Senaste inläggen

Av Jenny Wibäck - 11 juli 2009 12:17



VOV Pedagogik har nöjet att arrangera en "Clinic" med Maria Hagström, under temat "Leken som grundträning för framgångsrika tävlingsresultat". Mer info på  hemsidan - detta är definitivt ett tillfälle att fånga. Välkommen!



 

Vil börja med att gratulera duktiga kursdeltagare som gjort fina prestationer på lydnadstävlingar:


  • Colliesyskonen Zally och Zammy har tillsammans med mattorna Jeanette och Ingela  tagit ytterligare varsitt förstapris på fina poäng i klass 1.

  • Pumin Artoo och matte Pia har genomfört en lydnadstvåa med riktigt bra känsla!

 Vill också gratulera goda vänner som gjort riktigt bra ifrån sig på agilitybanan:


  • Cicci och groenendaelen Funny har tagit sitt första agilitycert!

  •  Lena och korthårscollien Axa har blivit uppflyttade till agilityklass 3 och fått första pinnen i hopp 2!!

Förra helgen genomfördes helg 2 i kursen "Utvecklas som klickertränare". Är så otroligt glad över detta klickergäng - vi delar ambitioner både med klickerträningen och tävlingslydnaden, vilket ger många spännande diskussioner och riktigt roliga träningspass.


Under temat "baklängeskedjning" tog jag av en slump en "plocka-ner-tvätten-övning" som demoexempel, vilket flera valde att prova i den praktiska träningen och detta utvecklades sedan till en extra hemuppgift för nästa tillfälle: Plocka ner 10 handdukar från  en tvättställning och placera dem i en tvättkorg, med ett startkommando som enda tillåtna hjälp -snabbast vinner. Ju mer jag tänkte på hemuppgiften, desto bättre kändes den eftersom den kan innefatta bra träning inom flera viktiga teman: baklängeskedjning, flyt, uthållighet och förväntan på tävlingslik förare. Tror att det finns en stor vits i att träna både sina egna och hundens färdigheter i dessa teman med hjälp av  "plojmoment". Funderar på om jag -av den anledningen-   utmana övriga flockmedlemmar tillsammans med Ruffe!


Mimmi hjälper ofta till med tvätten, men får oftast plocka upp ur korgen. När hon skulle assistera mig i en liten demo av baklängeskedjningen bjöd hon på ett sättande  -tidigare hennes mest osannolika beteende i shejpingläge. Detta trots rätt tydliga signaler i form av handduk på golvet och utplacerad tvättkorg. Men efter vår Canisutbildning hon har väl lärt sig att det där klickerfolket kan bli så vansinnigt imponerade och glada över att man bara sitter alldeles stilla:-) Goa, knäppa, lilla Mimmi!

Korthårscollien Boss och matte Annika kom snabbt igång!

Liksom Cina med boxern Baggis, här assisterade av Ellen.

Har man bara tillräckligt mycket vilja och envishet - och en skicklig förare - gör det inget att man är liten. Dvärgpinschern Bella löste snabbt utmaningen tillsammans med matte Ellen.

 Foto: Ellen Uusitalo

"Med full kraft välta ett hopphinder" visade sig finnas med i Daims beteenderepertoar. Nja...det var inte riktigt det husse Tommy var ute efter, men vi fick oss alla ett gott skratt!

 

Foto: Ellen Uusitalo

Daim bjöd vidare på mer underhållning - DEN targettekniken!:-)

 Foto: Ellen Uusitalo

Så här lång tyckte groenendaelen Ellie att allt kändes som vanligt...

 Foto: Annika Bovall

...men här undrar hon nog varför de skrattande aporna lägger sig till med pinsamma gymnastiska övningar;-) Matte Matilda är väl ursäktad då det finns en praktisk motivering och själv får jag väl skylla på att jag anstränger mig för att leva mig in i kursdeltagarens situation...:-)


Tack gänget för ännu en toppenhelg. Det ska bli spännande att följa upp arbetet med era individuella målsättningar på vår sista helg i september. Och ännu mer spännande att se vem som vinner tvättävlingen...:-) Extra tack till Annika och Ellen för hjälp med fotograferingen!


Från vänster: Marie, Simon, Sussie, Himbi.


I förrgår fick jag en väldigt trevlig överraskning av två av mina "privattränare", Marie och Sussie  - en stor korg proppfull med godsaker! Jag fattade ingenting eftersom det varken var julafton eller födelsedag, men förklaringen löd "Grattis till examen + tack för träningshjälp". Snacka om guldkant på vardagen - stort, stort tack!  Som om det inte var nog med det uppvisade Sussie fantastiska framsteg med båda hundarna på det efterföljande träningspasset!

Av Jenny Wibäck - 3 juli 2009 15:49

Juni månad har innehållit många roliga händelser på hundfronten, vilket tillsammans med det härliga vädret är en förklaring till att det har varit sparsamt med bloggandet!

 

Vi har besökt lydnads-SM och blivit inspirerade av många duktiga ekipage. Resan innebar även bra miljöträning för Ruffe som hade lite svårt att förstå att det var full aktiviet – men inte för honom. Överlag var han dock väldigt duktig och enkel att ha med sig, men ibland slog det över i bus och skällande när någon väl ville hälsa på honom.

 

Det finns många att gratulera från detta SM och jag vill särskilt lyfta fram två av mina förebilder i hundträning:

 
  • Maria Hagström med I-ors halvbror Ylle som bjöd på två fantastiskt fina program och knep silvermedaljen. Återigen imponerade de med kombinationen högt tempo och fantastisk precision – rakt igenom!
 
  • Mona Kjernholm med Marvin som visade många fina detaljer och ett härligt samspel vilket tog dem till final och – trots en nollad vittring - en fin sjundeplats totalt. Är säker på att detta ekipage kommer att plocka mästerskapsmedaljer inom kort!
 

Också här hemma på Lillegård har vi haft många duktiga och lovande ekipage i en omgång ”Momentteknik”, en omgång Tävla med glädje-fortsättning, samt en ny omgång av ”Tävla med glädje”. Har dessutom tillbringar en hel del tid med ekipage i Oskarströms Brukshundklubb genom tävlingslydnadsträning för brukssektorn,  en ”Inspirationskurs för instruktörer”, samt ett träningsgäng som bokat en egen träningsdag. 


Stort TACK till alla kursdeltagare för fantastiskt roliga dagar tillsammans med er och för att ni – trots att några av er fick gå kurs i extrem värme – har medverkat till en riktigt härlig kursstämning!


Parasollet på träningsplanen kom väl till pass under veckans "Tävla med glädje-kurs"!


 

 Rekordvärmen hindrade inte engagemang och glada miner bland instruktörerna på Oskarströms BK!


 Gamla Sippan visade att "finns viljan så finns orken"! Trots att hon kommit upp i tonåren jobbade hon stolt och flitigt i de praktiska passen!


 

Kreativitet på hög nivå!


Det är så härligt att ha kursdeltagare som gör att man - trots heldagar med hundträning - är riktigt sugen på att träna de egna hundarna på kvällen!



I lördags var jag tävlingsfunktionär på Ullareds BK. Denna gång fick jag rycka in som tävlingsledare istället för domare. En stor eloge till klubben för en mycket välarrangerad och trevlig lydnadstävling. Extra roligt var det att få se Cecilia med boxern Tea, som nyligen varit här och tränat och presenterade ett fantastiskt fint samarbete på planen. En annan boxer, Master, som deltagit i Tävla med glädje, gjorde också en bra prestation på planen tillsammans med matte Christina (trots att Master inte var i sin bästa form). På tävlingen mötte jag också bekanta som gjort samma jobbiga resa som vi, med en släkting till Skalman. När vi möttes sa de att deras hund nu leker med Skalman uppe i himlen - ord som betyder mycket och träffade rakt i hjärtat. Tårarna föll hela vägen hem. Tänker på er.



Ruffe har hunnit fylla 8 månader – hjälp vad fort det går! En förändring sedan sist är att han har lärt sig simma – och älskar det. Liksom för de övriga kelparna är hundstranden i Ugglarp numera en favoritplats!

 

Kelpiebus i solnedgången!



Ruffe har varit riktigt duktig när det har varit kurser här hemma – och fixar utan problem att röra sig fritt mellan huset och trädgården utan att stressa eller störa medan det tränas för fullt utanför. Skönt!

 

Han börjar bli riktigt duktig med hästar – både de som passerar gården och de vi möter på promenad. Häromdagen mötte vi en travande häst i en kurva och Ruffe, som var lös, la sig direkt på kommando trots att hästen kom rakt mot honom på bara några meters håll. En bra avstämning av skvallerträningen!



Vi har haft väldigt trevligt besök av Ruffes brorsa Dingo. Detta var den hane vi valde mellan och jag kan konstatera att vi valde fel – Dingo hade ett vippöra!:-) Skämt åsido så var de lika i mycket. Dingo hade dock inte börjat lyfta på benet och sånt än, medan Ruffe  har varit rätt så ”hanig” det senaste. Leken var intensiv och fartfylld!

 

Lika som bär! 


Träningsmässigt har Ruffe och jag framförallt jobbat med att snabbt få upp och bibehålla hög aktivitetsnivå och fokus i lydnadsträningen. Han är inte helt enkel alla gånger, men jag känner igen mycket från I-or och det är förstås en hjälp. Rolig är han definitivt – och fortfarande oerhört mysig och kelsjuk. Håller fast vid att han är en hund med väldigt många olika sidor - de flesta av dem väldigt uppskattade!

 

Och så sägs det ju att det finns en värld utanför hunderiet… Har hunnit få besked från min examinator om att jag kan numera titulera mig Magister!:-) Är även färdigexaminerad från Malmökursen och är nu inne på vecka 3 som ”ickestudent”. Det känns lite konstigt!

 

Funderar lite fram och tillbaka kring bloggandet. Är egentligen inte så förtjust i varken att läsa eller skriva bloggar av det mer redovisande slaget – som dagens avsnitt;-) Kanske blir det istället mer ”krönikor” framöver vilket i så fall kompletteras med en ”tack-och-grattis-sida” på hemsidan. Ska fundera lite till.


Och så måste jag förstås ha möte med I-or kring det hela. Har kollat om han kan tänka sig att blogga lite mer  om jag drar mig tillbaka och han menar på att allt är förhandlingsbart…

 

Hoppas att ni alla har det härligt i sommarvärmen!

 
Av Jenny Wibäck - 10 juni 2009 21:22



  • Camilla och "kelpieretrievern" Asta, deltagare i tävlingslydnadshelg hösten 2008 som jag höll tillsammans med Camilla Svenäng, har nu fixat sitt LP i lydnadsklass 3!

  • Ann och jaktlabben Pommac, deltagare i Mandylikes kennelläger våren 2009, har i imponerande rask takt marscherat upp till högre klass sök!

Stort grattis till er alla fyra och lycka till på kommande tävlingar!


I tisdags tränade jag och Ruffe med träningsgänget och den träningen gick så bra så jag nästan har glömt bort att reflektera kring den(...) När en träning eller tävling går åt skogen brukar jag trösta mig med att det -i alla fall i mitt fall- skapar reflektion, vilket inte helt sällan leder till utveckling:-) Men det är förstås minst lika viktigt att reflektera kring de träningar/tävlingar som går riktigt bra, inte minst för självförtroendet!


 Detta är något jag behöver bli bättre på, då jag lätt blir "nöjd" när saker går vägen och därmed tar en liten paus både praktiskt och mentalt. (Mitt och Mimmis deltagande i SM är ett klassiskt exempel  - jag var så nöjd och glad efteråt så det dröjde länge innan jag kom igång och tränade igen. Synd, på ett vis, då vi verkligen var i form. Kan ju inte låta bli att undra vad vi hade åstadkommit om vi hade legat i lite mer det året...)


I tisdags klarade jag min målsättning att hålla uppe Ruffes fokus och koncentration under vår träningstid. Han hade endast några små tapp då han "hamnade i bläng". Varför gick det då så bra? Inte så lätt att sätta fingret på, men jag kan identifiera följande faktorer som kan ha bidragit:


- jag var väl förbredd med material och belöningar (korvbitar, slemmig burkmat, favoriträven och boll i snöre)

- jag hade en översiktlig planering men gick samtidigt mycket på känsla och lyckades på ett bra sätt anpassa övningar/upplägg utifrån stunden

- jag var i - för mig - god tid och hann rasta ordentligt innan

- vi inledde passet med en lång platsliggning där Ruffe hade bra stadga och fokus trots att han minuterna innan hade hälsat på Qvittra, en av favorittjejerna, som löper. Hon låg tre hundar bort. Löpet lockade honom definitivt vid hälsningen- han var extremt intresserad av henne och började pipa på ett sätt han aldrig gjort innan. Nosade också extremt mycket i backen. Men själva platsliggningen gick alltså, trots detta, väldigt bra.

- vi fick startnummer 2. Jag tror att platsen var en hjälp för att samla fokus och ska prova framöver att inleda träningspassen med stadgemoment på kommando istället för mer aktiva moment med mycket frishejping vilket jag har gjort tidigare. (Hade han fått ett senare startnummer hade vi troligtvis fått "fokusera om" efter platsen.)

- träningsgänget var väldigt peppande under träningen och lyfte fram att de tyckte att vi hade utvecklats mycket sedan sist = glad matte = bra träning!

- en annan faktor, som kan förklara en del, är att vi har tränat ganska målmedvetet för det vi åstadkom:-)


De senaste dagarna har Ruffe gjort klara framsteg i att snabbt komma tillbaka med leksaker som kastas iväg. Ibland väljer han att "hålla den på stället" och lägga sig, men förväntan på att snabbt komma till matte och kampa stiger för varje pass.


Har även fått till bra träning på "överraskningsmöten" under den senaste tiden. Vi har varit på Galgberget i Halmstad under en sen kväll där det dök upp enstaka individer i skymningen. Igår kväll var vi inne i Falkenberg city i regnet där vi mötte flera personer med paraplyer. Har även haft några möten på promenader här hemma, både arrangerade och slumpmässiga.


Idag stod det en parkerad bil i skogen som han reagerade en del på (skall och ragg, men inga problem att få honom att komma på inkallning). Bilar bekommer honom inte alls annars (längre), varken parkerade eller åkandes, men den "dök upp plötsligt" mitt i skogen. Händelsen stärkte min övertygelse om att det är överraskningsmoment i sig han har svårt för och inte tillgänglighet till människor/hundar, rädsla för bilar eller skotträdsla. Inne i stan viftade han på rumpan åt de flesta och det mesta och försökte pussas hit och dit, men barnvagn i kombination med stort paraply hade han svårare för. Det blev dock en bra träning då han fick hälsa på både barn, vagn, paraply och mamman. Han var alldeles till sig av glädje då han förstod att det var människor "därunder". Ruffe verkar fortfarande ha en enorm förkärlek till barn!


Idag kom det ett par hästar bakom oss i skogen. Jag  la hundarna några meter från vägen de red förbi på, vilket Ruffe fixade utmärkt - första gången han klarar det i den situationen -såpass nära och såpass "ensligt" - utan minsta ljud. Hade förberett med smaskig geggamoja i snusdosa, vilket kom väl till pass!


Tror och hoppas att plötsliga och enstaka möten snart kommer att vara lika mycket "piece of cake" som dammsugaren, kossor och bilar är idag - han behöver bara få kläm på vad det är för något. Vi jobbar på med skvallerträningen!

Av Jenny Wibäck - 8 juni 2009 10:47

I helgen är det många deltagare från "Tävla med glädje" som har varit ute och visat framtassarna!


  • Lena och mallen Koja blev i lördags uppflyttade till lydnadsklass 3

  • Ingela och shappen Tuva fixade i lördags uppflyttning till lydnadsklass 2

  • Jörgen och rottisen Zigge gjorde en trevlig debut med fint samarbete i klass 1

  • Lotta och collien Alizza fick till ett fint program i lydnadsklass 1 och landade endast en halv poäng från uppflyttning

  • Martin och flatten Kavu blev i fredags uppflyttade till klass 2

  • Två ekipage som nyligen debuterat i elitlydnad fixade i fredags varsitt förstapris: Ingela med collien Zolo, samt Stine med schäfern Santo.

Ett stort GRATTIS till er allihop. Bra jobbat!!!

(Gratulationer och rapporter bygger på att jag har varit på plats eller fått skvallermail/sms. Så, om du saknar en gratulation - hör av dig!)


I sammanhanget passar det bra att påminna om att det fortfarande finns plats kvar på sommarens omgång av "Tävla med glädje":-) (Intensivkurs över två heldagar 30/6-1/7).


Vill också gratulera ett par aussieekipage: klubbkompisarna Anette med Castor gjorde en bra tävling med många fina detaljer i klass 2 och våra gamla klubbkompisar, Lena och Faiga, fixade en uppflyttning till elitlydnad!


Några av nämnda ekipage hade jag förmånen att få följa på riktigt nära håll eftersom jag dömde ett par klasser på lördagens tävling i Falkenberg. Det var jätteroligt att se att samtliga fick till riktigt fint samspel ute på planen och även många fina momenttekniska detaljer!


 Det känns roligt att vara medlem i en klubb som anordnar så trevliga tävlingar - det är alltid lättsamt och roligt att hjälpa till. Extra roligt att det var många anmälda, tror det var runt 50 starter. En extra eloge till kubben för att efteranmälningar sköttes på ett trevligt och smidigt sätt. Tack till tävlingsledare Alexandra och skrivare Hanna för roligt samarbete ute på planen. Dagen avslutades med en välarrangerad prisutdelning, under ledning av Annika, där till och med vi domare fick pris - en fin bukett rosor pryder nu köksbordet!


Förra veckan hade jag kvällskurs i tävlingslydnad med brukssektorn i Oskarströms BK, vilket var väldigt trevligt. Gillar verkligen initiativet att möjliggöra gemensam utbildning/"belöning" för respektive sektor i klubben. Jag ser fram emot återstående tillfällen med dessa trevliga förare och härliga hundar!


På hemsidan finns ny information angående höstens kurser, samt en nyhet i kursutbudet: "Valpkurs - inriktning tävlingslydnad".


Nu har jag sista veckan som student framför mig. Känslorna är blandade - skönt att bli "klar". Men vad händer sen och vem är jag nu? 


Om allt går som jag hoppas blir det en spännande höst med en rolig fördelning av arbetsuppgifter. Har inte i nuläget några planer för att utöka den tävlingsinriktade kurs-/träningsverksamheten utan trivs rätt bra med att ha den som en liten del av den totala verksamheten. Vill inte tappa hobbyaspekten i det hela och vill heller inte tappa känslan av att verkligen se fram emot varje kurs och läger. Kommer därför att satsa på att utveckla verksamheten inom fältet "hunden som pedagogisk resurs" och hoppas även få möjlighet att utföra fler skribentuppdrag.


Det har varit många "djupa" tankar på sistone både med avseende på arbetsinnehåll och upplägg. Vad vill jag göra, hur vill jag jobba..och så vidare. Trivs än så länge bra med att vara egenföretagare, inte minst för möjligheten till variation och förändring!


Här hemma på gården har tyvärr en liten ankunge dött, bara ett par dagar efter uttåget ur ägget. De två andra verkar dock friska och krya. Vår andra ankhona ruvar intensivt på ett stort antal ägg, så kanske blir det ännu fler!

Av Jenny Wibäck - 2 juni 2009 13:30

Igår kläcktes tre små ankungar! Detta är vår andra kull, den första kläcktes sommaren 2007. Eftersom löpänder oftast kläcks i maskin känns det extra roligt - det verkar som om ankorna trivs här! 

 


Vi har inte velat störa dem i onödan, så i dagsläget finns ingen bättre bild än denna. En sitter vid äggen i boet och de andra två går bakom de vuxna. Namnen är inte bestämda, men Knatte, Fnatte och Tjatte ligger ju nära tillhands om det stannar vid tre:-)


Vi har även fått ytterligare ett lamm! När jag kom tillbaka från morgonpromenaden förra måndagen såg det ut att vara så gott som nyfött. Både tackan och lammet såg väldigt välmående ut. Detta lammet var redan när det föddes lika stort som de 3 veckor äldre tvillingarna.

Välkommen Ullgott!

Av Jenny Wibäck - 2 juni 2009 12:47


Jag skrev i föregående bloggavsnitt att Ruffe inte olovligen har hälsat på någon hund/människa och att han går lös för det mesta. Förstod att detta var lätt att misstolka och det var förstås inte meningen. Vi hundägare har så olika definitioner av "gå lös".


Ruffe går för det mesta lös under promenader/rastning. Han är duktig på inkallning när hundar/människor/hästar plötsligt dyker upp. Han har hittills också varit väldigt duktig på att gå lös förbi fårhagen även om fåren befinner sig ett par meter ifrån honom. Han går dock INTE lös mitt inne i stan, på parkeringsplatser, mitt i folksamlingar eller mitt i ett tävlingsområde - DÅ hade han garanterat hälsat både här och där;-) Kanske inget anmärkningsvärt för gemene man, men eftersom vi inte kunde ge Skalman denna frihet så är det av betydelse för oss.


Ingen av våra hundar går för övrigt lös under dylika förhållanden eftersom jag aldrig riktigt har fattat behovet kontra riskerna. Kajsa, min keeshond som jag växte upp med, hade jag lös på alla möjliga konstiga ställen, till exempel mitt på Avenyn i GBG alldeles intill spårvagnsspåren - jätteflashigt, tyckte jag då (när jag var i de yngre tonåren). Otroligt dumdristigt,tycker jag nu. La även henne plats lös utanför ICA och när jag var inne och handlade ropade de ut i högtalarna att en hund fick runt, runt i svängdörrarna...


Nu har jag nog vuxit ifrån den eventuella prestigen i att styla med att hunden kan gå lös. När vi har våra hundar lösa är de lösa för sin egen skull - och jag vill att de ska känna sig lösa, det vill säga är man sugen på att sticka ner till bäcken eller dra en repa över åkern så gör man det. Om den omgivande miljön innebär att de måste hålla sig vid sidan tycker jag att det är mycket enklare att koppla istället för att träna in dessa färdigheter, samt ta risker att hunden skadar sig. Visst har vi ett litet "gå här-kommando" att använda på kortare strapatser, men generellt är det nog så att vinnarskallen i oss hellre tränar på sånt som ger poäng!:-)


Vill tillägga att behoven är olika och hundarna är olika. Känner många hundar som ändå bara går vid sidan och inte har något intresse av att springa och kolla vem som bor under stubben, springa in i skogen en sväng eller jaga katter. Skulle jag få en sån hund så skulle jag förstås ha den lös överallt. Då tar man ju ingen risk att det händer någon olycka och det tar heller ingen träningstid i anspråk. (Steg 1 är väl i så fall att byta ras:-)


Har också sett exempel på hundar som är tränade att gå vid sidan trots att de hellre vill göra annat till priset av att den övergripande kreativiteten hämmas och de får aldrig vara lösa "på riktigt". Och så finns det förstås de som uppnår en bra balans i alltihop,  genom att hundarna är lättränade och/eller för att de själva är skickliga. 


Som sagt; behoven och motiven är olika. Ibland tror jag dock att det är vanligt att hundarna tränas till färdigheter som egentligen inte gynnar varken dem själva eller deras ägare, utan de tränas utifrån vad andra tycker.

Av Jenny Wibäck - 30 maj 2009 12:07

Varning! Detta avsnitt kan avskräcka varenda bloggbesökare som inte är synnerligen intresserad av valpen Rudolf!:-) Har bestämt mig sen länge för att föra lite "dagbok" över Rudolfs utveckling. Märker, när jag tänker tillbaka på våra andra hundars valpperioder, att det är lätt att glömma alla små roliga detaljer. Har försökt att beskriva utan att värdera alltför mycket. 


Ambitionen är att uppdatera beskrivningen månadsvis. Hade egentligen inte tänkt lägga ut detta i bloggen, då jag har skrivit "till mig själv" men om det kan vara av intresse för någon annan så håll till godo!


Månadsavstämningen som skulle gjorts vid 6 månader fick stå tillbaka pga att jag hade så mycket i plugget just då. Känns som om det finns hur mycket som helst att skriva om våren, men jag ska försöka sammanfatta till de aspekter jag tycker är viktigast i utvecklingen. Och så lite träningsrapport, förstås!

 

Till vår förvåning börjar den bruna lilla grisen vi köpte utvecklas till en riktigt stilig hund. Liksom de andra kelparna här hemma stortrivs han på stranden!


Rudolf går allt oftare under smeknamnen Ruff eller Ruffe. Han är fortfarande en hund med många sidor, varav merparten är väldigt positiva. Hans labradorliknande hälsning där hela bakpartiet vigglar med svansviftningarna används fortfarande flitigt. Han hälsar gärna på stora som små. Om någon ger honom ett leende tar han det direkt som en hälsningsinvit och om han själv får bestämma svarar han med ett kelpieleende tillbaka – dvs mängder av svansviftningar och minst lika många pussar.  


Överraskningsmoment kan han fortfarande reagera på med skall. Oftast är det dock på saker där det är logiskt att han reagerar – och ibland till och med önskvärt då han gör en bra insats som ”vakthund”. Bilar bryr han sig inte alls om längre. Upplever att han är duktig både på att generalisera och sortera. När kossorna för första gången under Ruffes tid hos oss hade släppts ut i en hage vi passerar dagligen visade han lite reaktioner med ragg och skall. Därefter undersökte han vad det var och konstaterade snabbt att de verkade vara fredliga varelser. Dagen därpå gick han förbi helt lugnt och bara tittade på dem.


 

 Ruffes första möte med kossorna :-)


När vi sedan har passerat andra kor i andra hagar är han bara ”glad och intresserad”. Det har även hänt att han lägger sig ner och ”eyear” – med andra ord verkar han snabbt ha fått ökad förståelse om vad dessa djur är bra för…:-) Liksom med hästarna har vi skvallertränat lite och kommandot ”var är hästen” innefattar numera både hästar och kor:-)


 Hästar har han för övrigt mycket mer positiv förväntan på nu. Oftast säger han inget om de skrittar förbi gården, men om de travar eller galopperar kan han slänga ur sig några skall.  På tal om boskap har det blivit några vallningspass i hagen. Än så länge i lina eller lös runt fålla. En träningshage är på g. Av det lilla vi kan av vallning, tycker vi att det ser lovande ut. Han är relativt cool och lyhörd i hagen, men samtidigt intensivt intresserad av fåren. Flankerandet verkar naturligt för honom och han lyssnar bra både på ligg- och framkommandon. Har inte heller gett intryck av att låsa sig i eye som den gode I-or utan det blir lite mer action!


…och på tal om träning så är vi i igång med lite delar i lydnaden. Han provar sig gärna fram och är rolig att jobba med. Den svåraste biten är att han lätt tappar koncentrationen, speciellt inledningsvis i passen. Precis som Farbror I-or gjorde i sin ungdom kan han låsa sig i ”blängande”. Jobbar själv på att tänka till ordentligt i planeringen för att kunna ge både honom och mig själv bilden av att lydnadsträning är ”action och fullt fokus”.


På senaste tiden har vi tränat ”bakåttänk” vilket bland annat har innefattat backa framför mig, backa vid sidan, vänster om, sitt och ligg från stå inför fjärren, samt lite bakåtkryp. Trivs själv bra med att tematisera utifrån vad jag vill att hunden huvudsakligen ska ha förväntan på och tycker att det har gått relativt snabbt att få fram de olika delarna genom att samköra på det här viset. Stadgedelar har vi också pillat lite med och han har betydligt lättare för att ligga och lite svårare för att sitta längre stunder. Tror att jag ska följa de råd jag brukar ge mina kursdeltagare – att tidigt försöka få fram hög förväntan på längre kvarsittanden, för att slippa de så vanliga problemen på sitt i grupp i de högre klasserna:-)


 Annat vi har pillat lite med är hoppet, ingångar, samt ligg i rörelse. Nya delar som jag är sugen på att introducera närmast är ställande och sättande i rörelse, samt apportering (det värsta generella valptuggandet har avtagit, så det kan nog vara läge nu). Har jobbat mycket med att han ska välja att komma direkt till mig med upplockade leksaker och det sitter långt inne hos den lille grabben, men jag tycker träningen ändå ger resultat – vi har en bra kamplust att bygga på. Nästa tema får nog bli ”avlämnanden” – kanske får vi in både träapport, metallapport, vittringspinne, föremål i spåret, samt uppletande. Och så vidareutveckling av föremålshantering i leken förstås. Har inte tematiserat så medvetet med någon tidigare hund, men det känns som sagt kanon. Inte minst för att det ger mig som tränare struktur och fokus.


Vi försöker utnyttja tillfällen till träning på nya platser. Bland annat får Ruffe åka med om jag ska småhandla i byn och så tränar vi lite utanför affären. Sist hade vi turen att tajma skolbussen. De tuffare killarna ville förstås gå så nära hunden som möjligt –om de hade vetat vilken nytta de gjorde hade de förmodligen låtit bli!;-) Jag anade scenariot i god tid och hann lägga Ruffe plats. Killarna gick så nära man kan gå utan att kliva över hunden. Ruffe var jätteduktig. Svansen gick, han sneglade på killarna, men valde rätt. (Hade valet fallit på att flyga upp och hälsa så utsatte jag hellre dessa grabbar för det, än en oskyldig pensionär:-) Faktum är att Ruffe – peppar, peppar – faktiskt inte en enda gång har hälsat ”olovligen” på hund eller människa och då är han ändå lös för det mesta.


Nyfunna glädjeämnen i livet är lantpaté och insekter. Det förstnämnda utnyttjar vi som belöning, det sistnämnda som störning.

Mimmi och Ruffe har verkligen funnit varandra. Nu är de tillsammans dygnet runt och har till och med somnat i biabädden ihop (det är ett STORT steg för Mimmi, I-or är den enda övriga hund hon har klarat detta med). För ett par veckor sedan fick Mimmi dock ett spel – efter många veckors harmoni - vilket gjorde Ruffes mule rödare än vanligt. Även I-or fick sig ett par tykna gläfs den dagen och oss höll hon sig undan ifrån. Det var tydligt att hon inte mådde bra, men som tur var kom den goa lilla Mimmi tillbaka dagen därpå. Ruffe verkade inte ta så illa vid sig, men det syns tydligt att han förstår allvaret och är duktig på att läsa av hennes signaler. De leker mycket och det känns så kul att de två har väldigt stor glädje av varandra i vardagen. I-or är fortfarande en duktig Farbror och Ruffes stora förebild.


Vid tillfällen då främmande hundar går rakt emot honom kan han ge ett lite spännigt  bemötande med skall, men är allt som oftast väldigt trevlig när han hälsar och leker gärna. Umgänge med och bemötande av andra hundar är ju generellt inte en av kelpiens styrkor - vi har haft tur med I-or - så för säkerhets skull skvallrar vi på med de hundar som dyker upp lite plötsligt, oväntat och rakt på.   

Ruffe funkar fint i lek med andra hundar, här med BC-tiken Saga. En av hans favoritkompisar! 

Ruffe verkar rent förälskad i 5-månaderstiken Tea (en jack russel / shih-tzu-blandning som har fallit väldigt väl ut).  


Som jag tidigare har berättat har han arbetat litegrand som ”cirkelledare” och funkar väldigt fint i detta arbete. Främst av denna anledning har vi försökt vara extra konsekventa med att ha fyra tassar i backen när man hälsar och det har gett resultat. Visst kan det komma ett par glädjehopp, så definitionen ”bra” utgår från att han är WK-valp. En sak jag försöker jobba bort just nu är att han gärna inleder en hälsningsceremoni med skällande. Tidigare hade han lättare att skälla om han blev osäker (det kan fortfarande uppstå på människor som dyker upp plötsligt på håll och ser skumma). Nu är han betydligt mer framåt och välvilligt inställd, men skallen kan vara kvar men med ny betydelse (kom och hälsa på mig). Det komiska i situationen är att han låter precis som I-or när han blir glad, men med lite ljusare röst:-) Absolut inget stort problem, men jag tycker att det blir betydligt trevligare för alla utan skällandet.


För övrigt har han väldigt lätt till skall om jag jämför med Mimmi och I-or. Nästan som en kees, faktiskt! Upplever dock att vi går åt rätt håll med det och han är fortfarande väldigt lugn och avslappnad när han lämnas i bilen eller blir uppbunden. Skönt!


Sammanfattningsvis är jag väldigt, väldigt, glad över min mysiga lilla valp. Uppfattar honom verkligen som en blandning av alla våra tidigare hundar. Ibland är han kusligt lik Skalman, både på gott och ont. Många har sagt att ”du kan inte jämföra med Skalman”. Vet att det sägs i all välmening, men Skalman har en så stor plats i mitt hjärta och finns med mig varje dag, så något annat vore omöjligt. Och varför kan man inte jämföra? Tror att de flesta - medvetet eller omedvetet - jämför en ny hund med tidigare hundar.  De små tendenser jag tidigt anade att Ruffe är den lite nojigare sortens WK visade ju sig dessutom stämma (några menade att jag ”såg fel” av rädsla för att få Skalmans problem i en ny hund men jag anser att jag såg precis rätt:-).


En stor viktig skillnad, som jag också har lyft fram sedan första veckan, är att Ruffe inte uppvisar tendenser till all den negativa stress Skalman bar på. Reaktiv, lite bufflig som alla WK och ibland nojig – men ingen stress eller totala blockeringar. För Skalmans del var det ju just den extrema stressen som var det värsta och vi sa många gånger att hade han sluppit den så hade det förmodligen gått att hjälpa honom på ett bättre sätt med allt det andra.  


Ruffe har livsglädje. Han trivs med livet, han fixar att vara ensam utan problem, han klarar att sortera och undersöka även om han blir skrämd och han generaliserar sina positiva upplevelser så att han inte alltid behöver börja om från noll. Han är tillgänglig, fjäskar mer och mer ju närmare någon kommer och det är aldrig någon som blir rädd för honom. Detta alltså till skillnad från Skalis, men positiva likheter med Skalis är hans följsamhet, lyhördhet, kelsjukhet. De har även många likheter i leksätt och konstigt nog vissa ”vanor” och rutiner här hemma.


Ibland vill jag tro på reinkarnation och jag vill tro att Skalman har kommit tillbaka i en annan kostym, med ett gott och harmoniskt hälsotillstånd. Det lättar den stora sorgen och saknaden något. Ruffe är en fantastisk liten terapeut som steg för steg hjälper mig att komma tillbaka till hundägandets glädjeämnen. Han har redan en stor plats i mitt hjärta och jag är väldigt tacksam över att få vara hans matte.

Av Jenny Wibäck - 29 maj 2009 00:54

Idag har det varit dagen D - jag har försvarat min uppsats - samt opponerat på en annan uppsats. Kände mig väl förberedd i båda rollerna, men det senare är faktiskt det svårare (att kritiskt granska utan att såga...) Inte kunde man gömma sig bakom Domare Glasögas siffor och konstiga förkortningar som "sns" eller "dk", utan det gällde att värdera på djupet.


 Var först ut som opponent och där var mer folk än jag trodde - tack Mimmi för mina tävlingspsykologiska kunskaper som snabbt hjälpte mig att plocka fram fördelarna med att starta, samt hjälpte mig att kunna njuta av att så många satt och lyssnade på vad just lilla jag hade att säga. Min uppsats handlar framför allt om vad hundträning kan tillföra i personlig utveckling - denna aspekt är alltså ännu ett exempel. 


Betyg på uppsatsen och slutligt omdöme av examinatorn får vi inte förrän om ett par veckor(...) Ikväll firades det i alla fall - vi studenter + kursansvariga gick direkt från det stora helvetet till "Lilla helvetet" (lokal restaurang) där hela kvällen har tillbringats - samtliga av oss "magistrar" satt med fåniga flin på läpparna fram till midnatt;-) Kommer att sakna de härliga människor jag har studerat tillsammans med under två års tid. Vi har haft väldigt roligt ihop!


En liten konstig känsla har infunnit sig - har jag gjort mitt på studiefronten nu (eller snarare om två veckor när Malmökursen är avslutad)? Jag skulle bli förvånad om jag aldrig pluggar igen, men eftersom jag nu har poäng motsvarande drygt 4,5 års heltidsstudier sätter jag punkt för denna "epok". Det ska bli spännande att satsa lite mer på firman och få TID att praktisera alla tankar som har vuxit fram genom studierna. Det ser inte ut som att det finns en större risk att jag tvingas in i arbetslöshet under de närmaste 10 åren. Om arbetet kommer att inbringa några slags värdehandlingar återstår dock att se...


Det ska även bli skönt att få lite mer avgränsade arbetsdagar och mer avgränsad ledighet. Inte en självklarhet, men jag tänker se till att det blir så. Ser också fram emot att komma igång ordentligt med Ruffes träning!


När uppsatsen är färdigtryckt kommer den att publiceras på hemsidan. Kommer även att jobba fram ett mer läsvänligt och sammanfattande exemplar som komplement till de 67 sidor skrift av mer akademisk karaktär som nu existerar...


Tack för alla heja-på-rop som har utdelats i olika form, det betyder mycket!  

Extra tack till Marie som ställde upp som kommentator till uppsatsen (dvs representant från verkligheten som kommenterade uppsatsens relevans i praktiken). Det kändes väldigt tryggt att ha dig vid min sida idag!


Slutligen en liten rättelse av ett tidigare gratulerat TMG-resultat:


Jytte  och hennes schäfer Asta har tagit LP i klass 2! (En etta smög sig in i föregående gratulation)


Grattis också till våra kompisar Lena och Axa som gjorde kalasbra lopp på helgens agilitytävling i Falkenberg med uppflyttning till 2:an ena dagen och pinne i 2:an den andra. Tyvärr fick vi inte se loppen, pga att vi var funktionärer i "fel ring"... Hur som helst; stort grattis!



Skapa flashcards