Martin med flaten Kavu och Stine med schäfern Santo, deltagare i höstens "Tävla med glädje", har gjort imponerande debuter i lydnadsklass 1, respektive elit. Mer om detta kan du läsa på deras hemsida www.16tassar.se 

Träningskompisarna Fia med Qvittra har genomfört sin allra första tävling, vilket renderade i en uppflyttning till lägre klass spår. Bra jobbat!

 Om man är lite slug, exempelvis som undertecknad, så införskaffar man sina klädesplagg vid den här tiden på året när det är rea på rea. En annan är ju född i komplett kostym, men det halländsla vinterklimatet inbjuder till att utrusta tassarna med extra atteraljer. Har därför inhandlat följande:

2 par stövlar, perfekta när Matte tvingar ut mig att nattkissa i den gyttjiga trädgården.

2 par tofflor i fårskinn, kommer väl till pass (tass?) innan Husse har fått igång golvvärme.

Jag är inte bara Rudolfs farbror, utan även hans gudfar. Förser honom därför med det han behöver - allt från pinnar, till vägbeskrivningar, samt en och annan uppläxning. Nu när jag ändå var på shoppinghumör med portmonän i högsta hugg, så köpte jag honom en heltäckande overall:

 Rudolf har ju samma åsikt som jag angående det klimat våra apor har valt att bosätta sig i. De fick för övrigt bara varsin banan efter min shoppingrajd. Mer pengar än så vill jag inte lägga på dem.

Hejdå.

Detta avsnitt kan avskräcka varenda bloggbesökare som inte är synnerligen intresserad av valpen Rudolf!:-) Har bestämt mig sen länge för att föra lite "dagbok" över Rudolfs utveckling. Märker, när jag tänker tillbaka på våra andra hundars valpperioder, att det är lätt att glömma alla små roliga detaljer. Har försökt att beskriva utan att värdera alltför mycket. Efter Skalman vågar jag inte ta ut någonting i förskott - varken positivt eller negativt - vi kunde inte ana hans problematik när han var i samma ålder som Rudolf är nu. 

Ambitionen är att uppdatera beskrivningen månadsvis. Hade egentligen inte tänkt att lägga ut detta i bloggen, då jag har skrivit "till mig själv" men om det kan vara av intresse för någon annan så håll till godo!  

Anteckningarna under respektive rubrik är "påfyllnad" till 3-månadersavstämningen som du finner i bloggarkivet under "Rudolf".

Människor:  

• Har sedan han kom hit varit lite ”spökig” vid ”överraskningsmoment” , tex genom att skäll på människor som dyker upp plötsligt. I mer folkrika områden, tex i stan, på brukshundklubbem djursjukhuset etc funkar han fortfarande kanon och är väldigt mjuk och tillgänglig. Vi ska träna vidare på motionsslingor där enstaka människor ”dyker upp”. Tycker inte riktigt att beteendet har avtagit, däremot svarar han bra på skvallerträningen i respektive situation. Jag hoppas att det bara är lite ”spökerier” som ska genomarbetas och inget bestående.  
• Inte längre några protester mot att bli fasthållen  - bra!:-)
• Verkar fortfarande ha en förkärlek till barn!
•  Är relativt duktig på att hålla sig på marken när han hälsar(och med relativt menar jag för att vara kelpie…) 
• Nu har även Husse börjat inse att detta kanske inte är så käckt att han flyger upp i soffan när han kommer hem. Nyponsoppa i skinnsoffan, på kläderna, på tapeten, på golvet, på en WK-valp och därigenom  i resten av huset var inte en succé…  

Andra hundar:

•  Beter sig nu mycket mer som en ”normal hund”. Uppfattar honom inte alls som lika kaxig nu, utan det ser ut som att han avläser signaler på ett bra sätt och verkar även ha känsla för att ta det lite lugnare med yngre valpar och riktigt gamla hundar.
•  Träffar fortfarande många hundar. Tyvärr råkade han bli biten vid ett tillfälle (se separat bloggavsnitt), men har inte märkt någon skillnad i hans beteende pga detta.
• Har blivit betydligt bättre på att hantera skällande hundar, men kan fortfarande svara med enstaka skall.  
• Har verkat väldigt harmonisk överlag med andra hundar. Har inte utsatts för direkta möten i skogen, men på brukshundklubbar, djursjukhuset etc har det funkat kanon. En klar förbättring sedan förra månaden. Härligt! 
• Nu har Mimmi och Rudolf umgåtts och lekt en del utomhus. Han är en av få hundar som Mimmi har fixat att vara så fysisk med. Hon har fått ett par spel (slagit om på en nanosekund) men vi har vid dessa två (tre?) tillfällen hunnit bryta henne direkt. De leker både springlekar och brottas litegrand. Inne håller vi fortfarande isär dem större delen av tiden. Känns jättekul för bådas skull att Mimmi verkar ha funnit en riktigt rolig vän i lille Rudolf!  

Hästar:

• Har tränats en hel del genom att förlägga promenader mot ridhuset eller en närliggande hästgård. Märker klara förbättringar från gång till gång. Fattar definitivt skvallerträningen och ”pekar” förväntansfullt med nosen när jag frågar ”var är hästen”. Reagerar inte på hästar som står still i hagen, rör de sig mot honom kan han skälla till. Kommer det en ryttare utanför trädgården är det lite svårare, men klara framsteg. Har definitivt svårare för hästar på avstånd än hästar på nära håll.  

Bilar:

•  I det närmaste helt oberörd av bilar både på nära håll och på långt håll. Fixar även bussar och lastbilar som åker nära utan större problem.

Sömn och avkoppling: 

• Nu betydligt duktigare på att koppla av även utan bur. Går in spontant och lägger sig i sovrummet ibland. Har gjort enstaka ”hyss” men visar inga tecken på att må dåligt över att bli lämnad ensam. Inga läten eller ”protester” när dörrar stängs etc.
• Verkar väldigt cool och utvilad även då han lämnats ensam längre stunder!
•  Är fortfarande kanonduktig när han är uppbunden,trots lockande aktiviteter runt omkring, tex när vi  tränar uppletande med de andra hundarna.  
• Trivs bra i bilen. Verkar väldigt lugn även när han lämnas ensam där.
• Ger fortfarande sken av att ha en lovande "av-och på-knapp"!

Lek: 

• Älskar fortfarande att LEKA, med människor och hundar!
• Gardinerna har han släppt, men morgonrockarna är favoriter! 
• Toarullen angrips om vi glömmer stänga dörren.
• Skinnsoffan i tv-rummet är inte så fin längre, men så är det också en gammal soffa som ska ut när Rudolfs valpperiod är över…  
• Kommer oftare och oftare spontant med leksaker och vill leka – kanon! Jobbar vidare med avlämnande på signal (handflata) och han börjar fatta. Men jag märker hela tiden att det känns mer naturligt för honom att sticka med grejen än att lämna. Är glad att jag har börjat med detta tidigt! 

 Övrig träning:

• Tränar nu mycket på signalkontroll på de få beteenden vi har. Tränar även sitt och ligg på avstånd. Har smygstartat lite med fjärren, vill utnytta de fina bakåtrörelser han bjuder i sitt och ligg. 
• Tränar omvänt lockande lite mer sparsamt och börjar successivt plocka bort det i stadgeträningen för att inte bli "beroende" av den signalen .  
• Har fortsatt befästa handtarget. Inte tränat så mycket pall.  
• Bjuder gärna beteenden spontant i mer stimmiga miljöer – kanon att han förknippar dessa med träning! 
• Blir duktigare på att hålla fokus och det verkar som han börjar få förståelse för att träning kan delas upp i pass med en början och ett slut!:-) Har börjat träna plats i grupp, vilket har funkat bra. Kör lite ”följa med kontakt” och har även börjat så smått med att han ska hitta sin fotposition vid sidan. Använder pekfingertarget. Tränar på att lyssna – växlar  tex snabbt mellan ”sitt” och ”ligg” vilka är inlärda helt utan handtecken. 
• Inkallningen funkar bättre och bättre. Har lagt in ett väntakommando som jag använder när han ska bli kopplad etc. för att bara kalla in när det får roliga konsekvenser (var lite slarvig med detta första månaden vilket gav en lite avvaktande inkallning).  
• Kan lägga sig på ca 20 m avstånd på kommando under promenaden. Är riktigt duktig på detta! 
• Har vallat lite anka och ger bild av att ha fin känsla. Blir väldigt lugn, tar ut avstånd själv och bibehåller i regel lugnet även om ankorna flaxar. Till min förvåning klarade han ”lägg dig” upprepade gånger medan han ”drev” ankorna!
•  Tränar en del på självkontroll vid grindar, dörrar etc och han fattar snabbt.  
• Ska jobba vidare mot en fin apportering – vill ha en tydlig målbild av att lämna saker i handen innan jag påbörjar träning av spår eller uppletande.
• Det har blivit en del koppelträning genom hunddagiset, Mimmi och 10 dagars vila efter att han blivit sydd i armbågen. Han är faktiskt riktigt duktig på att gå i koppel, än så länge. Ska försöka bibehålla detta! 

Ljud:

•  Reagerar inte på vanliga "småljud" längre (tv. telefon, motorer), bara om han blir väldigt överraskad.
• Har inte utsatts för skotträning denna månad. Däremot gillade han inte ”Hesa Fredrik” utan ville snabbt in i bilen (inträffade på Galgberget häromndagen). Blir inte förvånad om han blir skotträdd, men ska förstås förebygga så gott det går!”
• Inte riktigt lika skygg för dammsugaren nu, men han gillar den definitivt inte . Är väldigt söt när den kommer fram, dock… Kan slänga iväg ett par skall om dammsugaren står ”själv” och avstängd i ett rum. Framkallar många skratt hos oss! 

Underlag:

• Kan nu gå upp i sängen iförd tratt OCH med ett ca 40 cm långt ben i munnen…  
• Behöver inte klättra lika mycket nu när han kan hoppa:-)

Mat:

• Har dragit ner till 2 och då äter han alltid upp varje mål. 
• Tycker att matintresset ökar mer och mer! Gillar  allra mest korv, leverpastej och kattmar!  
• Vägde 11,8 vid veterinärbesöket 17/2. Han växer fort!   

Övrigt:

•  Mycket skräp i öronen, har dubbelkollat hos vet. men ingen inflammation. Riktigt duktig vid besök i samband med bettet. Verkar helt klart gilla att gå till veterinären och är duktig vid hanteringen! …
• Skepnaden av en ettrig terrier har vi inte sett till så mycket. Han har lugnat sig betydligt med detta och troligtvis blivit lite smartare!;-)
• Rumsrenhetsträningen har funkat kanon denna månad. Någon enstaka olycka och då pga att vi helt enkelt har glömt att han är liten valp! 
• Märker inte längre att han verkar frusen. Har nu gått över till nästa storlek på täcke som han har i bilen, även det från Qvittra. Snart dags att byta igen till det vi har fått från Martin och Stine. 
  

...ägnar jag mig åt hund. Fast i lite annan form: http://www.zoonen.com/artikel.asp?oid=2323630

Tack Hasse för ett fint reportage!

Som ni förstår har jag haft vansinnigt roligt under tiden. Det känns rätt lyxigt att få jobba med detta och att få möjligheten att bedriva studier på betald arbetstid. Inte nog med det - jag har dessutom kunnat ha med mig Rudolf på jobbet varje dag. Att bara "hänga med" har för hans del inneburit fin träning på att koppla av vid sidan om när någon tränar freestyle i samma rum och att sitta uppbunden i ett träd medan jag har engagerat mig i träning med andra hundar och människor. Detta har han fixat väldigt fint!

Någon frågade "hur känns det att jobba heltid?" Tja, hade jag bara jobbat heltid hade det nog varit rätt bekvämt:-) Företaget och kursverksamheten har jag ju fått sköta vid sidan om 40-timmarsveckan, liksom en del av studierna. Läser ju även en kurs i Malmö på halvfart... Hade inte topplocket gått på bilen en måndagmorgon när jag hade två veckors arbete i Halmstad kvar och därmed var extremt bilberoende, så hade allt blivit lite enklare. Ett stort tack till min familj för all service vi har fått av er under denna period - bogsering, fin lånebil och hjälp att ta hand om lilla audin.  

På pluggsidan återstår nu ett rätt så omfattande analysarbete som ska vara klart i maj.  När jag skrev min pedagogikuppsats lovade jag mig själv att inte fortsätta till nästa nivå...men nu är jag alltså mitt upp i det igen. Ångrar mig dock inte en sekund (än)- när man får möjlihget att göra något man brinner för så är det faktiskt inte så jobbigt!

 Rudolf hann skapa små "rutiner" under arbetsdagen. Samla ihop alla leksaker och ben under förmiddagen var en av dem.

Att "rätta in sig i ett led" och gå koppelpromenad kan vara en hel vetenskap för en liten kelpie.

Om någon leksugen figur dök upp på klubben under arbetsdagen så ställde Rudolf gärna upp. Här leker han med den fina schäfertiken "Queenie", 11 månader. 

När trevliga vänner, till exempel flocken Bergh, kommer på besök kan man passa på att hänga med på "Lizzies runda".

Igår fyllde Rudolf 4 månader. Avstämning kommer under veckan!:-)

 Som jag skrev i föregående inlägg så var det faktiskt en TREVLIG hund som bet Rudolf...:-) Stort tack till hund och ägare för kongen och det gulliga brevet - vi blev jätteglada båda två!

Idag har vi varit på återbesök hos veterinären och tagit bort dränet (heter det så?) Vi fick cred för att såret var rent och fint - skönt, för det har inte varit helt lätt att "vila" honom om man säger så.  Stygnen ska sitta i 10 dagar så det blir tratt en vecka till. Rudolf var riktigt glad hos veterinären. Trodde att han skulle vara lite mer skeptisk efter tisdagens besök. Det var bara just när de tog bort slangen som han vantrivdes, då skrek han som en stucken gris. I väntrummet flirtade han både med personal, djurägare och andra hundar. Härligt!

Man skulle kunna tro att existensen i tratt skulle kunna ha en hämmande effekt för en liten kelpie. Icke. Allt blir så mycket roligare i tratten, för nu är det ju SVÅRARE! Rudolf, som fram till nu har blivit väldigt låg när han ska få på sig halsband och koppel (varför vet vi inte), blir nästan glad när vi tar på tratten efter promenaderna. Även om vi får kämpa lite för att han ska inta viloläge så är vi förstås glada för att han verkar må så bra efter omständigheterna!

Bara för att man är i tratt upphör man inte att vara monster.

Lite tråkigt är det förstås på promenaderna när de andra får gå lösa medan man själv är kopplad.

Speciellt när de börjar leka med pinnar...

Men har man ett kelpianskt förhållningssätt så löser man problem och gör det bästa av situationen.

Hur ser världen ut upp och ner genom en tratt - ja, det vet man inte om man inte provar!

Snälla Farbror I-or är snäll och ställer upp på handikappanpassad dragkamp.

Men han ser förstås till att han vinner. SÅ snäll är han inte!

I och med att Rudolfs fysiska aktivitet är begränsad till "gå i koppel" funderar jag på att aktivera honom med lite grunder i ankvallning. Detta klipp med en annan 4-månaders WK-valp ger fin inspiration:

http://www.youtube.com/watch?v=KbdJDMgR2xE

(Samma typ av ankor som vi har här hemma!)

Undrar om detta går hem även på den svenska motsvarigheten till programmet?!

Med tanke på föregående blogginlägg kan det ligga nära till hands att ana att Mimmi har varit framme, men faktum är att hon är oskyldig och fortsätter att bete sig väldigt bra med valpenJ Denna gång är det jag som är skurken genom att totalt misslyckas i det jag ofta förespråkar på mina kurser ”att vara en bra coach för sig själv”.   

Sedan den 29 december 2007, dagen då Skalman fick tassa vidare, kan jag med handen på hjärtat säga att det inte har gått en enda dag utan att jag har ifrågasatt mig själv i rollen som hundägare. Innerst inne vet jag att de starka känslor inför det som har hänt i sig själva är ett bevis för att jag gjorde allt som stod i min makt för att han skulle bli en lycklig hund. Även mitt ständiga ifrågasättande av mitt handlande kan jag se som ett bevis för hur viktig Skalman var – och fortfarande är - för mig.

Samtidigt drabbas jag oerhört starkt av alla dessa ”sanningar” som uttalas i hunderiet, tex ”hunden blir vad du gör den till”, ”om ägaren spänner sig blir hunden aggressiv”, ”det är bara miljöträning”, ”du får den hund du förtjänar”, ”det är bara att slappna av”,  o.s.v.  Säkerligen har dessa uttalanden alltid existerat, men jag hörde dem helt enkelt inte innan jag blev Skalmans matte. När vi hade haft Rudolf ett par veckor skojade en person och sa ”Hur mycket har du hunnit förstöra av den här hunden då?”. Sånt känns även om det inte sägs av elakhet.

Rudolf har under sin tid hos oss fått hälsa på så många trevliga hundar som möjligt. I och med att det finns en del kelpie som har problem med andra hundar så vill jag försöka ge honom så många trevliga erfarenheter som möjligt medan han är valp. Så även igår, då jag hade en mycket trevlig, ung, mallepojk här på privat träning. Efter träningen frågade jag ägaren om inte Rudolf kunde få komma ut och hälsa.

Medan en rätt så intensiv hälsningsceremoni pågick blev jag väldigt förvånad över Rudolfs beteende då han verkade rädd och även visade tänderna upprepade gånger. Jag kände att något inte stod rätt till, men avfärdade det tyvärr som nojighet från min sida(…) Instinktivt ville jag ta undan honom, men litade alltså inte på den känslan utan intalade mig att Rudolf bara blivit överraskad över att det plötsligt fanns en främmande hund utanför huset.

 Efter ett tag upptäckte jag att Rudolf blödde ordentligt på benet. Trodde att han hade skrapat upp ett sår under ”leken”. När jag kom in och tvättade såret såg jag att det var rätt djupt. Dessutom satt det dumt till på en led, så det ville inte sluta blöda. Det hela slutade med veterinärbesök där de kunde konstatera att det var en bitskada. Rudolf syddes ihop med 5 stygn, fick drän insatt och får bo i en tratt några dagar…

Förstår inte hur jag - i all min nojighet - kunde missa att detta inträffade. Både jag och den andra hundägaren gissar att det hände direkt då de gick fram till varandra, vilket förklarar Rudolfs konstiga beteende därefter.

Många gånger när jag inte ville släppa Skalman lös blev jag ifrågasatt. Tyvärr ledde dessa ifrågasättanden till att jag även ifrågasatte mig själv på ett osunt plan. Har kommit i kontakt med många andra hundägare som har upplevt samma sak.

 Innerst inne är jag rätt säker på att när man får den där känslan att något är fel, så är det förmodligen det. Speciellt om man tycker mycket om och står väldigt nära sin hund. Jag kan utan problem släppa hundar jag passar – och inte känner särskilt väl - på ställen där jag aldrig skulle drömma om att ha Skalman lös. Troligtvis ligger det något i den känsla man grundar detta beslut på. Hade det bara handlat om mig så hade jag förmodligen varit lika nojig med alla hundar i dylika situationer. Jag är tex aldrig orolig för att I-or ska bli aggressiv när vi möter en joggare eller  att Mimmi ska dra efter en bil…

Vad jag vill komma till är att även om ägaren spänner sig och detta kan ha negativ inverkan på hundens beteende, så finns det förmodligen en grundläggande orsak till själva anspänningen hos föraren. Givetvis bör man sträva efter att fungera som en resurs för sin hund då det uppstår obehagliga situationer, men där är jag övertygad om att skvallerträning på förarens signaler är betydligt mer konstruktivt än att försöka ge sken av att vara avslappnad i ett läge där det faktiskt finns all anledning till hög anspänning.

Frågan är hur det hade gått om jag hade ”slappnat av och släppt kopplet” på Skalman…  Tror inte att någon person bakom ovan nämnda uttalanden hade ryckt in och tagit konsekvenserna i mitt ställe.

Jag är inte ute efter att lägga skulden på någon annan, givetvis är det mitt fel att jag inte hjälpte min hund när han hamnade i knipa. (Vill även understryka att jag definitivt inte lägger någon skuld på den andra hundägaren, då det var jag som insisterade på att de skulle hälsa. Personen ifråga var inte helt säker på hur dennes hund, som är strax under året, skulle bete sig mot valpen, men jag valde att chansa - ville ju inte vara nojig och överbeskyddande;-) Den andre hundägaren erbjöd sig även att ta undan sin hund direkt då Rudolf blev rädd.)

Däremot vill jag lyfta fram konsekvensen av besserwisser-mentaliteten som tyvärr är alltför utbredd i hunderiet – många borde tänka sig för både en och två gånger innan de uttalar sig om saker de inte har en aning om.  Jag har nu beslutat mig för att försöka stänga öronen för alla självutnämnda ”hundexperter” och börja lyssna mer på mina hundar igen. Inget ont som inte för något gott med sig.

Har haft riktigt dåligt samvete över min klantighet igår och för att jag har låtit mig påverkas av allt skitsnack. Förlåt Rudolf – jag ska bli en bättre och mer ansvarstagande matte från och med nu!

Den förlorade träningstiden ska jag använda till planering och framför allt peppning inför min och Rudolfs kommande karriär!

Tänkte att jag inte behövde ställa undan skorna efter morgonpromenaden nu när Monstret bor i tratt. Men liten kelpie - som efter omständigheterna verkar mår rätt väl - menar att tratten bara gör utmaningen roligare. Han har både lyckats släpa iväg kängorna och placera dem på ett kreativt sätt:-)

Det är många som höjer på ögonbrynen när jag har berättat att vi fortfarande inte har släppt ihop Mimmi med valpen. Visst är det rätt bökigt - och framför allt tråkigt - att inte kunna ha alla hemmavarande hundar lösa tillsammans. Alternativet för vår del hade varit att vänta med ny hund tills Mimmi inte finns längre. Med våra tidigare hundar har det, med träning och tålamod, funkat fint efterhand.

Vår strategi är att ge Mimmi gott om tid att upptäcka att den nya hunden inte vill henne illa (detta för att Mimmi ska må bra och för att förhindra omotiverade bitattacker på den nya hunden). Innan vi släpper ihop henne med en ny hund har vi hållit dem åtskillda inomhus med kompostgaller. Utomhus har vi haft en av dem kopplad under promenaderna. Vi har även tränat Mimmi på att pussa den andra hunden (detta för att ge henne positiva erfarenheter av att vara riktigt nära den andra hunden och för att ge henne ett alternativ när hon känner sig trängd). Själva pussandet har gett väldigt gott resultat - vi har flera gånger sett att hon varit på väg att "flyga på" I-or, varpå hon snabbt har slagit om och pussat honom istället. Det är häftigt att se!

Tyvärr råkade jag missa att stänga en dörr under Rudolfs andra vecka hos oss, vilket ledde till att han smet ut till Mimmi, som flög på honom direkt och gav honom en ordentlig fläskläpp. Han blev ordentligt skrämd vid tillfället, men hade inga problem att gå fram till Mimmi vid kompostgallret efteråt. Denna incident har följts av mängder av "Pussa valpen"-träning.

Nu har vi börjat släppa ihop Rudolf och Mimmi utomhus. Bildbeviset från gårdagens promenad ger ett härligt kvitto på den träning vi har lagt ner och de anpassningar vi har gjort.  Bilderna har ett väldigt stort värde för oss; dels är det underbart att kunna ha hundarna tillsammans och dels känns det väldigt roligt att Mimmi, trots att hon snart fyller 11 år, verkar ha funnit en ny lekkompis!

 Lite bakgrundsinfo för er som inte känner till Mimmis historia:

Mimmi umgicks och lekte med många hundar under sitt första år. Bitbeteendet utvecklades i 1-årsåldern. Inget särskilt föranledde detta, vad jag vet. Kajsa, min keeshond som var väldigt snäll mot alla, var den som först blev drabbad. Vid tillfället delade de bilbur.

Har på senare tid fått reda på att Mimmis pappa hade samma problematik (dvs bita när han kände sig trängd och inte släppa). Anledningen att de avlade på honom ändå var att ägarna trodde att detta var en effekt av att han var omplacerad flera gånger(...) Snarare var det väl så att det fanns ett väldigt starkt skäl som motiverade dessa omplaceringar.

Under Mimmis första år blev jag väldigt arg på henne då beteendet uppvisades. Detta hade ingen effekt.  Först när vi, genom att använda positiv förstärkning, lärde Mimmi alternativa beteenden, började vi se en förändring i rätt riktning.

 Mimmi har inga problem att vara lös bland andra hundar så länge de inte kommer fram till henne och hon upplever sig trängd.

Erbjudandet avser måndags- och torsdagseftermiddagar under vecka 9-12. Tider kan bokas fram till 17:45.  Vid önskemål kan det finnas möjlighet att förlägga träningen till ett ridhus i Tjärby (pristillägg 100:-/h).

 Från och med vecka 13 utgår jag från Slöinge, som vanligt. Mer info om kursverksamheten finns på min hemsida: www.freewebs.com/hundraprocent

Välkommen att boka en tid via jenny.wiback@hotmail.com