Nu blir det sista månadsavstämningen för Ruffe och han har dessutom hunnit fylla 13 månader i skrivande stund. Kort sammanfattat så börjar bitarna verkligen trilla på plats nu. Under de senaste träningspassen har det känts som att arbeta med en "ny hund", det har varit lätt att få fokus, relativt enkelt att arbeta bland störningar och han har uppvisat en riktigt härlig och intensiv attityd. Det har funnits stunder - ganska många - då jag har undrat om vi verkligen var "rätt på det", eftersom jag inte tyckte att träningen gav förväntad respons. Men med ett citat från Niina Svartberg i bakhuvudet "underskatta inte mängdträningens betydelse", samt inställningen att det får ta den tid det tar så har jag ändå lyckats lita på känslan och ta det hela med relativt stor ro:-)

Idag fick vi till exempel till en fin tävlingsmässig kedja, inkallning-rutan -hopp, med träningsgänget. Ett stort plus var att vi genomförde detta relativt ouppvärmda (innan har detta tagit mkt tid) och med en del störningar som tidigare varit mycket svåra för honom. Också under resten av träningen uppvisade han kanonattityd! Just nu har han även riktigt fin förväntan på att snabbt (relativt ) komma tillbaka med bollar och trasor. Ett minus med intensiteten är att han har lättare att få ljud, så det måste jag se upp ordentligt med. Men tusen gånger hellre en Ruffe som är på och vill för mycket, än "gamla" Ruffe som ganska ofta var någon helt annanstans... Även om det hade varit skönt att få en av de hundarna som lite mer medfött har "rätt" attityd, så känns det lite häftigt och extra värdefullt att detta är något vi har jobbat upp tillsammans!

Ruffe tränar platsliggning med ordentlig störning (en favoritmänniska på backen och en annan bakom är inte helt enkelt när man heter Ruffe:-) Bilden har jag stulit från Fias blogg   

Med facit i hand har det nog handlat mycket om mental mognad för den lille mannen. Nojig kan han fortfarande vara - och de iakttagelser jag gjorde på hans första avstämning - har visat sig stämma till stor del. Han älskar fortfarande människor - i synnerhet barn - är fortfarande skeptisk till nya hundar, kan bli skrämd vid överraskningar och har viss ljudkänslighet som dock verkar mkt träningsbar. Hästar är numera oftast ok och bilar bryr han sig inte alls om. Dammsugaren har han också blivit vän med. Vallning tycker han är superkul och överlag är han rätt så lyhörd och enkel att leva med. Väldigt kelsjuk fortfarande och en lustig liten hund som lockar till många skratt. Han funkar kanon med våra egna hundar och delar utan problem både hundgård och bilbur med I-or. En sak hade jag dock väldigt fel om - jag trodde att han skulle ha dåliga höfter. Dels på grund av hans långa sladdriga bakben och dels på grund av statistiken i stamtavlan. Men det visade sig att han till och med har A-höfter. Härligt! Veterinärbesöket gick kanon, han charmade många på djursjukhuset och veterinären undrade om han varit labrador i ett tidigare liv...

Jag börjar våga tro på att jag har fått en härlig hund att arbeta med, en hund som är relativt okomplicerad i vardagen och som jag kan sikta högt med i tävlingskarriären. Idag har vi haft en toppendag tillsammans som har innehållit träning i två olika ridhus (så ambitiösa brukar vi inte vara), en runda inne i stan och jobb på Plönninge. Min lille Rudolf är verkligen mysig att ha med som sällskap, både på jobbet och under den lediga tiden. Nu håller jag tummarna för att det får fortsätta kännas så här bra!

Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera lydnadslandslaget som har tagit guld i Nordiska!!! Imorgon ska vi påbörja lite privat träning för Mona - men den var faktiskt bokad innan hon blev guldmedaljör:-)