Vi har åter besökt vårt favoritresmål Grekland. Denna gång bar det av till ön Samos och fiskebyn Kokari, vilket visade sig vara ett riktigt lyckokast. Där var så otroligt trivsamt på alla vis och när det var dags för hemfärd infann sig en stark ångest. På flyget satt jag och försökte konkretisera vad det egentligen var som gjorde att jag praktiskt taget skulle kunna tänka mig att flytta till Kokari och knappt ville åka hem. Det klassiska - det vill säga härliga stranddagar, långa härliga kvällar med mysiga restaurangbesök, vacker natur och lyxig avkoppling där dagens svåraste beslut utgörs av vilken solsäng man ska välja och vad man ska äta, är förstås något man skulle kunna tänka sig att fylla flera av årets dagar med.

Kokari by night!

Men denna gången var det något mer. Dels är Kokari outstanding av de grekiska resmål jag tidigare har besökt - detta var min och Fredriks femte Greklandsresa tillsammans, vår andra tillsammans med svärmor och min tolfte  totalt. Där var oerhört rent och fräscht, samtidigt som det inte var exploaterat på något negativt vis utan genuint grekiskt.

Jag fick mycket inspiration till hem och trädgård!

Djuren såg välvårdade ut - en del av de strosande gatuhundarna var till och med riktigt feta och de flesta hade halsband. Någon hade till och med fästinghalsband!

Tyvärr inte så bra bildkvalitet på denna bild, men den föreställer byns ruggigaste hund - liknade någon slags blandning mellan lagotto, puli och softis - som har lagt sig på rygg vid min stol för att bli kliad på magen:-) Vad övriga restauranggäster tyckte förtäljer inte historien. Vi mötte denna tik så gott som varje dag, en riktigt härlig bekantskap!

Byns äldsta hund?` 

Många av katterna hade väldigt vackra kostymer!

Ännu en snäll "luns", kanske med inslag av cattledog?

Fyra katter som njuter av sin siesta!

En ny vän som fick hjärtat att slå ett extra slag. Så lik Skalman - jag nästan sprang emot honom och ägaren kom raskt gående för han var nog rädd att jag skulle stjäla hunden:-)

När den gamle mannen som ägde hunden förstod att vi bara skulle klappa och fotografera berättade han stolt att hunden var 3 år och älskade turister. Fick många ivriga pussar. Först blev jag jätteglad, sen lite ledsen...

Tyvärr var det ont om åsnor på ön. När vi väl fick syn på en, under en rundtur på ön, flög jag ut ur hyrbilen med kameran i högsta hugg, ungefär som en tysk turist i Sverige som fått syn på en älg:-)

Att ha en underbar strand med kristallklart vatten, mysiga gränder med små butiker och hamnpromenad med flera härliga restauranger inom promenadavstånd från hotellet gav också ett stort plus. Invånarna var väldigt trevliga och trots att vi var där under en av säsongens sista veckor kändes deras engagemang och välvilja äkta. När vi pratade både med invånare och andra turister så var alla överens om att det infann sig en speciell känsla i Kokari och de har många återkommande gäster. Kanske blir det så att våra upptäcksresor i den grekiska ö-världen är slut och att vi också väljer att återvända dit framöver.

Det sammanfattande svaret jag kom fram till där på planet var ändå var att vi verkligen levde i nuet den här veckan. Vi hade inte en enda tid att passa. Mötte vi till exempel en hund på gatan så var det den och inget annat som upptog våra tankar. Vi införde snabbt eftermiddagsrutinen att unna oss något gott på vägen hem från stranden - till exempel en god islatte eller en milkshake - och hade verkligen tid att bara sitta och njuta. Men är inte livet för kort för att bara ha det så här bra en enda av årets veckor? För många är nog en lösning att jobba mer - tjäna mer pengar - så att man kan resa mer. Tanken slog mig som hastigast, men jag insåg snabbt att då får jag mindre av det jag vill ha - nämligen möjligheten och förmågan att leva i nuet.  Vår härliga Greklandsvecka hoppas jag att vi får möjlighet att behålla, men jag önskar samtidigt mer av den känslan under årets andra 51 veckor och i vardagen.

Dessa tankar, tillsammans med inspiration av grekernas livsstil och inställning, har lett till att Fredrik och jag nu har beslutat oss för att gå ner i arbetstid och kommer båda att gå ner till 80% ett tag framöver. Vi har mycket vi vill hinna med under vår fritid den närmaste tiden och varken husrenovering eller hundträning är något vi vill skjuta upp - huset måste tas omhand och hundarna åldras snabbt. Hade vi fortsatt i samma tempo den närmaste tiden hade vi antingen fått ändra målsättningarna, eller blivit väldigt stressade och besvikna. Vad är det egentligen man skyndar mot?  Både husprojekten och hundarna har vi valt som inslag i livet för att det är kul att genomföra, inte för att bli klara och prestera. Därtill vill vi ha en vardag där man har ro att sätta sig vid pianot, se en bra film, krypa ner i soffan med en bok, umgås med vänner och njuta av en islatte på trappan. Inte bara då och då, utan rätt ofta. Just nu är båda i en arbetssituation där vi har möjlighet att välja hur mycket vi vill jobba, en fantastisk möjlighet egentligen - inkomsten kan vi kontrollera och styra konkret, till skillnad från hälsa och välmående som snarare blir en spin-off-effekt av det andra. Det blir kanske inte mer pengar att resa för, men det blir garanterat mer tid att njuta av.

Utsikt från solsängen.  

Vackra omgivningar.

En av insikterna på flyget var att det är ju inte milkshaken i sig eller de halmbeklädda parasollen som gör det, utan att ha tid att njuta av dem!

Jag ska aldrig mer säga att jag inte har tid, för det är inte sant. Så länge vi lever har vi tid.

Tack Fredrik och Svärmor för en riktigt härlig vecka. Tack mamma och pappa, samt Yvonne för hjälp med djuren. I-or kommer själv att berätta om hans och Ruffes vecka på Gemdales.