Tack å det varmaste för alla gratulationer som redan har inkommit! Tur att tisdag följer så snart på helg så att ni inte behövde vänta på min rapport alltför länge.Eftersom jag vet att jag har läsare som inte är bevandrade i bruksvärlden tänkte jag inleda med en kort förklaring till vad det är jag tävlar i:

En främmande apa går en promenad. Under promenaden ska han strö 7 små och en lite större träpinne omkring sig. Den stora träpinnen ska ligga sist. Helst ska pinnarna ligga i apans fotspår för att underlätta för hund, men det är inte alltid det blir så i praktiken. I den klassen jag tävlar - den högsta givetvis - ska det spår apan har lämnat efter sig ”ligga till sig” i cirka 2 timmar.  Därefter kommer jag, i egenskap av hund, in i bilden. Hund får i uppdrag att först hitta spåret. Man får en ”ruta” á 30 x 30 meter tilldelad och den promenerande apan kan ha gått var som helst i denna ruta. Nästa uppgift är att övertyga sin egen apa, vilken för övrigt sitter fast i andra änden av en lina som är fäst i min sele, om att man har hittat spåret. Därefter bär det iväg. Allt går på tid, så även om miljön inbjuder har man inte tid för snabba avstickare såsom att göra ifrån sig eller ta ett bad. (Detta gäller även den egna apan.)

 

Ja, detta är en del i trekampen. Nästa del är arrangerad så att ett flertal okända apor har irrat runt i en del av skogen, 50 x 50 meter. Där har de spridit diverse ting omkring sig. I den klass jag tävlar i är det fyra olika ting som ska spridas. Min uppgift är att på tid hitta och avlämna dessa ting till min egen apa. När jag gör detta är jag lös, men bär väst. Husses uppgift är att ta emot de föremål jag lämnar, samt att placera sig på lämpliga ställen på den baslinje han får röra sig på. Den egna apan får alltså inte beträda själva rutan, det är mitt område.

 

Den sista delen går ut på att genomföra ett lydnadsprogram, inte helt olikt den andra grenen jag tävlar i, som kort och gott kallas lydnad. Totalt är det 9 moment som ska presteras och varje moment betygsätts separat.

 

Nu till min tävlingshelg. I lördags tävlade vi i Falkenberg, det vill säga på min hemmaarena. Dessvärre hade apan som promenerat mitt spår gått baklänges genom upptagsrutan, vilket lurade min nos och jag fick avdrag för ”bakspår”. Ja, det är inte mer med det. Han var säkert nervös, stackarn.

 

Väl i spåret jobbade jag på bra och fick släpa min något klumpiga Husse genom terrängen. När vi tränar brukar vi välja bekvämare underlag. Jag gjorde mitt jobb och plockade pinnarna. Tyvärr hade den promenerande apan glömt att lägga ut den sjunde pinnen, vilket gav mig ytterligare poängavdrag. Ingen idé att spekulera kring varför han gjort så, det kan ju handla om allt från att han behållit den som en souvenir till att han i ren glupskhet har ätit upp den. Vi kom in till mållinjen i god tid.

 

I skattjakten var det svårt. Funktionärsaporna hade envisats med att gå i nedförsbacke och de hade väl så fullt upp med det att de glömde lägga två ting. Jag hämtade de två som fanns tillgängliga. Tyvärr tappade vi mycket poäng även på detta.

 

Slutligen var det lydnaden. Här hade alla inblandade apor fokus och jag kunde prestera som på träning. Husse var också riktigt duktig och det hela slutade med en skaplig lydnad med snittpoängen 254,25. Vi hade roligt inne på plan och det visade sig att vi har höjt vår nivå i fria följet. Kan ha ett visst samband med att Husse har bestämt sig för att träna på detta. Momentet ”stegen” tycker jag inte om. Någon hade lagt såpa på pinnarna när vi tränade tidigare i veckan och jag snubblade. Innan jag dunsade i marken hann Husse dock hjälpa mig upp på fötter igen. På tävlingen gick jag därför väldigt sakta för att förvissa mig om att ett sabotage inte var arrangerat även denna gång. Men de flesta betygen var höga, bland annat hade vi 10:or på inkallning med ställande och läggande, hoppet och platsliggningen. Skallet fick vi betyg 9 på och det var roligt eftersom jag i den inledande träningen av detta moment tyckte att det var svårt att hålla takten i fler än två skall på rad. Sammanfattningsvis var vi nöjda med dagen. Det hela slutade med certpoäng, trots många tappade poäng i skogen.

 

Det tar på krafterna att drilla runt sin apa i alla dessa delar, så att dagen efter stiga upp i gryningen för att starta på ytterligare en tävling kändes sådär. Denna gång skulle vi till Skåneland. Ja, det var inte mycket annat att göra än att samla krafter och ge sig på det igen.

 

Apan som la ut det spåret hade i alla fall kommit iväg åt rätt håll. Däremot hade han bara lagt ut fem pinnar och man kan ju anta att han har kvar en i vardera ficka på sin rock. Spåret gick genom hagar och över fält. Jag tappade bort mig ett tag och vi mötte bortsprungna apor i spåret, men runt kom vi. I skattjakten hittade jag tre ting, men trots att det var 2 minuter kvar på tiden valde Husse att bryta eftersom han såg att jag var helt slut. Det var hyggligt av honom, ska komma ihåg det till en annan gång. Vi har inte riktigt kondisen inne för brukstävling två dagar i rad, det är bara att inse.

 

Det finns en rolig apa i hundvärlden som heter Ulf Kalborg. Sägnen säger att han på ett SM bar en t-shirt där det stod ”Om lydnad hade varit lätt hade det hetat bruks”. En sån t-shirt skulle jag också vilja ha. Den stora utmaningen är ju själva lydnaden. Resten är ju, som ni förstår, så beroende av tillfälligheter.

Är nyligen hemkommen från härligt tredagarskennel med kennel Mandylike´s, där jag har varit instruktör för en av grupperna. Och vilken grupp! Efter ett par timmar tillsammans kändes det som om alla sex deltagarna var ”gamla kompisar”. Allt har liksom bara flutit på och det har varit riktigt trevligt från start till slut!

Vi har haft alla möjliga väder under helgen. I fredags låg det snö på marken, igår såg det ut så här och idag satt vi ute och åt lunch!

I träningen blev det en hel del jobb med externbelöningar och kedjor, vilket tillsammans med mycket momentpillande gav ett roligt och varierat innehåll , inte minst för mig som instruktör.

 

Targetplattor kan man använda till mycket...:-) Kuta får fundera en liten stund - "Hur tänker Husse nu?"

Samtliga deltagare i min grupp var väl förtrogna med ”klickertänket”, vilket bidrog till effektiv praktisk träning och spännande diskussioner. Jag känner mig riktigt bortskämd med att på senare tid vara omgiven av så många duktiga hundtränare, både på egna kurser, på läger och på privata träningar. När jag gick och la mig i lördags kväll tänkte jag för mig själv ”Får man verkligen ha ett så här roligt jobb?”:-)

 

Jag hade förstås med mig lille Ruffe och såväl vid luncherna som efter avslutad träning för dagen hade jag gott om motivation för egen träning. Det blev flera små korta pass där jag framför allt koncentrerade mig på att snabbt komma i träningsläge och stärka Ruffes initiativtagande bland alla störningar.  Liksom I-or kan han ”låsa” sig med blicken på saker, vilket jag försöker förebygga genom pass som innehåller mycket lek och aktivitet, samtidigt som jag bygger in att det är han som tar initiativ till samspel och inte tvärtom. Upplever även att dessa låsningar blir kortare och kortare utan att jag behöver ”hjälpa” honom ur dem.

 

Boendet var förlagt till Fegens vandrarhem. Ruffe stortrivdes med hela tillställningen och så fort ett dörrhandtag gick ner i korridoren började han ”viggla” med hela rumpan med hopp om att den som kom ut hade tid för en snabb kelstund.

 

Ett av många försök att, med mobilkameran, fånga fartfyllda lekstunder!

Bland de härliga labradorerna har han fått många nya vänner. Det finns nog inte så mycket bättre rasläger att åka på med en valp än ett labradorläger – mängder positiva erfarenheter genom viftande svansar överallt, ömsinta pussar och mycket lek.

 

 På plats i "sin" säng. Det är mysigt att vara på läger!

Eftersom Ruffe inte får sova i sängen här hemma (än) trodde jag att han verkligen skulle ta tillfället i akt nu när det bara var han och jag. Det gjorde han – men han passade  på att sova i egen säng och såg väldigt stolt och finurlig ut när han kom på denna idé;-) Imorse hade han nog en mardröm för jag väcktes klockan 4 av mängder av pussar i hela ansiktet och sedan la han sig tätt, tätt intill mig och sov där tills väckarklockan ringde.

 

 Jag är så fantastiskt tacksam över att Ruffe trivdes så bra och över att han har varit väldigt harmonisk hela helgen. När vi var på läger med Skalman låste vi alltid dörren inifrån om någon skulle öppna fel dörr. Denna helg har jag vid minst fyra tillfällen upptäckt att dörren har stått på glänt på grund av att jag har glömt att stänga den ordentligt. Det finns en orsak till att detta helt enkelt aldrig hände med Skalman.

På väg att somna i min säng. När ingen av de stora hundarna ser plockar han fram sin snutte...:-)

Samtidigt som jag, obeskrivligt mycket, gläds åt och njuter av min Ruffe, så blir jag också ledsen när jag tänker på hur Skalis kunde få ha haft det om han bara hade fått slippa sin stress och allt som följde med i den.  På tal om detta har kennel Mandylike´s verkligen lyckats få fram livsglada, harmoniska hundar med härlig energi och arbetslust. En labbe har stått på min önskelista många gånger och jag blev definitivt inte mindre sugen nu!

Är också imponerad över den fina sammanhållning och avspända stämning som präglade hela helgen. Ett par av de kilon jag, troligtvis, gick upp av all god mat jag har ätit, gick jag nog ner igårkväll när vi satt ett helt gäng och skrattade så tårarna sprutade- hundläger när det är som bäst!

Potentiellt bidrag till David Batras lappsamling? Denna text mötte oss i entrén till vandrarhemmet. Tror inte att informationen lugnade någon!:-)

 

Tusen tack till kennelägaren Susann och till Fia för möjligheten att få vara med på denna härliga helg - jag har haft det toppen och blivit väl omhändertagen!

Ruffe tackar Fia för en toppenhelg. Extra tacksam tror jag att han är för alla lekstunder med Fias lilla Qvittra!

Stort tack till ”min” härliga grupp för dessa dagar och för det fantastiska engagemang ni har visat, både i egen och andras träning. Jag hoppas att få träffa er allihop igen framöver!

Även här hemma har temat varit "bruks". Grabbarna har debuterat i elit spår, men I-or har anhållit om att själv rapportera om detta. Han kan avslöja att hans insats var fantastisk, att vissa föremål mystiskt hade försvunnit i skogen, men att allt material fanns på plats på lydnadsplanen och prestationen blev därefter.

Ett stort grattis till klubbkompisarna Helena och Baidoff som vann tävlingen och tog sitt första cert!

Nu är vår nya hemsida klar: www.vovpedagogik.dinstudio.se

 (Eller klar och klar - balansen mellan detaljer och helhet är svår även utanför tävlingslydnaden!)

På sidan finns en länkinsamling där du gärna får länka till din egen sida!

(Vid "tillbakalänkning", använd gärna den kortare adressen www.vovpedagogik.se som kommer att vara i funktion inom några dagar.)

Glöm inte att lämna kommentarer till I-ors blogg. Han blir så tjurig annars;-)

 

Jaha, då har man fått ytterligare uppdrag – månadsavstämning. Matte säger att hon har mycket att göra och en annan har svårt att säga nej... Detta trots att man har mycket att göra själv, dessutom viktiga saker.

 

Nåväl, "just då it" som de säger i Amerika. Den lille utvecklas väl och tur som han har blir han mer lik mig för varje dag som går. (Det där med bh:arna som Matte bloggade om i förra avsnittet väljer jag att inte kommentera. Alla har vi våra ok att bära.)

 

Nu är vi just hemkomna från träning med gänget. Vi har varit på klubb. Allt förlöpte väl. Den lille var riktigt duktig och visade bland annat upp en lika fin tasstarget i rutan som undertecknad. Bra tempo och sedan rakt på med båda tassarna á la Stålmannen. Han fick även ligga med på platsliggningen och man behövde inte skämmas inför polarna.

Det som troligtvis ska bli ett fotgående ser förstås lite lustigt ut. Det är framlänges, baklänges, hit och dit. Dutt här och dutt där. Men har dom tur blir det fint när det blir färdigt. Han klarade även störningarna bra. Kan ju vara lite spökig, speciellt när det är skymning, men han går nog från klarhet till klarhet även där. Minns inte att jag var lika nojig, men en sak gillade jag inte som ung och det var folk i badkappor. Och ärligt talat – det ser ju inte klokt ut. Vuxna apor i någon slags hängande sparkdräkt med luva och skärp. Ja, dom hittar på och gör sig till.

 

Kiss och bajs har man sluppit ta hand om det senaste. Får dock fortfarande följa med honom ut och kvällskissa när det är mörkt, annars stannar han på trappan och glömmer sitt ärende.

 

Ruffe börjar även lära sig de mer avancerade nyanserna i apornas språk. Det är ju inte alldeles enkelt alla gånger. Ofta tror de att de hjälper oss när de viftar och pekar med sina små hårlösa händer, men det blir bara ytterligare en grej att tolka. Funderar på att skriva en bok: "Apans språk".

 

Jag har bland annat visat Rudolf hur gott det är att ligga och koppla av på bästa solplatsen på altanen. 

Fortsätter förstås med min pinnskola. Det finns mycket att lära inom detta

ämnesområde.

Jag visar lite mer akrobatiska övningar som den här...

...och den här. Han är för liten för att klara det själv, men jag menar på att det är bra att han får tydliga målbilder att jobba mot.

Men hallå, det är JAG som håller pinnskolan. Tant Bruns pinnar gör du klokast i att låta bli, lille vän!

 

Här dresserar jag både Tant Brun och Rudolf att springa i en ring runt mig.

På väg mot nya äventyr. Jag har som ni förstår mycket visdom att dela med mig av. Snart fem års heltidsutbildning som working kelpie och den utbildningen är rätt omfattande må jag säga.   

Såg att någon antydde i en kommentar att Husse hjälper mig att blogga. Jag förstår inte vad som åsyftas. Den enda karl som kan blogga i detta hushåll är jag. Och det är inte mer med det.

Hejdå.

 Jag som tyckte Rudolf var så söt och duktig som hade satt på sig täcket själv (se två bloggavsnitt tillbaka) börjar nu omvärdera mina iakttagelser. "Täcket" använde han troligtvis som klänning, för alldeles nyss möttes jag av den här synen: 

 

Sitter perfekt!

 Har även ertappat honom med nylonstrumpor vid ett par tillfällen och DÅ trodde man ju att han utövade normalt valpbeteende, "springa runt med en sock"...

Ni som har känt oss länge vet att även I-or hade ett stort intresse för just bh:ar som unghund. (Det händer att vi fortfarande ertappar honom med detta, men han har börjat förstå att det är bäst att göra sånt i smyg.) För I-ors del såg vi till att dra nytta av det. Pga att vi introducerade föremål i spåret lite för sent för I-or så ville han helst bara spåra vidare istället för att plocka upp, lösningen blev en bh i spåret och därmed var problemet löst:-)

Med Rudolf jobbar jag ju med att lära in en säker föremålsmarkering innan han får spåra, men det är förstås jättebra att ha bh:n som "plan B":-)

Eftersom vi nu har två hundar med detta, hm..., intresse,  undrar jag följande:

Är det ledarskapet?

Är det brist på miljöträning?

Har Matte varit för sträng?

Eller kan det kanske vara genetiskt....:-)

I-or återkommer med månadsavstämning senare idag. Det jag själv kan konstatera är att Rudolf vid 5 månaders ålder har visat sig vara transa!

 Ibland känns det extra bra att ha hunden kopplad. Under mitt och Rudolfs Göteborgsbesök skulle vi passera genom denna "labyrint". Rudolf missade dock att gångbanan svängde och tog istället sats för att hoppa rakt över kanten(...) Ett härligt - och rastypiskt - sätt att möta hinder längs vägen (bokstavligt talat), men utan kopplet kunde det ha slutat riktigt illa med tanke på att det är en bra bit ner till marken på andra sidan.

Fick nästan en liten chock när jag kunde konstatera att Rudolf blir 5 månader idag. Han börjar bli stor!

Men, som tur är - fortfarande härligt valpig!

Eftersom jag har mycket att göra så har I-or erbjudit sig att ta månadsavstämningen denna gång, men det får bli imorgon eftersom det är tisdag då. Han håller hårt på rutinerna, "bruksgubbe" som han är:-)

Vill avslutningsvis gratulera ett par duktiga ekipage som har visat framtassarna under helgen:

Annika, som tillsammans med korthårscollien Boss deltog på en helgkurs i höstas, har blivit uppflyttade till lägre spår!

Anette, som tillsammans aussien Castor har varit här och tränat ett par gånger, har blivit uppflyttade till högre!

Bra jobbat!

 

En självklarhet för många, men inte för oss. Mimmi är fortfarande

fantastiskt duktig med valpen. Inomhus skyndar vi långsamt, men utomhus funkar det lika bra som med I-or.

Kloka I-or håller sig i bakgrunden:-)

11 år nästa månad, men valpen i Mimmi lever kvar. På skogsrundan för ett par veckor sedan gjorde hon detta fynd mitt i skogen. En riktig skatt för Mimmi som alltid har gillat små söta leksaker:-) Hon bar den hela vägen hem och har den nu som sällskap i sin box i hundgården.

Ett och annat kelpierace blir det också, antingen själv eller tillsammans med valpen. Tyvärr är det svårt att få bra bilder på detta, för det går undan, men jag tror att jag har lyckats fånga "leendet" i Mimmis ansikte när hon genomför denna procedur. För övrigt har hon inte haltat på väldigt, väldigt länge och jag överväger fortfarande om chanserna för det sista brukscertet behöver vara förlorade...:-) Igår gjorde Mimmi ett kanonfint spårarbete och idag ett riktigt bra uppletande... Inte drömhunden att starta på tävling när hon inte är ordentligt tränad, men vi har ju egentligen inget att förlora så länge hon inte får ont... Men viktigast av allt är att Mimmi verkar må så bra och det glädjer oss att vi dagligen får se "den lyckliga valpen" i henne!

 

En annan liten stjärna som börjar komma igång med bruksträningen. Använder än så länge bara "papprullar" som föremål eftersom han förknippar dessa med "lämna i handen".  Det är definitivt 

ingen självklarhet för denne herre att LÄMNA saker. Handdutt och kampbelöning har gett fina resultat, men jag får ständig hejda mig för att inte avancera för snabbt. Är så ivrig att komma igång på riktigt både med spår och uppletande. Idag sköt någon ett jaktskott i skogen där vi tränade, vilket han inte ens verkade notera. Skönt! 

Att en liten kelpie kan ta av sig täcket själv är inte så förvånande, men döm om min förvåning när jag skulle ta ut Rudolf ur bilen för ett par veckor sedan och han hade tagit på sig täcket själv. Sen att det inte blev helt korrekt är ju inte så konstigt när man bara är fyra månader...

Rudolf, eller Ruffe som vi allt oftare kallar honom, börjar förstå att hästar inte är livsfarliga. Här samspråkar han med en ny vän borta på ridskolan, vilken vi besökte just i detta syfte.

Tidigare i veckan spenderade jag och Rudolf en heldag i Göteborg där vi hämtade hem vår nyrenoverade bil från min snälla bror, samt passade på att besöka släkt och vänner. Rudolf skötte sig exemplariskt. Här på bilden har vi just anlänt till första anhalten och trots en stor rondell och mycket trafik strax bakom honom la han sig obekymrat ner på gräset. Det enda som bekymrade honom under hela dagen var bankande ljud från ett bygge, men han kunde släppa det relativt snabbt igen. Saker som att kunna stå helt avslappnad i kön till ett gatukök och att kunna passera mitt igenom en lekpark full med barn utan att hunden stressar upp sig det minsta, värdesätter jag högt.

Att Mimmi hoppar i ån behöver definitivt inte vara ett vårtecken (snarare kan tillfällig sinnesförvirring åberopas), men när I-or väljer att sätta ner sina tassar i vattnet, då vet man definitivt att våren är på g!

 Under helgen som gick har jag och Camilla haft en ”Inspirationshelg för instruktörer” på Trollhättans brukshundklubb. Utifrån arrangörernas önskemål utgick lördagens upplägg utifrån följande teman; motivation, hundägarens lärande och instruktörsrollen.  Söndagen innefattade tävlingsinriktad träning med instruktörernas egna hundar. Helgen kändes riktigt lyckad på alla vis. Härliga kursdeltagare och mysiga, arbetsglada hundar - vad mer kan man begära? Kunskapsnivån bland deltagarna var hög, vilket bevisades både i teori och praktik. När det var dags för avfärd på söndag eftermiddag kändes det som om man hade tillbringat betydligt mer tid än två dagar med detta härliga gäng. Det visade sig att vi och deltagarna hade gemensam humor där Görel från ”Mia och Klaras” parodi på en SBK-instruktör utgjorde huvudtemat.  Många skratt blev det och som alltid när jag och Camilla är iväg på något räckte skämten som underhållning i bilen hela vägen hem:-)

• Tack Camilla för att ännu en gång få dela instruktörsrollen med dig. Det är alltid roligt att vara iväg tillsammans med dig, det är alltid roligt att göra kursupplägg tillsammans med dig och det är alltid intressant att lyssna på det säger under kurserna!
• Tack Trollhättans BK för förmånen att få bidra i er instruktörsutveckling!
• Stort tack till alla deltagare för ert engagemang, för givande diskussioner och många skratt. Den bild vi fick av er klubb gav väldigt gott intryck – var rädda om det ni har byggt upp tillsammans!
• Ett extra tack till Agnetha som höll i trådarna för allt det praktiska och gav oss väldigt fin service. Agnetha berättar mer om helgen i sin blogg: lördagen och söndagen.  

Denna helg innebar även första lägret för Rudolfs del. Han lyckades fjäska in sig bra och blev väl omhändertagen. Det hände vid mer än ett tillfälle att han låg på rygg mitt i stugan medan någon kliade honom på magen. En deltagare undrade varför han inte var med lös på teorin, medan en annan som hade erfarenhet av working kelpie i familjen tyckte att det var imponerande att han låg tyst i rummet intill:-)  Under ett par av de teoripass Camilla hade var han med inne i salen, vilket funkade

fint. Är väldigt tacksam över att han är relativt enkel att ha med sig och framför allt över att han verkade trivas så bra ”som medföljande”!:-)  Lite egen träning hann vi också med i pauserna.

I Trollhättan pratade vi en del om vikten av att, i pedagogrollen, ha tilltro till deltagarnas förmåga. För egen del har jag på senare tid även uppmärksammat vikten av att, som instruktör, känna tilltro från sina deltagare. Efter det svåra beslutet för Skalman har det betytt oerhört mycket för mig att jag har haft kursdeltagare som har visat tilltro genom att anmäla sig till kurser och privata träningar. Jag är inte helt säker på att jag hade fortsatt inom hunderiet om det inte vore för er.

 

Har nyligen haft kursavslutningar för vårens två grupper i ”Tävla med glädje”. Bland dessa deltagare finns många personer vars anmälningar jag har blivit förvånad och glad över. Båda gängen har gett mycket inspiration och träningsglädje tillbaka – och framför allt, just tilltro. Ytterligare en motiverande faktor är att de har jobbat på väldigt bra, såväl under kurstillfällena som med hemuppgifter och träning. Det är jätteroligt att få se så stora framsteg i träningen trots att vi bara hade en vecka mellan varje tillfälle och vädret kanske inte varit det allra mest inbjudande för hundträning. (Det har varit väldigt skönt att hålla även dessa kurser i ridhus, tack Lotta för möjligheten att hyra av er!)

Avslutningen bestod i att genomföra ett individuellt planerat tävlingsprogram där fokus låg på att få ihop helheten, det vill säga prestera i tävlingslika former utan möjligheten att belöna med godis eller leksak på plan. Jag bjöds på många kreativa och finurliga program, som skapade goda förutsättningar för framtida tävlingsprestationer. Extra tack till Maria Godolakis för den goda avslutningskakan!

Tack också för fina presenter. Rudolf uppskattar definitivt sin fina räv:

Den nya leksaken användes direkt under vår träning i ridhuset efter kursavslutningen!

 

Tyvärr strejkar min hemsida och en ny är på uppbyggnad. Min förhoppning är att bli färdig med den under veckan och den kommer då att öppna under adressen www.vovpedagogik.se