Under de senaste dagarna har det förekommit rätt så heta diskussioner i klickerkretsar (diverse bloggar och på www.klickerforum.se ). I takt med att det börjar växa fram olika inriktningar inom klickerträningen, tycks det också växa fram ett behov av att kategorisera vem som är vad, precis som inom många andra subkulturer i hundvärlden. När jag läste började jag förstås reflektera över var jag själv står i olika frågor, men efter ett tag kände jag att varken kunde eller ville placera in mig själv i något specifikt fack. Min stora drivkraft i mitt företagande och i min kursverksamhet är möjligheten att ständigt påverka, förändra, utveckla. Jag vill inte förbinda mig att följa ett visst koncept, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har sökt Canis instruktörsutbildning.

I instruktörsrollen påminner jag mig själv ofta om att en metod inte har något egenvärde om det inte finns goda förutsättningar för att den slår väl ut hos ekipaget ifråga. Det kan handla om förkunskaper, om inställning, om ambitionsnivå, om humör och om tekniska färdigheter. Den stora utmaningen som instruktör är - för mig - att försöka möta min ”elev” där denne befinner sig just nu och därifrån försöka utgöra en resurs i dennes utveckling. Eftersom det inte är livräddande insatser vi utför, utan en hobby, prioriterar jag motivation, självförtroende och träningsglädje hos båda parter i ekipaget, långt framför ”det mest optimala utförandet” enligt ett visst koncept eller enligt en metod.

Också i mitt eget hundägande inser jag mer och mer vikten av att prioritera arbetsglädje och känsla framför att följa ett koncept till punkt och pricka. Mina etiska ställningstaganden vill jag hålla stenhårt på, annars skulle jag inte trivas med mig själv som människa, men inom ramarna för dessa vill ge mig själv frihet att experimentera och gå på känsla, utan att värdera huruvida jag gjorde  ”rätt eller fel”. De flesta av de metoder som växer fram genom klickerträningen tilltalar mig mycket och stämmer väl överens med mina etiska ställningstaganden. När det kommer till vissa ”sanningar” och kontrollkrav som omöjliggör det vardagsliv jag idag njuter av tillsammans med våra hundar så drar jag öronen åt mig. Självklart vill jag i rimlig mån förhindra att min hund får möjlighet att utöva och befästa icke önskvärda beteenden, men inte till den gräns att andra personer inte kan leka med min hund för att de inte kan mina lekregler, att andra personer inte kan rasta min hund för att de inte är konsekventa med koppeldragandet, att jag inte kan ha hunden med mig i tv-soffan om jag inte pallar att inta rollen av en strukturerad hundtränare mitt i deckaren, etc. Jag tycker att man tappar alldeles för stor del av det goda i hundägandet om allt som sker ska vara strukturerat och tillrättalagt. Våra egna hundar har flera roller, träningskamrat är en av dem, familjemedlem en annan och ovärderliga vänner i vått och torrt en tredje.

När det gäller riktiga problembeteenden är kontrollbiten förstås en viktig aspekt för att komma tillrätta med problemen. Jag arbetade mycket med detta med Skalman, men det var oerhört svårt i och med att det var så mycket i en vanlig vardag som han berördes av. Och just detta – att det ibland är väldigt svårt – tycker jag  kommer  i skymundan i många diskussioner. Uttalanden som  ”Den hund du har speglar dina färdigheter som tränare” kan kännas som en kniv i hjärtat efter det jag har gått igenom och efter allt arbete jag har lagt ner. Om det vore lätt att ändra beteenden till vilken nivå som helst, så skulle vi ju inte ens behöva lägga särskilt mycket energi på att välja ras. Då skulle en basset, med hjälp av en duktig tränare  uppvisa samma entusiasm inför vallningsarbete som en rastypisk border collie. Och en cavalier skulle med hjälp av ”rätt” tränare uppvisa samma driv i skyddet som en rastypisk malle. Kanske glöms den genetiska aspekten bort i diskussionerna just för att den är så självklar, men för oss som har upplevt svåra problem med tråkiga följder så känns hurtiga uttalanden i stil med ”hunden blir vad du gör den till” väldigt tunga och lika orättvisa som "det är ledarskapet". Att beteenden kan påverkas råder det nog inga tvivel om, men till vilken grad, under vilka förutsättningar, med vilka resurser och till vilket pris?

80%-regeln är en annan faktor som tidigare har diskuterats flitigt i klickerkretsar . Jag gillar 80%-regeln som en metafor för varför vi inte 100% lyckanden i träningen behöver vara av godo. Om vi alltid gör ”alla rätt” så är träningen troligtvis för lätt genom att vi inte utnyttjar vår potentiella utvecklingsnivå. Väljer jag till exempel att gå en mattekurs i åttans gångertabell så kommer jag troligtvis ha god chans att uppnå 100% rätt på alla prov, men om jag istället läser”Matte E” och få cirka 80% rätt på de uppgifter jag utför så utvecklas jag betydligt mer.

Däremot trivs jag inte med att utvärdera min hundträning á la ”2 av 5 försök misslyckades, nu måste jag skriva en ny kriterieplan”. Det blir för statiskt för min smak och när jag har provat tycker att jag tappar såväl känsla som träningsmotivation. Jag gillar att försöka klura ut hur hunden tänker -alltså att även ägna mig även åt det som inte är observerbart- och jag tycker att det är för många påverkande faktorer att ta hänsyn till under ett träningspass för att det ska vara effektivt att dra slutsatser av antal lyckade försök.

Och om vi nu ändå är inne på 80%-regeln; om man gillar ett koncept så är det kanske god idé att sträva efter att hålla sig till ca 80% av det färdiga konceptet och därigenom lämna utrymme för egen utveckling. Gör vi allt ”enligt konceptet” till 100% så utnyttjar vi förmodligen inte vår fulla potential som hundtränare, eller hur!

Mitt nyårslöfte är att försöka leva efter 80%-regeln i andra delar av livet. När de egna kraven blir för höga kan det vara väldigt skönt att luta sig tillbaka mot det faktum att hade jag gjort allting rätt så hade jag inte varit särskilt effektiv. Om jag uppnår ca  80% i hur nöjd jag är med min träning, hur mycket jag hinner av det jag har tänkt mig, de studieresultat jag eftersträvar, nöjda kursdeltagare, trevligt bemötande gentemot människor i min omgivning ,o.s.v. så ligger jag ju rätt så bra till. Tänk så skönt att när träningen går åt skogen eller när jag kommer toksent till jobbet bara kunna säga "jag är effektiv enligt 80%-regeln;-)".

Att lyckas med 100%  inom dessa områden skulle förmodligen innebära att livet var väldigt förutsägbart och enkelspårigt, att jag saknade utmaningar och att jag var en rätt så neutral person. Någon loggbok på det hela tänker jag dock inte föra!:-)

På tal om inställning och vägval under det nya året - ta en titt på Yvonnes härliga blogginlägg från den 31/12! www.gemdales.se