter Nilsson!

Om det sedan var själva SM-miljön han har svårt för vet jag inte. Går man med honom i stan när det är som mest folk är han i alla fall hur cool och avstressad som helst. Troligtvis är det väldigt mycket hundar på liten yta som han har svårt för, så det får vi träna vidare på (och som jag ser det är det inget egentligt "problem", men det är förstås skönt om han funkar lika bra där som överallt annars. Jämfört med vad vi kämpade med med Skalman är detta en väldigt liten droppe i ett väldigt stort hav.)

  

Igår passade Ruffe på att svalka trampdynorna och spana in stadsankorna när vi tog en runda i Halmstad city.

Också den tävlingsinriktade träningen går väldigt fint, är särskilt nöjd med utvecklingen av apporteringen, vilken vi har jobbat en hel del med. I tisdags inledde jag passet med träningsgänget med att kedja tre moment, vilket gick riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med att vi fick till en bra uppvärmning och bra fokus från start trots den typen av störningar som kan vara svåra för Ruffe.

Efter träningen hade vi all anledning att fira våra träningskompisar:

• Christer och Falco har blivit uppflyttade till elit sök!
• Fia och Qvittra har debuterat i lägre spår och fixade en uppflyttning med hela 561 poäng

Stort grattis och tack Fia för riktigt gott fika!

Nu väntar två veckors semester! Eventuella meddelanden som inkommer under denna period besvaras under vecka 41.

Kvällen har tillägnats tävlingsträning tillsammans med fem lovande och skickliga ekipage bestående av både gamla och relativt nya bekantskaper. Överlag var kvaliteten på träningarna hög och det var särskilt kul att se välplanerade och stiliga ingångar på plan. Bra jobbat allihop och tack för en trevlig kväll där tre timmar gick i ett nafs!

Min  träning med Ruffe får hjärncellerna att arbeta på högvarv - dels mina egna, men även hans verkar det som. Det jag tidigare har uppfattat som mystiska tapp av fokus och koncentration kan i själva verket handla om att han tänker väldigt mycket och väldigt djupt. Häromdagen arbetade vi med apporteringen och då han har fått fin förväntan på att lämna saker + fina ingångar, tyckte jag att det var dags att börja arbeta med ingångar med apportbock. Inledningsvis blev han sådär konstig - svarar inte som någon normal hund på träningsupplägget och ser tämligen disträ och ointresserad ut. En viss frustration infinner sig hos matte som har lite svårt för just denna egenskap - hellre hundar som är helt galna och tjuvstartar hela tiden än hundar som liksom inte kommer sig för (det känns ungefär som att träna ett marsvin). Extra frustrerande då jag sedan dag ett har jobbat målmedvetet för att hålla uppe hans initiativförmåga och "ta-i-ordentligt-attityd". Har ju funderat mycket fram och tillbaka om jag har gett Ruffe för svåra uppgifter i den del shejpingprocesser och tänkt för mycket helhet. Så funderade jag även nu - till nästa pass. Då sitter nämligen alla de delarna jag introducerat på föregående pass. Hur säkert som helst och med fin attityd. Om och om igen.

Ja, det är inte första gången det blir tydligt hur mycket som kan hända i de små hundhjärnorna mellan träningspassen, men på Ruffe är det extremt. En stor vinst i detta är att det hittills känns som att det sitter riktigt bra när han väl har klurat ut uppgiften - inget jag varit bortskämd med på Mimmi precis:-)

Det jag måste lära mig nu är att lita till vår träning och vårt upplägg även när det känns jätteskumt. Är väldigt nöjd med väldigt många delar som har känts konstiga från start.

På jobbfronten har jag fått ett riktigt roligt uppdrag: Jag kommer att vara med och utveckla + undervisa i en högskoleutbildning med inriktning "Hund och Hälsa" vid Högskolan i Malmö. I praktiken innebär detta att jag får möjlighet att arbeta med mina huvudämnen på en och samma gång: förändringsarbete, människor med funktionsnedsättningar, hund, pedagogik, psykologi.  Eventuellt får jag även möjlighet att medverka i en forskningsgrupp inom detsamma - hur spännande som helst. Dessutom får jag riktigt trevliga och kompetenta kollegor som jag verkligen ser fram emot att få arbeta med!

På tal om detta är jag lite trött på frågan om jag har fått något jobb(...) Att driva en egen firma räknas tydligen inte riktigt:-) 

Sedan jag blev heltidsarbetande efter min examen i juni arbetar jag bland annat med följande:

• Marknadsföring
• Ekonomistyrning
• Fakturering och bokföring
• Organisation
• Utbildningsplanering
• Utbildning / coachning
• Lokalvård + markskötsel (japp, det tar faktiskt mer tid än man tror!)
• Skribentuppdrag (har bla skrivit en artikel till nästa års version av "Hundtränaren")
• Timvikarierande gruppledare i Daglig verksamhet.

Så, svaret är ja. Jag har fått jobb nu Inser att jag låter lite bitter, men det är lite frustrerande att för 119:e gången i ordningen höra "så skönt för Fredrik med lite semester", när jag nämner att VI har ett par semesterveckor kvar. Söka nya uppdrag kommer jag nog ofta att stå på agendan, eftersom min intention är att arbeta i olika projektanställningar. Helt klart den negativa delen i att jobba på detta sätt - det är svårt att ha en längre framförhållning vilket kan vara lite otryggt. Fördelarna är framförallt friheten, variationen och utvecklingsmöjligheterna. Planen för den del av verksamheten som innefattar vanliga hundkurser/privat träning består fortfarande i att ha det  "som en liten del upptill" - jag vill inte tappa min hobby i det hela och jag tror att jag måste se fram emot varje enskilt uppdrag för att kunna göra ett bra jobb i tränarrollen.

Sen kan jag ju erkänna att firmafesterna fortfarande är sådär kul:-) Provade maskerad sist, men det var för uppenbart. Tips på tema till nästa?

Mycket hund har det varit på sistone, men desto mindre bloggande! (Många gånger har jag prioriterat träning framför uppdatering och det är egentligen inget jag vill ändra på:-)

 Många kompisar och kursdeltagare har tävlat med fina resultat. Inser att ambitionen att gratta alla här på bloggen inte kan efterlevas. Dels är det lätt att glömma någon och dels känner jag mig ibland osäker på om folk vill att resultaten ska publiceras eller inte. Därför blir det ett stort kollektivt grattis utan att nämna namn.  

Sedan sist:

 

-          Jag har startat upp två tävlingsinriktade valpkurser. Otroligt roliga kurser att hålla med duktiga ekipage som uppvisar en härlig öppenhet för att tänka och prova nytt. Extra kul är det förstås när man själv är väldigt inne i valp- och grundträningstänket. Efter dagens kurstillfällen har halva kursen nu genomförts.

 

-          Igår hade jag en teoretisk ”Tävla med glädje-kväll” för ett trevligt gäng tävlingsförare. Trots den tillfälligt sammansatta gruppen hade vi riktigt bra stämning och många givande diskussioner kring svårigheten att utjämna skillnanden mellan träning och tävling.

 

-          Tillsammans med Camilla har jag hållit en klickerkurs genom Dogz i Halmstad. Det blev en intensivkurs med tuffa hemuppgifter och vi var imponerade över hur snabbt våra kursdeltagare klarade att sätta säg in i tänket och avancera i träningen. Roligt att samarbeta med en hundbutik med riktigt fin hundsyn och extra kul att många olika raser var representerade i gänget. Det kändes dessutom riktigt kul att dela instruktörsrollen med Camilla igen och jag hoppas att det blir fler tillfällen – du är alldeles för duktig hundtjej för att låta bli!

 

-          Vårt träningsgäng har haft en alldeles fantastiskt härlig träningshelg för Maria Hagström här på Lillegård. Maria är en av mina absoluta förebilder i hunderiet och det blir så lätt att gå kurs när man synkar i tänket (jag är annars min egen värsta mardrömselev – extremt kritiskt – men det fanns ingen anledning nu.) Vi jobbade framförallt med lydnaden och hade även en givande förmiddag med uppletande. Extra kul var det att Maria även hade en deltagarplats, vilket gjorde att vi på nära håll fick följa hennes tankar och träning med fina Ylle inför SM:et. Oerhört lärorikt!

      

      För min och Ruffes del var denna helg lite av en deadline (jag behöver sådana för att skärpa till mig) och de delar jag bestämt att vi skulle vara klara med satt riktigt bra, så att vi kunde avancera vidare (framförallt föremålshantering vilket tagit en stor del av vår träningstid hittills). Vi chockade både Fredrik och övriga träningskamrater med vårt avancemang i fria följet – med kniven mot strupen så…;-)

     

        Ett stort tack till vårt fantastiska träningsgäng – Tina, Fia och Christer - för att vi hade så vansinnigt trevligt från början till slut. Alla hjälptes åt med allt, så fast vi var här hemma kändes det som att vara iväg på semester. Tack alla - vi får se till att vara riktigt rädda om varandra!

      

      Tack Maria för ditt engagemang, din vilja att dela med dig av all din kunskap och din beundransvärda ödmjukhet!

 

-         Tisdagen därefter arrangerade jag en mycket lyckad clinic under ledning av Maria. 69 deltagare anmälda, så detta var firmans ”största” arrangemang. Roligt att intresset för denna typ av hundträning är så stort!

     

     Tack Maria även för detta – jag hoppas att vi får tillbaka dig till våren med ett nytt tema!

       Tack också till mina fantastiska kursdeltagare som ställde upp som demoekpiage: Lena Mjöberg med Yummie, Cina Bengtsson med Baggis och Tommy Nilsson med Daim. Ni fick riktigt fina lovord både av Maria och publiken!!!

 

-          Vi har varit delaktiga i genomförandet av Bruks-SM. På Kamratfesten skapade Fredrik riktigt härlig stämning med ”Nils-Runez”. Kan inte minnas någon Kamratfest när musikerna har fått sådan uppmärksamhet och uppskattning. Själv stod jag i baren, stolt som en tupp över min egen Bon Jovi:-)

       På lördagen skrev jag för skyddslydnaden och på söndagen för spårlydnaden. Momentsäkerheten var överlag högre än förväntat medan ekipagens utstrålning och samarbete var lite mer varierande. Favoriterna Maria och Ylle genomförde ett riktigt fint program i ”min ring” och jag fick nöjet att bara föra in höga poäng i protokollet. Tyvärr var Ylle lite för laddad i föregående ring, men deras fina insats räckte till en fin 8:e placering. Grattis!

        Grattis också till Ulf och Heidi på kennel Kronbacken som står som stolta uppfödare till silvermedaljörerna i spår - Anette och Cider - ett ekipage som uppvisade en fantastiskt fin lydnad. Extra imponerande är att de i år dessutom placerat sig i finalen i lydnads-SM samma helg som de fick bra placering på agility-SM. Vilken säsong!

      För den som vill se bilder från Bruks-SM rekommenderas  zoonen.com

       En stor eloge till alla som har hållit i trådarna för detta SM och tack till alla funktionärer vi samarbetat med. Det var enbart trevligt och roligt att vara delaktig – SÅ ska det vara att engagera sig ideellt!

 

-          Ruffe har hunnit fylla 10 månader. Överlag utvecklas han fint och är fortfarande en väldigt mysig och på många sätt lustig hund. I träningen går det framåt och han blir mer och mer lättränad (koncentrationstappen blir färre och färre, på träningshelgen med Maria fick vi knappt fram dem alls – både på gott och ont då jag hade hoppats på lite tips kring detta).

      Vi har nosat på många moment och jag är nöjd med den breda repertoaren vi har jobbat upp. När man lägger mycket tid på det lite mer flummiga aspekterna som attityd och spelregler kan det vara svårt att känna att man går framåt, men när vi häromdagen genomförde en riktigt fin baklängeskedja av fritt följ, inkallning och hopp, med tillhörande transporter + kommendering, kändes det verkligen kanon.

      Han tycker fortfarande att det är rätt jobbigt med skott (skäller, kan resa ragg, men flyr inte), men det verkar helt klart träningsbart. Har aldrig haft en skottberörd hund innan och passade därför på att fråga efter träningstips under träningshelgen. Börjar bli sugen på brukset på allvar och den lilla grundträning i spår och uppletande vi har hunnit göra har gått fint. Han ser ut att ha en bra balans mellan metodik och intensitet i sitt nosarbete.

I söndags hade vi ett stort bakslag då jag på eftermiddagen tog med Ruffe till SM-området. Han freakade ut totalt och betedde sig inte alls särskilt trevligt mot en del hundar vi mötte. Förstår inte riktigt vad som flög i honom, men troligtvis blev det för mycket med så många hundar på en gång. Den lilla osäkerhet som han alltid har haft mot nya hundar växte sig gigantisk. Många hundar funkar ju bättre med riktigt många hundar runtomkring, men inte Ruffe, tydligen. Ska lägga lite extra krut i träningen på hundmöten, så att han kan fixa detta på ett tillfredsställande sätt även när det blir riktigt svårt. Fortfarande funkar han kanon med andra hundar när vi släpper honom och jag hoppas att detta bara var en "testosterontopp" som inte kommer visa sig igen. Han befinner ju sig mitt i könsmognaden, så det är inte helt ologiskt att det kan vara så… Och är det inte så, får vi helt enkelt jobba med den biten (även om jag är väldigt osugen). Som Fredrik så klokt har sagt – av alla problem Skalman hade vore det konstigt om Ruffe inte får något av dem… Problem med okända hundar är ju dessutom inte helt ovanligt bland kelpisarna, tyvärr.  Men självklart hade jag hoppats att han skulle vara lika trygg och godmodig som I-or!

 

Under prisutdelningen satt Ruffe i mitt knä på läktaren. Då kom det en liten tjej i 4-årsåldern och satte sig bredvid oss. När hon skulle gå en stund senare frågade hon om hon fick säga hejdå till min hund (som hon inte alls hade hälsat på). Javisst svarade jag och kände mig helt lugn när hon lutade sig över Ruffe (som fortfarande låg på rygg i mitt knä) och pussade honom på nosen. Detta besvarades av ivriga pussar tillbaka. I det läget kände jag mig lite gladare igen och blev påmind om allt som faktiskt funkar. Ruffe är väldigt glad i människor och extra glad med barn. Känner mig helt trygg med hans tillgänglighet och det är guld värt. Älskar min lilla härliga Ruffe väldigt, väldigt mycket och tror och hoppas att vi en spännande och rolig tid framför oss!

Upptäckte just att sista anmälningsdagen till Kamratfesten på Bruks-SM är idag. Om du inte redan har anmält gör du det här. (Tänk på att även funktionärer måste anmäla sig.)

 

Orsaken till att jag ylar till om detta är att Husse och hans orkester står för musikunderhållningen under kvällen. Jag har bestämt namnet; Nils-Runez. Jag har också bestämt låtarna och rockigt blir det, ungefär som mitt fria följ. Med tanke på de hundratals träningstimmar som detta jippo har stulit från mig och Husse vore det synd om någon missar när Husse ger hals.

 

Vill härmed också passa på att hälsa er välkomna till Halland. Tror förresten att det är jag som är SM-general. Anmälde mig som det på funktionärslistan i alla fall, vilket är orsaken till att jag inte är med och tävlar själv. Hur skulle det se ut – SM-generalen tog hem guldet i spårhundsgruppen. Nä, fiffel och båg är inget jag vill bli förknippad med.

 

Ett tips kan vara att ta med egen dricka till festen. Matte ska nämligen stå i baren och hon är rätt sträng.

 

Nu får jag återgå till mina sysslor. Nya kursstarter väntar till veckan, så jag har en del att stå i.

 

Tack förresten för alla kommentarer, de får svansen att vifta. Basta undrade om min apa är från arbetande linjer. Det är han förvisso, men han har en väldigt brokig stamtavla med en del skotträdslor. Imma skrev något om avel på utseende...och det kan han ha drabbats av. Han har orangutangens rastypiska särdrag både i uttryck och resning.

 

Ses på SM. /I-or

 

Ja, nu förväntar sig säkert de flesta av er att jag ska tillstå att jag tog hem hela WK-mästerskapen, eller åtminstone "Bonnhundsklassen", som jag konkurrerade i. Tyvärr får jag göra er besvikna. Det hade kunnat mycket väl kunnat bli så, men jag ska inte ursäkta mig - det handlar helt enkelt om att jag har tränat min apa för lite. Bara att bryta ihop och komma igen.

Foto: Lotta Hägglund

Vi inledde med ett bra hämt på 150 meter. Här får jag erkänna att apan hart gjort ett bra jobb, för detta har jag haft svårt för ganska länge, men nu fick jag till alltihop - styr bort mulen, spring fort och ignorera utställningsapan.

Foto: Lotta Hägglund

Ja, titta så fint. Bara det att lära Apan att gå baklänges utan att snubbla på träd är ett delmoment att beakta. Det kan Hammarlind och Måsarpar´n intyga.

Foto: Kenneth Gustavsson

Det var här eländet började. Momentet "hantering" ingår, så det är alltså svårare än ett vanligt VP. Åtminstone för Apan. Jag gjorde en fin infållning, talangfull som jag är.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Här syns jag inte, men jag är precis där jag ska vara. Fåren går lydigt in i fållan.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Och Apan klarar av grindmomentet. Än så länge.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja, här börjar Apan får problem. Jag gör som alla andra SBK:are och skyller på bristande miljöträning. Han är ju född som Stads-Apa.

 Foto: Kennet Gustavsson

När vi väl får fåren att röra sig åt rätt håll...så öppnar Apan fel grind och vi är lika borta som Jeppe Stridh på ett Chicken-camp.

 Foto: Kenneth Gustavsson

Ja,ja. Det var inte värre än att Apan kunde skratta åt det. Själv var jag rätt tjurig ett tag. Snygg arnetofs han har där bak förresten.

Har hela tiden hävdat att Ruffe är för liten för att vara med på tävlingar av det här slaget. Egentligen tycker jag inte att han behöver valla alls innan han har fyllt fem år men det är en annan sak. Och mycket riktigt - det blev alldeles för svårt. Visserligen fick han ingen lätt start då han av vissa orsaker fick inleda med hämt av flyende får - och jag ska erkänna att han har visat riktigt fin stil - men om ändå Aporna kunde lyssnat på mig. Jag behöver mer tid för att hinna lära min brorson allt jag kan. Det kan ta hur lång tid som helst när man tänker efter.

 Ruffe lyckades flirta in sig hos publiken i alla fall!

Nu tänkte jag skriva "Foto Kenneth Gustavsson" men det kan det ju inte vara för han är ju mitt i bilden. Fotot kan vara taget av Florence eller Master. (Tänk så bra ledarskap man måste ha när man heter Master.) Masters WK-flicka Fila är väldigt söt. Tänkte bjuda hit henne på vallning och pyjamasparty.

Ja, hur som helst hade jag en riktigt trevlig fan-club. Förutom de redan nämnda, som reste från Varberg, var även syrran Vilda med sina apor med, vilket var jättekul. Den andra fotografen, Lotta, är en av mina trogna bloggläsare och det var synnerligen trevligt att träffas IRL. På söndagen kom trevliga Lina med Ruffes syster Rut. Besök hennes blogg - där finns fler trevliga bilder från dagen. Rut är riktigt söt. Jag kan för mitt liv inte förstå varför mina apor inte valde en tik istället.

 Foto: Lotta Hägglund

Tillbaka till Ruffe - jag fick underhålla honom lite emellanåt. Men ska erkänna att han var rätt duktig som medföljande 9-månaders slyngel bland hundar, folk och får. Behövde inte skämmas mer än vanligt.

Foto: Lotta Hägglund

Matte stoppade in Ruffe i tygburen för att kunna kolla på min stiliga runda i lugn och ro. Men typiskt nog försökte han förstås stjäla showen så gott det gick! (Angående dom där tejpbitarna så tillkom dom en dag när Aporna trodde att det var käckt att ha mig i buren när de hjälpte släktapor med renovering. Ursäkten löd att jag inte skulle skada tassarna på byggmaterialet inne i lägenheten - hallå, man är väl inte valp längre!)

Man får tacka alla föreningsapor som har drivit igenom detta mästerskap. Allt var otroligt fint ordnat. Vi delade dessutom boende med min nätdejt Basta, men någonstans blev det fel för vi fick inte dela rum... Matte som hade pratat om att vi skulle få så trevliga stugkamrater...  Börjar dessutom undra om hon har varit otrogen med en tax - Basta alltså, inte Matte - för hon hade någon slags liten kortbent WK med sig. Hm...

Roligare än så här blir det inte. Nu ska jag bortsta tänderna.

Hejdå.

Ibland hamnar man i situationer där man inte har något annat val än att lita till sin egen - och i detta fallet även hundarnas - förmåga. I måndags knackade en svettig joggare på dörren och undrade om jag visste vems får det var som tagit sig ur "fållan där borta". Dessvärre pekade han åt motsatt håll där vår hage är och då det inte går några andra får här i närheten insåg jag snabbt att det var "vårt" gäng som var på rymmen. (Den hagen joggaren trodde att fåren rymt från är en kohage.) Från verandatrappan kunde jag skymta alla femton fåren i snabb takt rörde sig bort mot den gård där de kommer från. (De har lyckats ta sig dit förut vid två tillfällen, ena gången då vi glömt en grind öppen och andra gången då de lyckats putta väck en provisorisk staketlagning. Att får skulle vara dumma djur tror jag inte ett dugg på - gott lokalsinne är något som definitivt imponerar på mig!:-)

Med Fredrik sisådär 40 mil hemifrån fanns det inte mycket annat att göra än att ta med I-or och slänga sig i bilen. Vi körde fortare än jag visste att man kan göra på våra grusvägar och kom ifatt fåren uppe vid landsvägen (ca 1 km hemifrån). Hade sinnesnärvaro nog att parkera vid vägkanten - om vi väl fick fatt i fåren skulle jag ju inte få med bilen hem igen.

Understrykas bör att jag inte har någon större koll på vallningen. Kom inte ihåg vilket håll som I-or har lättast för i hämtet, men tog ett snabbt beslut att skicka höger så att han skulle hamna mellan fåren och landsvägen. Först såg han inte fåren då de rört sig över ett krön, så iförd ett par foppatofflor fick jag springa med I-or en bit över en åker som var totalt genomdränkt efter förmiddagens ösregn. När fåren kom inom synhåll fick vi till ett bra hämt och det var en rejäl kick att se I-or få kontroll över hela gänget. Han drev sedan dem väldigt fint mot mig och vi påbörjade vandringen hemåt. En bit bort kom en annan hundägare som nog blev något förvånad över sällskapet han mötte. I-or lyssnade väldigt fint på höger och vänster, vilket gjorde att jag kunde parera eventuella avstickare där fåren tenderade att vilja smita in.  Hade inte ens hunnit få med mig telefonen i stressen, så jag är oerhört tacksam över att det gick så väl som det gjorde. Synd att inte ha kameran till hands så att jag hade haft bildbevis på våra dolda talanger. Ska erkänna att jag blev ännu mer biten av vallningen nu när det verkligen var på riktigt!

 Tackor, lamm (varav ett riktigt litet) samt en bagge, hemma i hagen igen!

Orsaken till "rymningen" visade sig vara en öppen grind. Tyckte det var lite konstigt då vi varit extremt noggranna sedan förra rymningen... Med grinden stängd skulle man kunna tänka sig att historien slutar där. När jag morgonen därpå gick ut på verandan möttes jag dock av en oönskad syn - hela gänget utanför hagen igen!!! Denna gången hade de dock inte hunnit så långt. Tog återigen med mig I-or, men i samband med att vi några dagar tidigare hämtade fler får fick han tyvärr ett par rejäla elstötar och hade sedan dess inte velat röra sig nära elstaketet (när han inte ens vill valla är det illa!). Lyckades få in 13 får, men tackan med det lilla lammet hamnade utanför och satte av parallellt med staketet bort mot grannen. Insåg snabbt att jag inte skulle kunna övertala I-or och sprang därför in och hämtade...Ruffe! (Alternativet Mimmi kändes inte klokare.) Fick tänka igen - vilket är det nu Fredrik har sagt att han har svårast för -fösa eller driva- och vilket är vilket... När vi väl kom ikapp fåren och fick stopp på dem tyckte jag det kändes bäst att ha fåren mellan oss - dvs driva. Ruffe lyssnade jättefint trots att jag råkade släppa honom lite för nära vid ett par tillfällen. Denna gången hade jag med mig kameran!

Det såg nog riktigt stiligt ut emellanåt, hans unga ålder till trots.

När jag skulle få väck eltrådarna till hagen för att kunna släppa in fåren höll de på att dra igen, men Ruffe gjorde då en riktigt fin "räddningsaktion", helt på egen tass. Häftigt att se!

Det visade sig att fåren hade satt i system att "klia upp" den nya grinden, så nu är den försedd med rep. Hade någon sagt till mig för en vecka sedan att du och I-or ska valla hem 15 får från landsvägen och dagen efter ska du och Ruffe stoppa och valla in en rymmande tacka med ett lamm, så hade jag helt klart betvivlat kompetensen - hos samtliga inblandade. Det är verkligen häftigt med dolda talanger som kommer fram i ljuset när man är så illa tvungen. Dessutom visade det sig att det är drivningen som Ruffe har svårast för!

Under semestern hade vi förmånen att få bra coachning i vallningen av Ingrid Hammarlind, i sällskap av Kalle Andersson (Måsarps) och hans fru. Ett pass hos Kalle och sedan ett pass här hos oss. Tack till er alla för riktigt trevlig träning, inspiration och samvaro!

Ruffe har stenkoll på fåren (ha,ha) och väntar på sin tur!

 

Har ibland saknat den pedagogiska delen i vallningssammanhang, men definitivt inte med Ingrid - hon är en föredömlig vallningspedagog och Ruffe får fin assistans av härliga "Lad".

Känslan av att Ruffe kan bli något i vallningen, vilken vi fick redan då Ruffe var 12-veckor och vallade ankor, blev bekräftad av Ingrid och Kalle. Han fick bl.a cred för att han var lydig och för god förmåga att "hålla sig på benen". Kalle hade svårt att tro på att han verkligen bara är 9 månader! Faktum är att vallningsträningen har gått så fint att Fredrik har anmält sig och Ruffe till nybörjarklassen på WK-mästerskapen. Helt galet egentligen, men med målsättningen att starta, utnyttja det som ett bra träningstillfälle och bryta direkt om (när) det blir för svårt så känns det som en kul grej!

I samband med visiten hos Kalle utökades även vårt ankbestånd.

Tre glada fransmän - Monsieur Qvack, Monsieur Fjedér och Madame Nebb!

Sorten heter "Rouen" och tillhör gräsandssläktet.

Åsa-Nisse är något fientligt inställd både till nykomlingarna och till sin egen son "Elling" som börjar bli stor, så han och Eulalia får gå utanför ankgården ett tag.

Nu ser vi fram emot ett spännande WK-mästerskap! (I-or har börjat komma över elchocken och idag kunde de träna som vanligt igen. Klassen han startar i är dock i svåraste laget för hans del, så vi åker iväg med låga prestationskrav rent poängmässigt - men desto mer mod!;-)

Har både en och två gånger funderat kring om jag kommer att ångra att jag har lovat bort Ruffes vallningskarriär till Fredrik - börjar upptäcka hur kul det är! Fredrik var helnöjd när han gav mig följande "feedback" efter ett pass där jag körde Ruffe- vet du att du sa "ligg SA JAG":-)

Jag kryper till korset och erkänner att när det hettar till i vallningen så är det inte så lätt att vara den där strukturerade, genomtänkta och pedagogiska hundtränaren man vill vara. Snarare beter man sig lika primitivt som den galna apa man en gång kom ifrån!:-)

VOV Pedagogik har nöjet att arrangera en "Clinic" med Maria Hagström, under temat "Leken som grundträning för framgångsrika tävlingsresultat". Mer info på  hemsidan - detta är definitivt ett tillfälle att fånga. Välkommen!

Tisdag var det egentligen igår, men då fastnade jag framför ”Apsång på Skansen” så det får bloggas idag istället.

 

Låg för ett tag sedan i hängmattan och bläddrade i gamla Canistidningar. Inte för att jag tänkte anstränga mig att tyda alla krumelurer som ska bilda klokheter, eller för att jag anser mig behöva bli mer lärd än jag redan är (undrar om det ens går?), utan för att kika på bilder på söta och välutbildade tikar.

 

Bläddrade mig fram till en Canis Challenge (ja, det är utrikiska och betyder utmaning) som gick ut på att man skulle få sin apa att köra en på en skottkärra. Lät kul, tyckte jag och var tvungen att prova.

 

Jag passade på när vi var på stranden för där är min apa så sprallig ändå så det är lätt att komma i träningsläge. La ut en halväten banan som extern och så var vi igång.

  Här har vi kommit en bit. Apan står vänd åt rätt håll och börjar tafatt famla efter skacklarna. Som ni ser använder jag tungan som markör.  

Japp, då var vi iväg!

 

Faktum är att det gick rätt lätt och det är inte utan att man är stolt över sig själv – det är ju ändå en förstagångsapa jag har i snöret. Det är inte för inte man är reggad som "Super-I-or". På tal om namn stör det mig fortfarande att den där tecknade åsnan har tagit mitt namn, han är ju lite dum. Föredrar därför att kallas Ingemar i mer sociala sammanhang, vilket aporna respekterar till viss del.

 

Hejdå. /I-or