Varning! Detta avsnitt kan avskräcka varenda bloggbesökare som inte är synnerligen intresserad av valpen Rudolf!:-) Har bestämt mig sen länge för att föra lite "dagbok" över Rudolfs utveckling. Märker, när jag tänker tillbaka på våra andra hundars valpperioder, att det är lätt att glömma alla små roliga detaljer. Har försökt att beskriva utan att värdera alltför mycket. 

Ambitionen är att uppdatera beskrivningen månadsvis. Hade egentligen inte tänkt lägga ut detta i bloggen, då jag har skrivit "till mig själv" men om det kan vara av intresse för någon annan så håll till godo!

Månadsavstämningen som skulle gjorts vid 6 månader fick stå tillbaka pga att jag hade så mycket i plugget just då. Känns som om det finns hur mycket som helst att skriva om våren, men jag ska försöka sammanfatta till de aspekter jag tycker är viktigast i utvecklingen. Och så lite träningsrapport, förstås!

Till vår förvåning börjar den bruna lilla grisen vi köpte utvecklas till en riktigt stilig hund. Liksom de andra kelparna här hemma stortrivs han på stranden!

Rudolf går allt oftare under smeknamnen Ruff eller Ruffe. Han är fortfarande en hund med många sidor, varav merparten är väldigt positiva. Hans labradorliknande hälsning där hela bakpartiet vigglar med svansviftningarna används fortfarande flitigt. Han hälsar gärna på stora som små. Om någon ger honom ett leende tar han det direkt som en hälsningsinvit och om han själv får bestämma svarar han med ett kelpieleende tillbaka – dvs mängder av svansviftningar och minst lika många pussar.  

Överraskningsmoment kan han fortfarande reagera på med skall. Oftast är det dock på saker där det är logiskt att han reagerar – och ibland till och med önskvärt då han gör en bra insats som ”vakthund”. Bilar bryr han sig inte alls om längre. Upplever att han är duktig både på att generalisera och sortera. När kossorna för första gången under Ruffes tid hos oss hade släppts ut i en hage vi passerar dagligen visade han lite reaktioner med ragg och skall. Därefter undersökte han vad det var och konstaterade snabbt att de verkade vara fredliga varelser. Dagen därpå gick han förbi helt lugnt och bara tittade på dem.

 Ruffes första möte med kossorna :-)

När vi sedan har passerat andra kor i andra hagar är han bara ”glad och intresserad”. Det har även hänt att han lägger sig ner och ”eyear” – med andra ord verkar han snabbt ha fått ökad förståelse om vad dessa djur är bra för…:-) Liksom med hästarna har vi skvallertränat lite och kommandot ”var är hästen” innefattar numera både hästar och kor:-)

 Hästar har han för övrigt mycket mer positiv förväntan på nu. Oftast säger han inget om de skrittar förbi gården, men om de travar eller galopperar kan han slänga ur sig några skall.  På tal om boskap har det blivit några vallningspass i hagen. Än så länge i lina eller lös runt fålla. En träningshage är på g. Av det lilla vi kan av vallning, tycker vi att det ser lovande ut. Han är relativt cool och lyhörd i hagen, men samtidigt intensivt intresserad av fåren. Flankerandet verkar naturligt för honom och han lyssnar bra både på ligg- och framkommandon. Har inte heller gett intryck av att låsa sig i eye som den gode I-or utan det blir lite mer action!

…och på tal om träning så är vi i igång med lite delar i lydnaden. Han provar sig gärna fram och är rolig att jobba med. Den svåraste biten är att han lätt tappar koncentrationen, speciellt inledningsvis i passen. Precis som Farbror I-or gjorde i sin ungdom kan han låsa sig i ”blängande”. Jobbar själv på att tänka till ordentligt i planeringen för att kunna ge både honom och mig själv bilden av att lydnadsträning är ”action och fullt fokus”.

På senaste tiden har vi tränat ”bakåttänk” vilket bland annat har innefattat backa framför mig, backa vid sidan, vänster om, sitt och ligg från stå inför fjärren, samt lite bakåtkryp. Trivs själv bra med att tematisera utifrån vad jag vill att hunden huvudsakligen ska ha förväntan på och tycker att det har gått relativt snabbt att få fram de olika delarna genom att samköra på det här viset. Stadgedelar har vi också pillat lite med och han har betydligt lättare för att ligga och lite svårare för att sitta längre stunder. Tror att jag ska följa de råd jag brukar ge mina kursdeltagare – att tidigt försöka få fram hög förväntan på längre kvarsittanden, för att slippa de så vanliga problemen på sitt i grupp i de högre klasserna:-)

 Annat vi har pillat lite med är hoppet, ingångar, samt ligg i rörelse. Nya delar som jag är sugen på att introducera närmast är ställande och sättande i rörelse, samt apportering (det värsta generella valptuggandet har avtagit, så det kan nog vara läge nu). Har jobbat mycket med att han ska välja att komma direkt till mig med upplockade leksaker och det sitter långt inne hos den lille grabben, men jag tycker träningen ändå ger resultat – vi har en bra kamplust att bygga på. Nästa tema får nog bli ”avlämnanden” – kanske får vi in både träapport, metallapport, vittringspinne, föremål i spåret, samt uppletande. Och så vidareutveckling av föremålshantering i leken förstås. Har inte tematiserat så medvetet med någon tidigare hund, men det känns som sagt kanon. Inte minst för att det ger mig som tränare struktur och fokus.

Vi försöker utnyttja tillfällen till träning på nya platser. Bland annat får Ruffe åka med om jag ska småhandla i byn och så tränar vi lite utanför affären. Sist hade vi turen att tajma skolbussen. De tuffare killarna ville förstås gå så nära hunden som möjligt –om de hade vetat vilken nytta de gjorde hade de förmodligen låtit bli!;-) Jag anade scenariot i god tid och hann lägga Ruffe plats. Killarna gick så nära man kan gå utan att kliva över hunden. Ruffe var jätteduktig. Svansen gick, han sneglade på killarna, men valde rätt. (Hade valet fallit på att flyga upp och hälsa så utsatte jag hellre dessa grabbar för det, än en oskyldig pensionär:-) Faktum är att Ruffe – peppar, peppar – faktiskt inte en enda gång har hälsat ”olovligen” på hund eller människa och då är han ändå lös för det mesta.

Nyfunna glädjeämnen i livet är lantpaté och insekter. Det förstnämnda utnyttjar vi som belöning, det sistnämnda som störning.

Mimmi och Ruffe har verkligen funnit varandra. Nu är de tillsammans dygnet runt och har till och med somnat i biabädden ihop (det är ett STORT steg för Mimmi, I-or är den enda övriga hund hon har klarat detta med). För ett par veckor sedan fick Mimmi dock ett spel – efter många veckors harmoni - vilket gjorde Ruffes mule rödare än vanligt. Även I-or fick sig ett par tykna gläfs den dagen och oss höll hon sig undan ifrån. Det var tydligt att hon inte mådde bra, men som tur var kom den goa lilla Mimmi tillbaka dagen därpå. Ruffe verkade inte ta så illa vid sig, men det syns tydligt att han förstår allvaret och är duktig på att läsa av hennes signaler. De leker mycket och det känns så kul att de två har väldigt stor glädje av varandra i vardagen. I-or är fortfarande en duktig Farbror och Ruffes stora förebild.

Vid tillfällen då främmande hundar går rakt emot honom kan han ge ett lite spännigt  bemötande med skall, men är allt som oftast väldigt trevlig när han hälsar och leker gärna. Umgänge med och bemötande av andra hundar är ju generellt inte en av kelpiens styrkor - vi har haft tur med I-or - så för säkerhets skull skvallrar vi på med de hundar som dyker upp lite plötsligt, oväntat och rakt på.   

Ruffe funkar fint i lek med andra hundar, här med BC-tiken Saga. En av hans favoritkompisar! 

Ruffe verkar rent förälskad i 5-månaderstiken Tea (en jack russel / shih-tzu-blandning som har fallit väldigt väl ut).  

Som jag tidigare har berättat har han arbetat litegrand som ”cirkelledare” och funkar väldigt fint i detta arbete. Främst av denna anledning har vi försökt vara extra konsekventa med att ha fyra tassar i backen när man hälsar och det har gett resultat. Visst kan det komma ett par glädjehopp, så definitionen ”bra” utgår från att han är WK-valp. En sak jag försöker jobba bort just nu är att han gärna inleder en hälsningsceremoni med skällande. Tidigare hade han lättare att skälla om han blev osäker (det kan fortfarande uppstå på människor som dyker upp plötsligt på håll och ser skumma). Nu är han betydligt mer framåt och välvilligt inställd, men skallen kan vara kvar men med ny betydelse (kom och hälsa på mig). Det komiska i situationen är att han låter precis som I-or när han blir glad, men med lite ljusare röst:-) Absolut inget stort problem, men jag tycker att det blir betydligt trevligare för alla utan skällandet.

För övrigt har han väldigt lätt till skall om jag jämför med Mimmi och I-or. Nästan som en kees, faktiskt! Upplever dock att vi går åt rätt håll med det och han är fortfarande väldigt lugn och avslappnad när han lämnas i bilen eller blir uppbunden. Skönt!

Sammanfattningsvis är jag väldigt, väldigt, glad över min mysiga lilla valp. Uppfattar honom verkligen som en blandning av alla våra tidigare hundar. Ibland är han kusligt lik Skalman, både på gott och ont. Många har sagt att ”du kan inte jämföra med Skalman”. Vet att det sägs i all välmening, men Skalman har en så stor plats i mitt hjärta och finns med mig varje dag, så något annat vore omöjligt. Och varför kan man inte jämföra? Tror att de flesta - medvetet eller omedvetet - jämför en ny hund med tidigare hundar.  De små tendenser jag tidigt anade att Ruffe är den lite nojigare sortens WK visade ju sig dessutom stämma (några menade att jag ”såg fel” av rädsla för att få Skalmans problem i en ny hund men jag anser att jag såg precis rätt:-).

En stor viktig skillnad, som jag också har lyft fram sedan första veckan, är att Ruffe inte uppvisar tendenser till all den negativa stress Skalman bar på. Reaktiv, lite bufflig som alla WK och ibland nojig – men ingen stress eller totala blockeringar. För Skalmans del var det ju just den extrema stressen som var det värsta och vi sa många gånger att hade han sluppit den så hade det förmodligen gått att hjälpa honom på ett bättre sätt med allt det andra.  

Ruffe har livsglädje. Han trivs med livet, han fixar att vara ensam utan problem, han klarar att sortera och undersöka även om han blir skrämd och han generaliserar sina positiva upplevelser så att han inte alltid behöver börja om från noll. Han är tillgänglig, fjäskar mer och mer ju närmare någon kommer och det är aldrig någon som blir rädd för honom. Detta alltså till skillnad från Skalis, men positiva likheter med Skalis är hans följsamhet, lyhördhet, kelsjukhet. De har även många likheter i leksätt och konstigt nog vissa ”vanor” och rutiner här hemma.

Ibland vill jag tro på reinkarnation och jag vill tro att Skalman har kommit tillbaka i en annan kostym, med ett gott och harmoniskt hälsotillstånd. Det lättar den stora sorgen och saknaden något. Ruffe är en fantastisk liten terapeut som steg för steg hjälper mig att komma tillbaka till hundägandets glädjeämnen. Han har redan en stor plats i mitt hjärta och jag är väldigt tacksam över att få vara hans matte.

 

Lotta

30 maj 2009 14:47

Läser dina sammanfattningar med stort intresse eftersom en wk står högt upp på listan inför nästa gång det är dags att skaffa hund. :)

Och naturligtvis jämför man med tidigare hundar! Hade själv en äkta problemhund (schäfer) som första hund och fortfarande, när den "nya" är nio år, så jämför jag och förundras över de stora skillnaderna.

http://www.bruksterrier.se

 

Camilla Svenäng

30 maj 2009 16:04

Härligt att läsa! Speciellt de sista styckena som handlar mer om det här med hund i allmänhet och inte så mycket om tävlingsträning i synnerhet. Vad skönt att Rudolf är en så bra terapeut! Jag vet precis hur jobbigt det är med tankar på ny hund efter en tuff erfarenhet och det är modigt och starkt av dig att "ge dig på det" igen.

Tycker att du och Rudolf verkar vara ett kanonteam nu när jag fick se er lite i action i går!

http://www.blogtown.se/blog.php?id=RastaHunden

 

Åsa och Popsy

1 juni 2009 09:40

Jag funderar på att spara din "valpdagbok" till dagen D när jag äntligen skaffar valp (låååångt framme), för insiration och motivation. WK vinner alltmer mark i mitt rasval...

 

Cina

7 juni 2009 23:17

Härligt att läsa alla tankar om och med Ruffe.

/ Cina

http://www.boxerpag.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Utmaningen från I-or är antagen   Välkommen till vår nya blogg "HUNDra ord" som finns på vår hemsida! ...

  Knappt hade vi hunnit lämna tillbaka ett par extra apögon till dess rättmätige ägare, förrän någon annan glömde sina... Återfås mot beskrivning.   Tack för alla grattisar, de får  svansen att vifta. Extra tack till Fia för  praktiskt samordn...

   Då är man inte vem som helst längre - jag har blivit champinjon!  Efter ett par uppvärmningstävlingar fixade vi detta på tre raka och jag säger som Henke Larsson - "Njaee, jag é helnöjd". Å Apornas och mina egna vägnar vill jag inledning...

Först och främst vill Fredrik och I-or TACKA för alla "grattisar"!   23/2 bjöd på fler tävlingsframgångar: Sussie och groenendaeltiken Himbi som tränar här fixade sin uppflyttning till lydnadsklass tre! Stort grattis!!!   Under helgen som gic...

   Ja, det är lika bra att komma till sak direkt. Igår genomförde jag och min apa årets första lydnadstävling - och hej vad det gick. Vi fick ihop PB på 283,5 poäng och det andra förstapriset är nu i hamn. Vet inte om det egentligen var lite dum...