En självklarhet för många, men inte för oss. Mimmi är fortfarande

fantastiskt duktig med valpen. Inomhus skyndar vi långsamt, men utomhus funkar det lika bra som med I-or.

Kloka I-or håller sig i bakgrunden:-)

11 år nästa månad, men valpen i Mimmi lever kvar. På skogsrundan för ett par veckor sedan gjorde hon detta fynd mitt i skogen. En riktig skatt för Mimmi som alltid har gillat små söta leksaker:-) Hon bar den hela vägen hem och har den nu som sällskap i sin box i hundgården.

Ett och annat kelpierace blir det också, antingen själv eller tillsammans med valpen. Tyvärr är det svårt att få bra bilder på detta, för det går undan, men jag tror att jag har lyckats fånga "leendet" i Mimmis ansikte när hon genomför denna procedur. För övrigt har hon inte haltat på väldigt, väldigt länge och jag överväger fortfarande om chanserna för det sista brukscertet behöver vara förlorade...:-) Igår gjorde Mimmi ett kanonfint spårarbete och idag ett riktigt bra uppletande... Inte drömhunden att starta på tävling när hon inte är ordentligt tränad, men vi har ju egentligen inget att förlora så länge hon inte får ont... Men viktigast av allt är att Mimmi verkar må så bra och det glädjer oss att vi dagligen får se "den lyckliga valpen" i henne!

En annan liten stjärna som börjar komma igång med bruksträningen. Använder än så länge bara "papprullar" som föremål eftersom han förknippar dessa med "lämna i handen".  Det är definitivt 

ingen självklarhet för denne herre att LÄMNA saker. Handdutt och kampbelöning har gett fina resultat, men jag får ständig hejda mig för att inte avancera för snabbt. Är så ivrig att komma igång på riktigt både med spår och uppletande. Idag sköt någon ett jaktskott i skogen där vi tränade, vilket han inte ens verkade notera. Skönt! 

Att en liten kelpie kan ta av sig täcket själv är inte så förvånande, men döm om min förvåning när jag skulle ta ut Rudolf ur bilen för ett par veckor sedan och han hade tagit på sig täcket själv. Sen att det inte blev helt korrekt är ju inte så konstigt när man bara är fyra månader...

Rudolf, eller Ruffe som vi allt oftare kallar honom, börjar förstå att hästar inte är livsfarliga. Här samspråkar han med en ny vän borta på ridskolan, vilken vi besökte just i detta syfte.

Tidigare i veckan spenderade jag och Rudolf en heldag i Göteborg där vi hämtade hem vår nyrenoverade bil från min snälla bror, samt passade på att besöka släkt och vänner. Rudolf skötte sig exemplariskt. Här på bilden har vi just anlänt till första anhalten och trots en stor rondell och mycket trafik strax bakom honom la han sig obekymrat ner på gräset. Det enda som bekymrade honom under hela dagen var bankande ljud från ett bygge, men han kunde släppa det relativt snabbt igen. Saker som att kunna stå helt avslappnad i kön till ett gatukök och att kunna passera mitt igenom en lekpark full med barn utan att hunden stressar upp sig det minsta, värdesätter jag högt.

Att Mimmi hoppar i ån behöver definitivt inte vara ett vårtecken (snarare kan tillfällig sinnesförvirring åberopas), men när I-or väljer att sätta ner sina tassar i vattnet, då vet man definitivt att våren är på g!