Tisdag var det här och idag blir det ingen munter blogg. En annan har drabbats av lågkonjunkturen. Är mer eller mindre varslad från min kommunala anställning. Har arbetat tillsammans med Matte i en Daglig verksamhet för människor med utvecklingsstörning. Verksamheten driver ett hunddagis (beläget på brukshundklubben i Halmstad). Matte arbetar där främst på måndagar och smidigt nog gjorde jag också det. Vi kunde alltså samåka.

Det där med att dela arbetsplats med en kvinna ur flocken kan förstås ha både för- och nackdelar. Kunde skönja en oro hos Matte att jag skulle ställa till trubbel. Välta folk i pussattacker, slå ut kaffekoppar och dylikt. Självklart såg jag till att uppföra mig exemplariskt, jag hade ju ett ansvar att förvalta. Svårast var kanske att förhålla sig professionell gentemot en väldigt söt hundflicka i gänget. Men för att inte utnyttja min maktposition på fel sätt gällde det förstås att lägga band på sig. Under rastrundorna gick jag, som ansvarig, sist i ledet. Då kunde man i alla fall spana in henne bakifrån utan att varken Matte eller någon annan på jobbet anade ugglor i mossen.

 Mina arbetsuppgifter gav en stor dos personlig utveckling. Bland annat fick jag tillfälle att koppelträna, något jag slarvade förbi i min ungdom. Alla dagishundar är kopplade på rastrundorna och då var det även viktigt att jag, i min ledarposition, också var det för att motverka det här med "vi och dom".

 Ibland höll matte ytterligare en hund på rundorna. Typiskt nog blev det aldrig tiken jag spanat in, utan en stor hårig hane som skällde mig rakt in i öronen. Snäll, men gapig. Blev lite irriterad, men upprätthöll min professionella hållning. Hade varit lätt att skrika ”håll käften, din fuskvallare”, men valde istället att – helt enligt aktuella teorier för konflikthantering – beskriva problemet ur min synvinkel; ”Jag får väldigt ont i mina öron när någon skäller på så nära avstånd. Min tillvaro skulle underlättas betydligt om du skulle kunna tänka dig att vara tyst ett slag.” Konceptet fungerade till viss del. Resten av den rundan var han förhållandevis lågmäld, men nästa gång vi skulle ut upprepades det hela igen…

Ja, det fanns alltså inget att anmärka på i utförandet av mina arbetsuppgifter.

Jag var alltid noggrann med att fylla i tidrapporten.

Om någon ville spela Fia, ställde jag alltid upp (bara jag fick vara blå).

Ändå – chockbeskedet var ett faktum. En sak om min tjänst skulle dras in, men nu handlade det om att bli utbytt. Det tar på självförtroendet. Den nytillträdde är liten, valpig, brun och har röd mule… Matte, som jag tror ligger bakom det hela, försvarar sig med begreppet ”arbetsträning”. Hon menar att jag har en fin utbildning i bagaget och nu är det valpens tur. Jag, å min sida, menar att jag i första hand inte är intresserad av utbildningen, utan av lönen. Visserligen klarar jag mig fint på mina inkomster som gårdshund, men det är ju aldrig skadligt med lite extra klirr i kassan.

En liten tröst i det hela är att Matte inte har så lång tid kvar på sitt vikariat. Försöker därför se det som att jag ger den lille en chans genom att han får jobba de sista veckorna, istället för att se det som att "han tar mitt jobb". Det är ju ändå min brorson. Kanske får vi  jobba ihop litegrand under de återstående veckorna, då blir han min lärling.

 Som ni förstår har jag det förhållandevis lugnt för närvarande. Fåren kommer inte förrän till våren, men jag har i alla fall min ankbesättning á 3 djur att ta hand om. A man´s gotta do what a man´s gotta do, som de säger i Amerika.  

Så, nu gäller det att se framåt. Eventuellt blir det fler studiecirklar till våren eller sommaren. Har ju även kvar min position som styrelseledamot och revisor i Mattes företag. Kan tänka mig att det finns många yrken som skulle passa mig; konsult, företagsledare, statsminister…   Gör nog ändå smartast i att hålla igen lite och njuta av hur bra jag har det. Man värnar ju om sina sovmorgnar.

 I fredags gjorde Rudolf sitt första besök inne i city.  Det var mycket folk på stan vid tillfället, vilket han verkade trivas bra med. Allra gladast blir han när han får syn på barn, dem vill han gärna fram och pussa på. Som tur var kom det till slut - bland fleraa vuxna -fram en liten tjej som vågade klappa honom. Lille Rudolf plockade fram många leenden hos folk när han strosade fram på gatorna.

Han gillar han inte när bilar och bussar kommer för nära, men utifrån de små framsteg han hittills har gjort så tror jag inte att det är värre än att det är en vanesak. Det är ju samtidigt skönt att se att han har LITE självbevarelsedrift...

Däremot  är han rätt skeptisk mot lejon....

Ett av lejonen utanför "Harry´s". Efter att ha skällt ut det några gånger - och skapat många skratt hos förbipasserande - vågar Rudolf slutligen gå hela vägen fram.

 Det finns så mycket att upptäcka i världen för en liten valp. På det här avståndet sitter han kvar på stället när bilarna passerar. Försökte få igång lite lek, men det blev inte så mycket gensvar. Detta var dessutom i slutet av vår lilla stadsvandring, så han var rätt så trött av alla intryck. Ska försöka göra regelbundna, korta, besök i stan - och andra stimmiga miljöer - den närmaste tiden. Oavsett om han blir som I-or eller får jobba med rädslor, så tror jag att det kan vara mycket vunnet på att neutralisera "vimlet" lite. (Givetvis beror detta på hundens respons - visar han tecken på hög negativ stress, så får vi förstås lägga upp det annorlunda.)  Med tanke på hur han var i fredags, så känns det helt rätt att återupprepa på ungefär samma sätt. Fixar vi koncentration och aktiv lek mitt i torghandeln, så har vi mycket vunnet även inför en eventuell tävlingskarriär.

Idag har vi spenderat en trevlig förmiddag hos Johan och Lena.  Fick till bra träning när vi var ute - trots att Rudolf hade spännande barn och nya hundbekantskaper alldeles inpå sig, fick vi snabbt till flera steg med fin kontakt (matte backandes).

Dottern i familjen uppskattade dock inte Rudolfs pussattacker. Lösning...

 sätt barnet bakom kompostgaller:-) Så skönt det är att umgås med riktigt hundfolk!:-)

Vi har dock ett stort problem...

...Rudolfs små öron börjar resa sig. Jag vill ju så gärna ha en hund med vippöron... Ett annat problem är att han växer så fort. Tycker att valpstadiet är för kort, men det är inte omöjligt att jag har ändrat mig om någon månad...:-)

Under kvällen har Rudolf även fått vara ensam hemma för första gången (med sällskap av I-or). Verkar som om han har sovit hela tiden. Tidigare har han tränat på att vara undanstängd en del både på jobbet och här hemma, samt varit ensam i bilen. Har han bara fått "kelpa av sig" innan så verkar han trygg i att bli lämnad. Skönt!

Igårkväll var Rudolf för första gången med i ett träningsgäng och vistades dessutom för första gången i ett ridhus. Min förhoppning var att vi - trots alla nya intryck detta innebär för en liten 11-veckors valp – skulle kunna få igång lite action och samarbete tillsammans. Detta gick kalasbra. Vi började med att leka litegrand när vi kom in i ridhuset, därefter blev det lite grundträning för ingång på plan. Leksaken stoppades undan, en medhjälpare höll i Rudolf, jag gick iväg och efter ett tag släpptes Rudolf för att springa ifatt. Första gången blev det alldeles för långt avstånd (glömde hur långsamt en liten valp rör sig, det var ju inte meningen att det skulle bli ett maraton;.-), andra gången gick det bättre men först när vi tog av honom hans nya lilla jacka som han haft på sig i bilen kunde han röra sig ordentligtJ Rudolf fattade spelreglerna snabbt och gjorde flera fina ”uppdyk” vid sidan för att få sin belöning (kamplek med ny spännande leksak). Blev superglad för att vi så snabbt fick till flyt i träningen. Kändes även roligt att den lilla träning vi har hunnit med visade resultat. (Har tränat en del på att leka i olika miljöer, plus lite shejping av spontan kontakt när jag backar från honom. Nu kunde han alltså ta upp kontakten även när han sprang mot min ryggtavla och med massa andra spännande människor i närheten. Härligt!) Efter detta tränades koncentrationsförmågan i en lite lugnare tappning genom tasstarget. Efter lite självbelöning med hästbajs (frestande när man har mulen så när marken) kom vi igång och Rudolf trampade distinkt på targetplattan, som för övrigt var helt ny för honom. Häftigt att en så liten parvel kan generalisera så pass - vi har ju bara hunnit träna detta några få gånger och då i lugn miljö inomhus!

Även I-or och Fredrik visade upp fina träningsresultat på träningen. Jag har inte sett dem träna i tävlingslik miljö på ett tag och blev glad över att se I-ors fina koncentration både under platsliggningen med hakan i backen och under ingång på plan med uppställning framför tävlingsledaren. Även Fredrik lyckades hålla koncentrationsförmågan trots att han blev utsatt för lite elak störningsträning av oss andra (bl.a. ringde det på mobilen just när han skulle starta fria följet…:-) 

Tusen tack gänget för en trevlig första träning och för all fin service som lille Rufolf fick idag. Det känns kul att vara med i ett gäng med så charmiga, härliga hundar och trevliga förare med mycket humor!