…är det för oss i dubbel bemärkelse. Idag är det två år sedan vår älskade lille Skalman fick tassa vidare. Det sägs att första året är det värsta, men för mig har andra året varit – om möjligt – ännu svårare. Saknaden växer alltmer ju längre tid det går sedan sista dagen tillsammans. Ångesten kring beslutet växer när minnena av hur dåligt han mådde börjar blekna. Som med alla hundar som har lämnat oss är det de positiva minnena som stannar kvar, vilket förstås är bra ur en synvinkel, men det blir inte enklare att ge sig själv ett övertygande svar på den fråga jag ställer mig varje dag - ”Gjorde vi rätt?” . Det som hjälper mig är dagboksanteckningar som påminner om hur det verkligen var  (tack Pia för att du tipsade om det) och att  vi var två om beslutet - två personer som levde med Skalman och som älskade honom väldigt, väldigt mycket. Tack Fredrik för ditt tålamod med  mina tankar.

Mimmi, I-or och Ruffe är världens bästa terapeuter. Tack för all glädje ni ger och för att ni hjälper mig att fokusera framåt.

Det är också i det närmaste ett år sedan Ruffe flyttade hit. Det har inte varit helt enkelt känslomässigt att knyta an till en ny hund –jag är själv förvånad över det, men inser samtidigt logiken i att vara livrädd för att uppleva samma smärta en gång till. Tyckt om honom mycket har jag förstås gjort från dag ett, men det där att våga tänka riktigt långsiktigt - och att våga se sin hund som sin bästa vän som alltid finns där- har tagit längre tid än vanligt. Kanske har det blivit svårare av att både jag och Fredrik tycker oss se en stor del av Skalmans personlighet i Ruffe. Som jag nämnt tidigare känns det ibland som om Skalman har kommit tillbaka som en välmående hund i ny kostym och utan stress. Ofta väljer jag att tro det och jag önskar av hela mitt hjärta att det är sant.

Skalman - jag tänker varje dag på om och hur jag hade kunnat hjälpa dig på ett bättre sätt. Jag hoppas vi gjorde det bästa för dig, att du är en lycklig hund nu och att du väntar på oss vid regnbågsbron. I varje tår finns ett vackert minne och ett bevis för hur mycket jag älskar dig. Tårarna tar aldrig slut.