Med tanke på föregående blogginlägg kan det ligga nära till hands att ana att Mimmi har varit framme, men faktum är att hon är oskyldig och fortsätter att bete sig väldigt bra med valpenJ Denna gång är det jag som är skurken genom att totalt misslyckas i det jag ofta förespråkar på mina kurser ”att vara en bra coach för sig själv”.   

Sedan den 29 december 2007, dagen då Skalman fick tassa vidare, kan jag med handen på hjärtat säga att det inte har gått en enda dag utan att jag har ifrågasatt mig själv i rollen som hundägare. Innerst inne vet jag att de starka känslor inför det som har hänt i sig själva är ett bevis för att jag gjorde allt som stod i min makt för att han skulle bli en lycklig hund. Även mitt ständiga ifrågasättande av mitt handlande kan jag se som ett bevis för hur viktig Skalman var – och fortfarande är - för mig.

Samtidigt drabbas jag oerhört starkt av alla dessa ”sanningar” som uttalas i hunderiet, tex ”hunden blir vad du gör den till”, ”om ägaren spänner sig blir hunden aggressiv”, ”det är bara miljöträning”, ”du får den hund du förtjänar”, ”det är bara att slappna av”,  o.s.v.  Säkerligen har dessa uttalanden alltid existerat, men jag hörde dem helt enkelt inte innan jag blev Skalmans matte. När vi hade haft Rudolf ett par veckor skojade en person och sa ”Hur mycket har du hunnit förstöra av den här hunden då?”. Sånt känns även om det inte sägs av elakhet.

Rudolf har under sin tid hos oss fått hälsa på så många trevliga hundar som möjligt. I och med att det finns en del kelpie som har problem med andra hundar så vill jag försöka ge honom så många trevliga erfarenheter som möjligt medan han är valp. Så även igår, då jag hade en mycket trevlig, ung, mallepojk här på privat träning. Efter träningen frågade jag ägaren om inte Rudolf kunde få komma ut och hälsa.

Medan en rätt så intensiv hälsningsceremoni pågick blev jag väldigt förvånad över Rudolfs beteende då han verkade rädd och även visade tänderna upprepade gånger. Jag kände att något inte stod rätt till, men avfärdade det tyvärr som nojighet från min sida(…) Instinktivt ville jag ta undan honom, men litade alltså inte på den känslan utan intalade mig att Rudolf bara blivit överraskad över att det plötsligt fanns en främmande hund utanför huset.

 Efter ett tag upptäckte jag att Rudolf blödde ordentligt på benet. Trodde att han hade skrapat upp ett sår under ”leken”. När jag kom in och tvättade såret såg jag att det var rätt djupt. Dessutom satt det dumt till på en led, så det ville inte sluta blöda. Det hela slutade med veterinärbesök där de kunde konstatera att det var en bitskada. Rudolf syddes ihop med 5 stygn, fick drän insatt och får bo i en tratt några dagar…

Förstår inte hur jag - i all min nojighet - kunde missa att detta inträffade. Både jag och den andra hundägaren gissar att det hände direkt då de gick fram till varandra, vilket förklarar Rudolfs konstiga beteende därefter.

Många gånger när jag inte ville släppa Skalman lös blev jag ifrågasatt. Tyvärr ledde dessa ifrågasättanden till att jag även ifrågasatte mig själv på ett osunt plan. Har kommit i kontakt med många andra hundägare som har upplevt samma sak.

 Innerst inne är jag rätt säker på att när man får den där känslan att något är fel, så är det förmodligen det. Speciellt om man tycker mycket om och står väldigt nära sin hund. Jag kan utan problem släppa hundar jag passar – och inte känner särskilt väl - på ställen där jag aldrig skulle drömma om att ha Skalman lös. Troligtvis ligger det något i den känsla man grundar detta beslut på. Hade det bara handlat om mig så hade jag förmodligen varit lika nojig med alla hundar i dylika situationer. Jag är tex aldrig orolig för att I-or ska bli aggressiv när vi möter en joggare eller  att Mimmi ska dra efter en bil…

Vad jag vill komma till är att även om ägaren spänner sig och detta kan ha negativ inverkan på hundens beteende, så finns det förmodligen en grundläggande orsak till själva anspänningen hos föraren. Givetvis bör man sträva efter att fungera som en resurs för sin hund då det uppstår obehagliga situationer, men där är jag övertygad om att skvallerträning på förarens signaler är betydligt mer konstruktivt än att försöka ge sken av att vara avslappnad i ett läge där det faktiskt finns all anledning till hög anspänning.

Frågan är hur det hade gått om jag hade ”slappnat av och släppt kopplet” på Skalman…  Tror inte att någon person bakom ovan nämnda uttalanden hade ryckt in och tagit konsekvenserna i mitt ställe.

Jag är inte ute efter att lägga skulden på någon annan, givetvis är det mitt fel att jag inte hjälpte min hund när han hamnade i knipa. (Vill även understryka att jag definitivt inte lägger någon skuld på den andra hundägaren, då det var jag som insisterade på att de skulle hälsa. Personen ifråga var inte helt säker på hur dennes hund, som är strax under året, skulle bete sig mot valpen, men jag valde att chansa - ville ju inte vara nojig och överbeskyddande;-) Den andre hundägaren erbjöd sig även att ta undan sin hund direkt då Rudolf blev rädd.)

Däremot vill jag lyfta fram konsekvensen av besserwisser-mentaliteten som tyvärr är alltför utbredd i hunderiet – många borde tänka sig för både en och två gånger innan de uttalar sig om saker de inte har en aning om.  Jag har nu beslutat mig för att försöka stänga öronen för alla självutnämnda ”hundexperter” och börja lyssna mer på mina hundar igen. Inget ont som inte för något gott med sig.

Har haft riktigt dåligt samvete över min klantighet igår och för att jag har låtit mig påverkas av allt skitsnack. Förlåt Rudolf – jag ska bli en bättre och mer ansvarstagande matte från och med nu!

Den förlorade träningstiden ska jag använda till planering och framför allt peppning inför min och Rudolfs kommande karriär!

Tänkte att jag inte behövde ställa undan skorna efter morgonpromenaden nu när Monstret bor i tratt. Men liten kelpie - som efter omständigheterna verkar mår rätt väl - menar att tratten bara gör utmaningen roligare. Han har både lyckats släpa iväg kängorna och placera dem på ett kreativt sätt:-)

 

Lydia

18 februari 2009 13:42

Självklart ska du göra det. Jag var inte med så jag kan egentligen inte uttala mig. Men ja, det var skoj att hitta till er. Jag har följt din blogg ett tag, lämnade kommentar på "rudolf på stadsvandring och barn bakom galler" men du svarade aldrig så jag har inte vågat höra av mig igen förrän nu ;-)

http://lydiaodingo.wordpress.com

 

Ulrica

18 februari 2009 18:41

Det hemska är att jag känner igen mig i allt du skriver. Hur jag än vill känna inte likadant så gör jag ändå det. Man blir nojjig och tyvärr lär vi nog vara nojjiga båda två ett rejält tag framöver. Men vi har väl lärt oss nåt på vägen förhoppningsvis oxå. VAd kan jag dock inte riktigt svara på mer än att själen fått sig en törn.
Stora kramen från oss till er!

http://www.lyckeboet.dinstudio.se

 

Kajsa

18 februari 2009 20:28

Typiskt med alla dessa kommentarer från folk som minsann KAN hund. Det senaste för mig är att folk vill hjälpa mig att dressera Cliff för att han gjort utfall i skidspåret. Han har blivit attackerad så många gånger att han blivit osäker. Nu när det dyker upp snabba hundar bakifrån så vill han nafsa efter dem. Min lösning är att åka upp jämsides med honom och visa att jag tar hand om situationen. Besserwissrarnas lösning är att de ska ge iscensätta en omkörnings situation och rappa Cliff med staven om han gör utfall. När jag har totalvägrat att gå med på deras "lösningar" så har jag fått höra att jag kan ju kanske lösa även Cliffs problem med klicker. Detta sägs med elaka leenden. Undrar varför hundvärlden drar till sig så mycket konstigt folk?!
Jag tror ändå på postiv och lugn energi. Min hund = min tro= min övertygelse

Kajsa, Cliff & Voodoo

http://cliffvoodoo.blogg.se

 

Veronica & Basta

19 februari 2009 01:08

Citat - "Vad jag vill komma till är att även om ägaren spänner sig och detta kan ha negativ inverkan på hundens beteende, så finns det förmodligen en grundläggande orsak till själva anspänningen hos föraren."

Vilken imponerande klarsynthet - jag har aldrig tänkt den tanken, men visst är det precis så! Jag upprepar från min förra kommentar - du är en ansvarstagande hundägare, och ödmjuk. Lita på att du tar rätt beslut i de givna situationerna - det gör du, men det kan bli knas ändå.....Kram till dig och Rudolfen!

http://www.svekhult.com/hundia

 

AK

19 februari 2009 13:08

En stor cyberrymdskram vill jag ge dig för dina kloka ord!!

http://bacillen.wordpress.com

 

Pia

19 februari 2009 21:48

Härligt att det funkar bra med Mimmi och Rudolf! Verkligen lön för mödan och härligt när bra träning ger bra resultat. Lite synd om lille pojken när han blev biten, men han verkar vara en stabil kille som snart har glömt bort det. Jag hoppas att jag får tillfälle att träffa honom innan han blir för stor!!

http://www.heldesjo.se

 

Maria Y

20 februari 2009 17:43

Aj, vilken otur! Men skadan läker nog fortast både fysiskt och mentalt hos Rudolf. När vi jobbar med utåtagerande hundar går det ofta fortare att ändra hundens attityd än ägarens. Vi tvåbeningar funderar ju så mycket mera, på vad som HAR hänt och vad som SKULLE kunna hända...
4 av de 5 hundar jag ägt har under årens lopp blivit illa bitna av träningskompisars hundar, alla angriparna har varit exemplar av samma inom SBK mycket populär ras. I samtliga fall har det varit oprovocerade attacker där något slags resursförsvar plötsligt aktiverats hos den angripande hunden. Ingen av mina 4 bitna hundar utvecklade någonsin antipatier mot just denna ras, eller ens mot de angripande individerna. Men gissa om jag får jobba stenhårt med mig själv och MINA reaktioner närhelst vi hamnar i ett läge där vi förväntas umgås med okopplade sådana här hundar. (Som jag för övrig gillar jättemycket när jag inte har egen hund ute!!!)

 

Jenny Wibäck

20 februari 2009 19:41

Tack alla för snälla och peppande kommentarer. Det värmer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Utmaningen från I-or är antagen   Välkommen till vår nya blogg "HUNDra ord" som finns på vår hemsida! ...

  Knappt hade vi hunnit lämna tillbaka ett par extra apögon till dess rättmätige ägare, förrän någon annan glömde sina... Återfås mot beskrivning.   Tack för alla grattisar, de får  svansen att vifta. Extra tack till Fia för  praktiskt samordn...

   Då är man inte vem som helst längre - jag har blivit champinjon!  Efter ett par uppvärmningstävlingar fixade vi detta på tre raka och jag säger som Henke Larsson - "Njaee, jag é helnöjd". Å Apornas och mina egna vägnar vill jag inledning...

Först och främst vill Fredrik och I-or TACKA för alla "grattisar"!   23/2 bjöd på fler tävlingsframgångar: Sussie och groenendaeltiken Himbi som tränar här fixade sin uppflyttning till lydnadsklass tre! Stort grattis!!!   Under helgen som gic...

   Ja, det är lika bra att komma till sak direkt. Igår genomförde jag och min apa årets första lydnadstävling - och hej vad det gick. Vi fick ihop PB på 283,5 poäng och det andra förstapriset är nu i hamn. Vet inte om det egentligen var lite dum...