Det är många som höjer på ögonbrynen när jag har berättat att vi fortfarande inte har släppt ihop Mimmi med valpen. Visst är det rätt bökigt - och framför allt tråkigt - att inte kunna ha alla hemmavarande hundar lösa tillsammans. Alternativet för vår del hade varit att vänta med ny hund tills Mimmi inte finns längre. Med våra tidigare hundar har det, med träning och tålamod, funkat fint efterhand.

Vår strategi är att ge Mimmi gott om tid att upptäcka att den nya hunden inte vill henne illa (detta för att Mimmi ska må bra och för att förhindra omotiverade bitattacker på den nya hunden). Innan vi släpper ihop henne med en ny hund har vi hållit dem åtskillda inomhus med kompostgaller. Utomhus har vi haft en av dem kopplad under promenaderna. Vi har även tränat Mimmi på att pussa den andra hunden (detta för att ge henne positiva erfarenheter av att vara riktigt nära den andra hunden och för att ge henne ett alternativ när hon känner sig trängd). Själva pussandet har gett väldigt gott resultat - vi har flera gånger sett att hon varit på väg att "flyga på" I-or, varpå hon snabbt har slagit om och pussat honom istället. Det är häftigt att se!

Tyvärr råkade jag missa att stänga en dörr under Rudolfs andra vecka hos oss, vilket ledde till att han smet ut till Mimmi, som flög på honom direkt och gav honom en ordentlig fläskläpp. Han blev ordentligt skrämd vid tillfället, men hade inga problem att gå fram till Mimmi vid kompostgallret efteråt. Denna incident har följts av mängder av "Pussa valpen"-träning.

Nu har vi börjat släppa ihop Rudolf och Mimmi utomhus. Bildbeviset från gårdagens promenad ger ett härligt kvitto på den träning vi har lagt ner och de anpassningar vi har gjort.  Bilderna har ett väldigt stort värde för oss; dels är det underbart att kunna ha hundarna tillsammans och dels känns det väldigt roligt att Mimmi, trots att hon snart fyller 11 år, verkar ha funnit en ny lekkompis!

 Lite bakgrundsinfo för er som inte känner till Mimmis historia:

Mimmi umgicks och lekte med många hundar under sitt första år. Bitbeteendet utvecklades i 1-årsåldern. Inget särskilt föranledde detta, vad jag vet. Kajsa, min keeshond som var väldigt snäll mot alla, var den som först blev drabbad. Vid tillfället delade de bilbur.

Har på senare tid fått reda på att Mimmis pappa hade samma problematik (dvs bita när han kände sig trängd och inte släppa). Anledningen att de avlade på honom ändå var att ägarna trodde att detta var en effekt av att han var omplacerad flera gånger(...) Snarare var det väl så att det fanns ett väldigt starkt skäl som motiverade dessa omplaceringar.

Under Mimmis första år blev jag väldigt arg på henne då beteendet uppvisades. Detta hade ingen effekt.  Först när vi, genom att använda positiv förstärkning, lärde Mimmi alternativa beteenden, började vi se en förändring i rätt riktning.

 Mimmi har inga problem att vara lös bland andra hundar så länge de inte kommer fram till henne och hon upplever sig trängd.